Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

I förra språkkvisset ställde jag en fråga om hur många grammatiska genus det finns i svenskan. Genus är latin och betyder ’sort’ eller ’grupp inom en klassificering’. Det har också kommit att betyda ’kön’, och i allmänspråket idag används genus främst om de sociala egenskaper som vi förknippar med ett visst biologiskt människokön. I detta blogginlägg använder jag dock genus i betydelsen ’grammatisk kategori’.

Grammatiskt genus ska förstås som en inneboende egenskap hos ett substantiv, en egenskap som styr dess böjning. Därför är det rimligt att i modern standardsvenska urskilja två genus. Det ena är t-ord, som bord (ett bord, bordet), och detta kallas genus neutrum. Det andra är n-ord, som boll (en boll, bollen), och detta kallas genus utrum. Att många fått lära sig att svenskan har fyra genus – maskulinum, femininum, neutrum och reale – har historiska orsaker, och det får redas ut i ett eget blogginlägg.

När vi refererar till ett n-ord som bollen kan vi använda pronomenet den, och om bordet kan vi säga det. Men låt oss komplicera det hela genom ta ordet kvinna som exempel. Det har uppenbarligen genus utrum: en kvinna, kvinnan. Men vi refererar inte till kvinnan som den, utan som hon. Kvinnan, på samma sätt som läkaren, statsrådet, grabben och 42-åringen, uppfattar vi som en person – eller som en animat referent för att använda grammatikens termer. Då känns det märkligt eller rentav fel att använda den eller det. På samma sätt kan vi säga att bollen och bordet syftar på inanimata referenter, alltså på saker och inte på personer.

Animathet är inte en inneboende formegenskap hos substantivet på samma sätt som genus, utan har snarare med betydelse att göra. Dessutom kan vi som språkbrukare ibland välja om vi vill betrakta en viss varelse som animat eller inte. Går vi förbi en okänd hund inlåst i en hundgård säger vi kanske ”Åh, vilken jobbig hund! Den står bara och skäller hela tiden”. Men om vi senare lär känna hunden, börjar kalla den vid namn och lär oss mer om dess personlighet kommer vi nog att börja säga ”Stackars Buster! Nu står han där och skäller igen”. Buster har blivit en person och därigenom han för oss.

Svenskan har under lång tid bara haft två animata pronomen i tredje person: han och hon. Det gör att vi för alla animata referenter också tvingas ange kön. Men ibland vill vi markera animathet men inte ange kön, till exempel för att könet på den person man pratar om är okänt. Språkrådet rekommenderar här att man använder den:

När kunden har fått hem varan ska den källsortera emballaget.

Problemet är att den i första hand förknippas med inanimata referenter – det är naturligare för oss att använda den om varan än om kunden. En del språkbrukare skulle därför i Språkrådets exempel hellre använda hen, som alltså med grammatiska termer kan kallas för ett animat och könsneutralt pronomen i tredje person singular.

Lyckas du komma ihåg detta har du redan två rätt på kvisset om språk och kön. Fundera gärna också på hur det ser ut med svenskans övriga personliga pronomen: jag, du, vi, ni, de. Vilka av dessa specificerar animathet respektive kön?

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.