I förra veckan argumenterade jag för att ens personliga språkriktighetsuppfattning inte var den lämpligaste utgångspunkten för en hållbar språkriktighetsdebatt. Men vad bör man då basera språkriktighetsargument på, när man ska ta ställning ett visst uttryckssätts lämplighet? Det är en svår fråga att besvara.
Många läsare tog i kommentarsfältet upp att en viss konservatism i språkriktighetsfrågor är av godo, eftersom en snabb språkförändring gör att den unga generationen kan få svårt att förstå texter som är skrivna för 100 eller kanske bara 50 år sen. För att undvika språkförbistring mellan generationer bör därför en av språkvårdens uppgifter vara att agera bromskloss, så att åtminstone normerna för den vårdade sakprosa inte på kort tid behöver genomgå omvälvande förändringar.
Men språk förändras, oavsett vad vi tycker om det. Och om vi bromsar skriftspråksutvecklingen hårt, växer glappet mellan tal och skrift. Det är inte heller bra. Då behöver den som formulerar en text lägga mycket tid på att fundera över ordformer och ordföljd, eftersom den egna språkkänslan inte är ett accepterat rättesnöre. Detta är givetvis dumt, rentav ett resursslöseri ur nationalekonomisk synvinkel. En skribent behöver få lägga sina kognitiva ansträngningar på att fundera över hur hen ska strukturera sina tankar, övertyga sin läsare och få en text med ett flyt och en precision som gör den härlig att läsa.
Att ge genomtänkta språkriktighetsråd blir en balansgång mellan att vara normativt standardiserande och att tillåta variation. Den klassiskt lärde skulle kanske beskriva det som att navigera mellan Skylla och Karybdis. Men varken standardisering eller variation är havsmonster; snarare är det två attraktiva ting som det gäller att kombinera på bästa sätt. För vi vill ju ha både standardisering och variation i språket.
Utan ett visst mått av standardisering får vi svårt att förstå varandra över tid och över sociala och geografiska avstånd. En standardiserad stavning är numera en självklarhet, utan vilken texter skulle bli mer krävande att läsa. Det är också en fördel att det finns konstruktionsordböcker och annan litteratur där man kan ta reda på vilka uttryckssätt som är mest korrekta och etablerade. Då ökar nämligen chansen att ens text blir läst och förstådd på det sätt man önskar. Risken för att läsaren ska bli irriterad eller brydd över märkliga konstruktioner minskar.
Samtidigt vill vi ha en språklig variation. Ett språk utan möjligheter till nyanser och personliga uttryckssätt blir ett fattigt språk. Dessutom blir det godtyckligt vems form som ska upphöjas till norm. Det finns inga objektivt riktiga argument för varför kex med k-uttal skulle vara riktigare än kex med tj-uttal. Därför är det rimligare att tillåta uttalsvariationen än att godtyckligt stämpla den ena formen som felaktig. Ingen som öppnar munnen eller skriver en text ska behöva begå övervåld mot den egna språkkänslan för att bli accepterad.
Senare i veckan tänkte jag beskriva hur språkvården resonerar när de väljer att förorda eller avråda från ett visst uttryckssätt.
