Annons

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Det är min avsikt att varje månad bjuda in en gästbloggare, för att få fler perspektiv och lite variation i bloggen. Juni månads gästbloggare heter Toivo Jokkala. Han är tjänstledig doktorand i kriminologi och arbetar som redaktör. För några år sedan läste han om språk på universitetet, men numera mest i böcker som han får syn på. Var så god, Toivo!

Månadens gästbloggare: Toivo Jokkala
Förra veckan skrev Ylva Byrman om hur hårdrocksgrupper (till exempel Motörhead och Mötley Crüe) sätter diakritiska prickar över bokstäverna i sina bandnamn – kallat röck döts eller metal umlaut – för att få dem att se gotiskt hårda och råa ut.

Begreppet gotiskt ska här alltså föra tankarna till något dunkelt germanskt, lika barbariskt och främmande för den sofistikerade världen som bokstäverna ü, ä och ö. För att ännu mer flörta med svunna tiders råbarkade skrivstilar använder flera hårdrocksgrupper (bland annat Motörhead) som teckensnitt även en gotisk minuskel, det vi ofta kallar frakturstil.

Goterna var mycket riktigt en germansk folkgrupp som talade ett östgermanskt språk, den sedan länge utdöda gotiskan. Om folkvandringstidens goter var mer råbarkade än några andra får vi nog låta vara osagt, men de lade stora delar av Europa under sig, inte minst i språklig bemärkelse. En sak till är säker: De använde inga röck döts.

Det gotiska alfabetet skapades på 300-talet av den gotiske (eller möjligen halvgotiske) biskopen Wulfila för att göra det möjligt att återge bibeln på det gotiska språket. Alfabetet härleddes precis som vårt latinska alfabet från det grekiska, med vissa egna tillägg och lån från runalfabetet och det latinska alfabetet. 27 bokstäver hade det, men varken ü eller ä eller ö.

Det berodde på att det antagligen inte fanns något behov av dem – de ljuden hade sannolikt inte uppstått i de östgermanska språken.

Hur tillkom då de germanska ü, ä och ö? Jo, genom en parallell process av umlaut-bildning i flera germanska språk. Umlaut betyder, i översättning från tyskan, ungefär ”omvänt ljud” och kallas omljud på svenska. Det är en variant av vad lingvister kallar för assimilation – förändring av ett språkljud till större likhet med ett närliggande ljud. Ett lite moderniserat svenskt exempel (den nutida svenska grammatiken är ju inte identisk med den forngermanska): Det heter en fot men flera fötter. Det beror på att o:et, som är en vokal som uttalas långt bak i munnen, blir ”smittad” av den främre vokalen e i flertalsformen av ordet, och resultatet blir mitt-emellan-vokalen ö – o har fått ett omljud! Motsvarande process i tyskan innebär att Fuß – fot– blir Füße med ü när man talar om flera fötter.

Till en början skrev man ofta ut omljudsbokstäverna genom att sätta ut just ett litet e på toppen av grundbokstaven.

Sedermera förenklades e:na till ett par röck döts.

Är kontentan av detta att den verkliga gotiskan saknade bokstäver med särpräglat, arkaiskt utseende? Ingalunda! Förutom att den gotiska skrivstilen var långt mer rå än de sentida frakturteckensnitt som den lånat sitt namn till går det att göra en del riktiga bokstavsfynd i det gotiska alfabetet. Den mest fascinerande bokstaven är i mitt tycke den egenartade ƕair, som skrevs som en ring med en prick i, men som brukar återges som ƕ. Den betecknade ett vinande ljud med rundade läppar, med rötter i urindoeuropeiskan, och vars moderna avläggare vi hittar i så skiftande sammanhang som sydstatsamerikaners uttal av ”wheat” (vete) och nynorska dialekters ”kv” i ord som ”kva” (vad) och ”kvofor” (varför).

Fram för den sant gotiska stavningen Motorƕead, alltså – eller, för att ge ett eget förslag på bandnamn, Hell-ƕeat, med sydstatsamerikanskt uttal.

 

Lästips
– Läs mer om gotiskan i Ola Wikanders utmärkta I döda språks sällskap: en bok om väldigt gamla språk (2006).
– Se hur Fader vår ser ut på gotiska i den kända gotiska Silverbibeln.

Fotnot: De ”gotiska” prickarna förefaller mest spridda bland band inom genrerna hårdrock och heavy metal. För att komplicera saken ytterligare finns det även en musikalisk och estetisk subkultur som kallas goth, och som inte är synonym med heavy metal, även om det – som mellan de flesta genrer – går att hitta beröringspunkter.  Namnet goth kommer av att denna subkultur lånar element från den historiska stilepoken gotiken – den med de spetsbågade kyrkorna, ni vet – och ger associationer till det morbida och lite dödsromantiska som förknippas med den epoken. Men anledningen till att gotiken kom att kallas gotik någon gång på 1500-talet var att vissa uppfattade stilen som råbarkad och barbarisk och av samma skrot och korn som man inbillade sig att de mytomspunna goterna var. I grund och botten samma föreställningar kring ”det gotiska” som heavy metal-kulturen 500 år senare ger uttryck för, alltså.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.