Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Som en kommentar till blogginlägget om skillnaden mellan skrivfärdighet och kunskaper om grammatiska termer, skriver signaturen Bardino:

Oavsett  vad man gör i livet, är det självfallet så, att kunskap om ordklasser och satsdelar är fullständigt elementär, en grundsten i ens allmänbildning. Med denna kunskap kan du förhoppningsvis veta om det som sägs eller skrivs är korrekt och ändamålsenligt.

Att finta bort dåliga språkkunskaper med att det saknas metakunskaper, blottar förstås en egen okunskap om grammatikens grundläggande betydelse för deltagandet i vardagslivet och samhället.

Bardino antyder att kunskaper i grammatisk terminologi är nödvändigt för att bli en god språkbrukare i vardagen, och jag tror att det är en utbredd uppfattning. Men låt oss fundera över rimligheten i påståendet.

Hur uppstod det mänskliga språket? Var det så att vi kravlade oss upp ur haven, utvecklade lungor istället för gälar, och – pang! – där på stranden låg en grammatikbok? Efter ett par generationer hade de klokaste i klanen börjat dechiffrera bokens skrivtecken. Då kunde de berätta för de andra, inte bara hur man med hjälp av tungrörelser och diafragma ropar varningen ”Spring! Den där ormen är giftig!”, utan också att man inte ska säga ”större än mig” eftersom än är en subjunktion som måste följas av subjektsformen jag.

Nja. För att man ska kunna skriva grammatikböcker krävs naturligtvis ett mänskligt språkbruk att beskriva.

Ordet grammatik kan ha två huvudbetydelser. För det första kan ordet användas för att syfta på en modersmålstalares förmåga att sätta samman ord till korrekta meningar. Detta är medfött. Alla människor* har en fantastisk grammatisk kompetens i hjärnan, som gör att vi utan ansträngning kan skapa meningar som vi aldrig tidigare hört nån säga. Orden är våra byggstenar och grammatiken är kunskapen om hur vi sätter ihop dem till betydelse. För tydlighets skull kan vi kalla denna kunskap för den inre grammatiken.

Eftersom vår inre grammatik onekligen är fascinerande, började man göra systematiska beskrivningar av den. Man upptäckte att vissa ord användes om ting. Dessa ord kunde få ändelserna -et och -en, och de ändrade oftast form beroende på om de syftade på en eller flera saker: hund men hundar. Man kallade dessa ord substantiv. Vidare upptäckte man att substantiv kunde ha olika funktioner i en mening. I jag älskar hunden är hunden föremål för den älskande handlingen, men i hunden älskar mig är det hunden som älskar. I den första meningen kallar vi hunden objekt och i den andra subjekt. Alla dessa termer och beskrivningar kallar vi också grammatik, och då menar vi ’beskrivning av människans inre grammatik’.

Genom att studera mänskligt språk kan vi formulera generella grammatiska regler. Vi kan säga att *jag älskar den hund är en felaktig konstruktion, för ingen modersmålstalares inre grammatik skulle acceptera den. Modersmålstalare behöver inte studera grammatik för att lära sig att *jag älskar den hund är fel. Tvärtom! Det är grammatikvetenskapen som behöver studera modersmålstalarna för att överhuvudtaget kunna formulera regeln.

Men har signaturen Bardino inte rätt i att kunskaper i grammatik (och nu menar jag i betydelse nr 2) är god allmänbildning och ett användbart redskap för språkbrukaren? Jo, självklart! Med grammatikkunskaper får man ett metaspråk så att man kan diskutera hur texter kan förbättras. Man utvecklar också sin analytiska förmåga och får goda redskap för att lära sig främmande språk. Grammatikkunskap är nyttigt och roligt!

Men det ändrar inte följande grundläggande faktum: Grammatikbeskrivningarna är inget annat än förenklade modeller av den fascinerande språkkompetens som finns i våra hjärnor. Och den kompetensen finns, oavsett om vi kan säga vad som är subjekt, predikat och adverbial i en mening eller inte.

 

*Detta med ”alla människor” är inte riktigt sant, för man kan ha språkliga funktionshinder som påverkar ens tal- och skrivförmåga.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.