Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Som jag bloggade om i tisdags har modern standardsvenska två grammatiska genus: neutrum och utrum. För den som vill slippa latinet går det också bra att prata om t-ord (ett öra, örat) och n-ord (en tand, tanden). Jag tog också upp animathet – att vi i vårt pronomensystem skiljer på saker och personer. Även om både bollen och pojken är n-ord, säger vi den om bollen och han om pojken. Och vi säger hon om både kvinnor och fruntimmer, trots att det heter en kvinna men ett fruntimmer.

Men han och hon har inte alltid signalerat animathet. I fornsvenskan sa man han om elden och hon om skulden, trots att både eld och skuld är ting och inte personer. Då hade vi nämligen ett system med tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. Det såg alltså ut som det gör i dagens tyska, där man har tre pronomen – er, sie och es – som markerar grammatiskt genus men inte animathet. Er betyder visserligen ’han’, och sie ’hon’, men det kan lika gärna betyda ’den’ eller ’det’, eftersom det också används om ting.

Maskulinum: der Himmel (himlen). Er ist blau (den är blå).
Femininum: die Glocke (klockan). Sie ist alt (den är gammal).
Neutrum: das Haus (huset). Es ist groß (det är stort).

Svenskan och tyskan tillhör samma germanska språkfamilj, och därför har gamla ord ofta samma genus på de båda språken. I äldre tiders svenska skulle man alltså också sagt ”han är blå” om himlen, eftersom himmel är en gammal maskulin. På samma sätt var klocka femininum, och just klocka är väl det enda feminina substantivet som vi i riksspråket fortfarande kan använda hon om:

– Vad är klockan?
– Hon är två.

En bloggkommentator menade att fartyg betraktas som femininum och att man använder hon om dem. Men eftersom båt (eller bater) är en gammal maskulinum och både skepp och fartyg är neutrer, beror i så fall denna användning på en semantisk uppfattning, och det är alltså knappast rester av ett äldre genussystem. Däremot är det helt riktigt som kommentatorerna lenngo och ErnstBlofeld skriver att sol ursprungligen är femininum, vilket syns i vissa dialekter: ”sola, ho skiner”. För även om tregenussystemet sen länge är borta ur riksspråket, lever det sporadiskt kvar i våra bygdemål. Det syns också i litteraturen, till exempel i Torgny Lindgrens romaner. I Ormens väg på hälleberget säger den västerbottniska huvudkaraktären Hadar att man ska mata elden som om han vore ett dilamm.

Vill man se vilket genus ett ord haft tidigare kan man slå i SAOB. Där måste man dock kunna tyda lite kryptiska förkortningar, men ”r. l. f.” ska utläsas som ’realgenus eller femininum’, vilket betyder att det har varit både ett den-ord och ett hon-ord. För vissa ord, som släktskap, står det ”r. l. m. l. f., äv. n.”, vilket betyder att det finns belägg för att ordet haft alla fyra genus: den, han, hon och det. Ords genus kan med andra ord vackla genom historien. Säger du helst en eller ett släktskap?

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.

Senaste inläggen

  • Ryktet om min död
  • Eskalera ett ärende
  • Bannlys snedstrecket!
  • Att: attention eller attesteras?
  • Hen eller den? Pronomenval med betydelse