Annons

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

I helgen gick högskoleprovet av stapeln, och den som inte skrev det då kan testa sig själv på ordkunskapsdelen här. De svåraste orden, om man får tro svarsstatistiken bland SvD:s läsare, är axiom, fysionomi, grynna och seraf.

Eftersom jag är nörd kan jag aldrig göra testet utan att fastna i semantiska grubblerier. Många av de korrekta svarsalternativen känns som alltför platta och fattiga förklaringar. Dessutom börjar jag fundera över vem som egentligen har makten över ett ords betydelsekärna.

Ibland finns det bland de felaktiga alternativen såna som kanske delvis överlappar den korrekta betydelsen, åtminstone om man ser till hur orden används i praktiskt bruk. I år fastnade jag en stund vid ordet alarmerande. Den korrekta synonymen som provkonstruktörerna erbjöd var oroande. Men bland övriga alternativ fanns några kandidater som fick mig att börja fundera, nämligen avskräckande, provocerande och uppfordrande. Vad betyder alarmerande för dig? Jag uppfattar det som att nåt sänder en varningssignal som bör framkalla ett ingripande. Oro upplever jag som nånting lågmält som kan pågå under lång tid utan att vara handlingsframkallande. Ett alarm är däremot en stark och plötslig signal som inte kan ignoreras utan kräver snabbt ingripande. Dessa nyanser kommer inte till uttryck i det korrekta svarsalternativet oroande, men antyds däremot i flera av de felaktiga alternativen.

Ofta kan man vid undersökningar av faktiskt språkbruk upptäcka att ord har betydelsedimensioner som inte riktigt framgår av ordboksdefinitionen. Ett exempel är orsaka, som ofta definieras som ’få till följd att’. I formuleringen ”X orsakar Y” borde alltså X och Y kunna vara vad som helst. Men i praktiskt språkbruk är Y nästan alltid nåt dåligt. Det är oerhört ovanligt med formuleringar som ”sex orsakar välbefinnande” eller ”regnet har orsakat goda skördar”. Nä, saker i vår omgivning orsakar istället lungcancer, problem, irritation, fallande Nasdaqindex och taskig andedräkt.

Ord kan också ha olika innebörd för olika människor. Ett exempel är fika. För vissa betyder detta rätt och slätt ’kaffe’. För andra inbegriper ordet hela den pausritual som kaffedrickandet innebär. Och för många små barn har det över huvud taget inget med kaffe att göra, utan det betyder att man sitter ner tillsammans en stund och stoppar nånting ätbart i munnen. Vem ska egentligen bestämma vilken av dessa betydelser som är den korrekta?

Högskoleprovets orddel är välkonstruerad och förmodligen ett utmärkt instrument för att bedöma människors ordkunskap. Samtidigt ska vi inte luras att tro att provets alternativ ger hela sanningen. Ett ord har inte en fix och färdig betydelse. Ett ord har istället en betydelsepotential, och det är vi språkbrukare som bestämmer hur vi ska förvalta ordets nyanser.

 

För övrigt: Min e-postadress har inte fungerat på över en vecka. Supporten håller på att kika på det, och jag hoppas det är ett rent sammanträffande att kontot började strula ungefär samtidigt som Petzälls twitterkonto började läcka ut hashkoder.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.