Har du blå eller blåa ögon?

Ett läsarmejl:

Jag undrar vem som har rätt:

Jag har fått lära mig att det heter
Det röda, gröna och gula tyget,
men INTE det blåa och gråa tyget – för dessa färger heter det BLÅ och det GRÅ tyget.
En nyanställd (outbildad) lärarvikarie skällde på fritiden ut mig när jag sa att det heter
”det blå tyget och det grå tyget”. Hon visste minsann – som lärarvikarie – att det givetvis heter ”det blåa och det gråa tyget”!

Med vänlig hälsning
Bengt Carlsson

Ylvas svar:
Hej Bengt!

Båda har rätt. Eller egentligen: båda har fel, i synnerhet lärarvikarien som skällde ut dig. Att skälla ut andra språkbrukare för att de använder en annan variantform än en själv, är ett av de mest felaktiga beteenden man kan lägga sig till med. Det tycker jag att du ska hälsa henne, särskilt om hon tänker sig en karriär inom skolan. Skolan ska ju lära ut dels kritiskt tänkande (”Är jag verkligen säker på att det jag säger nu är korrekt och hur vet jag det?”), dels respekt för att människor är olika och att man inte alltid kan utgå från att det som man själv är van vid, är det rätta också för nån annan. Detta senare har jag skrivit ett helt blogginlägg om.

Blå och grå kan böjas på två olika sätt i bestämd form och i plural: vi kan säga både ”det blå tyget” och ”det blåa tyget”, liksom ”de grå gummorna” och ”de gråa gummorna”. Variationen kan ges en historisk förklaring. För längesen uttalades nämligen dagens å med ett långt a-ljud, och ord som slutar på a kan ju inte få ett extra a när vi böjer dem: ”en lila bok” och ”den lila boken”. Men sen skedde en ljudförändring, så att det långa a-ljudet kom att uttalas med rundade läppar, och vi fick dagens å-ljud. Därigenom kom också blå och grå att ibland följa böjningsmönstret med ett tillägg av a i bestämd form och i plural.

I skrift är formerna utan a – ”det blå tyget” – ungefär tio gånger vanligare än de med. Därför uppfattar de flesta blå som mer skriftspråklig än blåa. När artikeln den eller det saknas blir vi ännu mer benägna att säga blå. Det finns ett proggband som heter Blå tåget, ett uteställe i Malmö som heter Blå båten och i Stockholm kan man åka tunnelbana med blå linjen.

Ofta använder en och samma person både formen blå och formen blåa. Så här skrev August Strindberg i Nya svenska öden:

Dag satt framme i stammen, och när han fick se det blåa vattnet mellan gröna skogsstränder, då förstod han de voro komna solen närmare.

Och så här skrev han i Bland franska bönder:

[N]är vi passera salinerna vid Onglous med dess vita saltpyramider ligger det blå havet med oräkneliga segel alldeles öppet för tåget som går på ett smalt näs i havskanten fram till Cette.

Det finns alltså ingen anledning att våndas i valet mellan blå och blåa, men man kan känna till att blåa fortfarande är ett ganska ovanligt val i skrift.