Annons

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ett läsarmejl

Hej Ylva,

Det känns lite avigt att en tidning som givit upp alla som helst anspråk på halvvägs riktigt språk har en språkblogg. De värsta avarterna kan du rimligtvis inte kommentera utan att få sparken! Exempel:

”Japanerna låvar grym bantning. Mazda 5 får ny 1,6-diesel.” Rubrik på förstasidan på webben. Som sjuåring i andra klass i grundskolan hade jag skämts ögonen ur mig för ett sådant fel.

”Det var en allmänhet som ringde.” Återgivet uttalande.

”Plan landat på Arlanda efter bombmisstanke.” Rubrik på förstasidan på webben.

Den gamla sketchen Ormet kruper överträffas nästan varje dag av dina kolleger. Det är inte ”utveckling” i positiv mening eller ”berikning”, utan förfall och bristande respekt för läsekretsen. Hur ställer du dig till det förutom att då och då rapa upp invektivet ”språkpolis”?

 

Ylvas svar

Jag tycker att det är mycket tråkigt att man lägger ner korrekturläsningsavdelningen på tidning efter tidning, för precis som du reagerar många på detta och känner att det vittnar om en bristande respekt för läsarna. En eller ett par korrläsartjänster är ju inte så gräsligt dyrt, men det är nåt man ofta bestämmer sig för att skära ner på, i regel med lite lama hänvisningar till att datorernas stavningskontroller blivit så bra. Datorn är suverän på att hitta vissa typer av fel, men en mänsklig korrekturläsare ger textytan en helt annan kvalitet, vilket jag tycker tidningsläsare är värda.

Samtidigt är det i princip omöjligt att producera text helt utan korrekturfel, och även en riktigt duktig korrekturläsare hittar inte mer än 90 procent av felen i en text. Och i och med att tidningstext ofta skrivs under stark tidspress får man nog försöka ha viss förståelse för att fel slinker igenom ibland. Just rubriker kan faktiskt vara extra lömska att granska. Där begränsar dessutom utrymmet vilken formulering som kan användas, varför man ibland tar till nödlösningar som att stryka hjälpverb.

Jag är en helt extern skribent och har aldrig ens varit på Svenska dagbladets redaktion. Och nån korrekturläsare har jag inte till hands heller, så därför kan jag tyvärr lova dig att det kommer att finnas korrekturfel i bloggen. Men då får man gärna mejla och påpeka detta, så ändrar jag så fort jag kommer åt.

Etiketten språkpolis är lite som etiketten nörd. Visst kan det uppfattas som nedsättande, men samtidigt tror jag att många gärna använder ordet om sig själva, för att visa att man tillhör en subkultur som man trots allt gillar eller rentav är lite stolt över. Det är inte helt lätt att definiera vad en språkpolis är. Jag skulle spontant säga att det är nån som kritiskt granskar och letar olämpligheter i människors språkbruk. Det i sig är nåt som jag ofta kan uppskatta. Det är ju granskning och dialog som gör att man utvecklar sina texter; man vänder och vrider på och jämför olika språkliga detaljer medan man funderar på vilket uttryckssätt man egentligen tycker är bäst. Den typen av diskussion – språkpoliser emellan – lär man sig ofta mycket av. Framför allt kan man lära sig att uppskatta språklig variation. Man kan också lära sig att lyfta blicken bort från relativt ovidkommande detaljer och reflektera över vad som egentligen är viktigast för att en text ska kännas riktigt läsvärd.

Men problemet är att många språkpoliser inte nöjer sig med en ödmjuk och öppen dialog. Man vill i första hand leta fel för att de utgör ett bevis på att man själv är en lite bättre språkbrukare än andra. Och den riktigt aggressiva språkpolisen skulle aldrig försitta ett tillfälle att håna en person som uttrycker sig avvikande. Helst så mycket att personen känner sig nedtryckt och i fortsättningen knappt törs öppna munnen av rädsla för tillrättavisning.

Schyst polis eller elak polis. Man väljer själv vilken av dem man helst vill vara.

Jag bestämde mig för längesen. Mitt mål är att inspirera folk att vilja skriva bra. Inte att skrämma och hämma dem så att de inte vågar skriva alls.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.