Annons

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Det är dags att lägga ytterligare ett avsnitt till kommateringsföljetongen som utlöstes av ett läsarmejl till Språkbloggen. Den som inte läste då kan titta på del 1, del 2 och del 3, men annars kommer här en snabbrepetition. Man sätter normalt komma mellan fullständiga huvudsatser i samma mening, det vill säga såna som hade kunnat vara självständiga meningar.

1. Lisa och Botvid brukade umgås på kvällarna, och helgerna tillbringade de med sina respektive familjer.

Däremot sätter man normalt inte komma om den andra satsen lånar en satsdel av den första, som i exempel 2 nedan. Där sätter vi helst inte komma efter svettiga, eftersom ”blev lite sura över att duschen var trasig” lånar sitt ”vi” av första satsen.

2. Vi kom hem svettiga och blev lite sura över att duschen var trasig.

Mellan huvudsats och bisats kan man sätta ut komma om man tycker att det underlättar läsningen, som efter sensationell i detta exempel:

3. Greys vampyrberättelse är ur historisk synpunkt rätt sensationell, eftersom den i flera hänseenden tvingar oss att skriva om vampyrberättelsens historia.

Det var repetition, och nu kommer det nya: Det finns en typ av bisats som man aldrig kommaterar före, nämligen det man brukar kalla för nödvändiga bisatser. Det är såna som krävs för att meningen ska bli grammatiskt fullständig. I exemplen nedan är dessa bisatser understrukna.

4. Jag säger alltid vad jag tycker.
5. Han undrar varför du inte gillar honom.
6. Regeringen hoppas att krisen ska vara över för den här gången.

Men låt oss åter citera det brev som utlöste kommateringsföljetongen.

Hej Ylva!
Irriteras jag i onödan över att man idag mellan två fullständiga satser förutom och också sätter dit ett kommatecken? xxxxx, och xxxxxxxx

För femtio år sedan, när jag gick i skolan, resulterade detta i en röd bock i kanten. Nu har jag fått höra, att kommatecknet ska vara där för att markera en paus, när man läser.

Ska jag lära om? När tog man ett nationellt beslut om denna förändring?

Betrakta meningen ”Nu har jag fått höra, att kommatecknet ska vara där…”. Jämför med exempel 4–6. Som ni ser bryter brevskrivaren mot den regel jag nyss nämnde: hon sätter kommatecken före en nödvändig bisats. Därigenom tillämpar hon det som kallas för satskommatering – en kommateringsprincip som lärdes ut i skolorna för längesen och som i princip går ut på att man alltid markerar satsgräns inom en mening med kommatecken. Så här kunde det se ut:

En grundsats, som mina föräldrar troget följde, var att göra stor skilnad mellan sådana fel, som endast äro barnsligheter, och sådana, som beteckna ett gryende moraliskt lyte. Regeln är, att afundsjuka, olydnad och lögnaktighet, som innehålla förebud för verkliga karaktersfel, skola straffas mycket allvarsamt. Jag bestraffades på detta sätt två gånger i så späd ålder, att jag alls icke minnes sjelfva händelsen och skulle ej nu veta något derom, om jag icke hade hört min mor berätta för mig, att så hade tillgått. Men ingendera gången begagnades ris, blott flata handen. Annat tuktomedel behöfves icke på en späd varelse, men stor vigt ligger derpå, att tukten tillämpas i sin rätta tid och ingalunda hänskjutes till den ålder, då barnet har lärt sig att, såsom det säges, »förstå» något.

Detta sätt att kommatera är bökigt för skribenten och underlättar inte läsningen nämnvärt – snarare störs läsflödet av att kommatecknen hackar upp texten. Dessutom uppträder kommatecknen ofta på ställen där det inte är naturligt för högläsaren att ta en paus. Därför har vi i svenskan skrotat satskommatering till förmån för principen som kallas tydlighetskommatering. Som namnet föreslår går den ut på att man försöker kommatera på ett sätt som ökar tydligheten och underlättar läsningen, enligt de principer jag skisserat ovan.

 

Följetongen fortsätter med Kommatering, del 5.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.