Ylva Byrman
”Aj, jag har fått en spåga i fingret”, säger skåningen. En smålänning skulle istället säga att hon fått en speta. Och i andra delar av landet säger man spinga eller spink. Oavsett var man bor gäller det att riva fram pincett och desinficerad nål, så att man hinner få ut eländet innan det blir infekterat och svullet. För det rör sig givetvis om en irriterande liten sticka eller flisa, oftast av trä, som man lyckats få innanför huden.
Egentligen är ju spåga och speta bara synonymer till sticka, men jag gillar dessa dialektord just för att de kommit att överleva och användas främst i betydelsen ’irriterande sak man får under huden’. För mig som skåning på 2000-talet, har alltså spåga en mer specifik betydelse än sticka. Visst skulle jag kunna säga ”jag har fått en sticka i fingret”, men det känns lite fattigare än ”jag har fått en spåga i fingret”.
Om man är intresserad av ords regionala utbredning i Sverige, kan jag tipsa om den utmärkta Lingvistbloggen. Där har Mikael Parkvall under sommaren gjort dialektkartor, så att man till exempel kan se den regionala utbredningen av hårtork, hårfön och hårblås respektive nypotatis och färskpotatis.
Här är länkar till Lingvistbloggens dialektkartor:
Dialektkartor för hårfön, bio och häftmassa
Dialektkartor för färskpotatis, bamba och middag/kvällsmat
Ännu mer dialektkartor