Den egocentriska språkriktighetskurvan

I torsdags la jag upp några exempel på plural användning av hänsyn, till exempel ”många hänsyn att ta”, och bad er att berätta hur er språkkänsla reagerade. Flera läsare gav bra och intressanta kommentarer, vilket jag tackar för. Av dem som kommenterat finns det ingen vars inre grammatik helt accepterar hänsyn som räknebart substantiv. Det kan alltså finnas anledning att vara försiktig med detta bruk, för att inte i onödan störa sin läsare.

Hur vissa ord glider mellan att vara räknebara eller inte har jag tidigare diskuterat med exemplet åkerfräken: Kan man säga en åkerfräken, flera åkerfräknar eller pratar vi hellre om mycket och lite åkerfräken? Det finns givetvis många fler exempel. Kommentatorn Nulle_utan_prickar tar upp personal. För vissas inre grammatik är personal en oräknebar massa, men många andra språkbrukare tvekar inte att säga flera personal. ”En personal går över till avdelning 1b för att hjälpa till med kvällsmatningen” minns jag att våra arbetsrutiner löd när jag arbetade på sjukhem. ”Vi behöver vara tre personal på morgonen” kunde det också heta. För mångas språkkänsla kan detta kännas ovant och knöligt, men samtidigt måste man erkänna att användningen har vissa fiffiga fördelar. Det är omöjligt att missförstå, och motsvarande formulering med personal som oräknebart substantiv skulle bli mångordigare: ”Vi behöver vara tre personer i personalen på morgonen”.

Som nörd tyckte jag dock inte att det mest spännande med era kommentarer var era åsikter om just hänsyn, utan vilka argument och vilken språksyn ni grundar dem på. En vanlig utgångspunkt, nästan ett axiom i många språkriktighetsdebatter, är  ”nytt är dåligt” eller ”språkförändring är förfall”. Så här skriver kommentatorn Fredrik Östman:

Att låta betydelsen av ordet ”hänsyn” flyta över i två, eller flera, helt olika begrepp eller företeelser som råkar användas eller omnämnas ofta i dess kontext förefaller över måttan korkat och osnyggt, motsatsen till snille och smak.

Så det finns väl inget som kommer att stoppa den ”utvecklingen”.

Denna reaktion är vanlig: när man ser ett språkdrag man inte gillar utgår man reflexmässigt från att det är en nymodighet, och alltså per definition dåligt, enligt axiomet ”språkförändring är förfall”. Men att allt som man inte gillar är nytt stämmer tyvärr inte. Särskrivningar har till exempel en lång historia, trots att många vill döma ut det som en nymodighet. Ordet hänsyn är faktiskt inte så gammalt – det lånades in från danskan under mitten av 1800-talet. Och redan då finns, som kommentatorn Peter_GBG påtalar, plurala belägg.

Men även när vi faktiskt kan slå fast att nåt är en språklig innovation, finns det vissa generaliserbarhetsproblem med axiomet ”språkförändring är förfall”. De flesta människor godtar utan vidare påståendet att språket har förändrats genom mänsklighetens historia. De allra flesta har nog också uppfattningen att Homo habilis hade sämre möjligheter än vi till precist språkbruk, eftersom de inte hade lika bra talorgan, och att saker som skriftspråkssystem, allmän folkskola, universitet och standardiserade ordlistor har utvecklat våra kommunikativa möjligheter i en positiv riktning.

Det råder alltså utbredd konsensus om att vi haft en relativt godartad språklig utveckling, men som vid en viss tidpunkt övergått i ett förfall. Ur historisk och vetenskaplig synvinkel är det intressant att ställa den uppenbara frågan: När inträffar denna brytpunkt?

Svaret blir olika beroende på vem man frågar. Vissa skulle säkert svara för 50 eller kanske 100 år sen, men jag skulle gissa att det allra vanligaste svaret är ”när jag gick i småskolan, då världen var ren och enkel, då kvinnorna var vackra och då det flödade av honung och mjölk”. Om vi ritar upp genomsnittsmänniskans uppfattning av språklig renhet, höghet och styrka (y-axeln) som en funktion av tiden (x-axeln) skulle det alltså se ut ungefär så här:

Det är nu vi upptäcker det vetenskapliga generaliserbarhetsproblemet. Det bottnar just i det faktum att varje människa har sin egen egocentriska syn. Eftersom jag är född 1983 inträffar min historiska brytpunkt år 1991. För andra läsare hamnar brytpunkten på 60-talet, för Selma Lagerlöf sker brytpunkten år 1867 och vikingarna lär inte ha haft nån småskola, men det verkar rimligt att tidsfästa brytpunkten till nån gång mellan år 800 och år 1000. Det sistnämnda innebär att boktryckarkonsten, statliga utbildningssystem och internet alla är exempel på saker som bidragit till det språkliga förfallet och som därför måste bort.

Så vems egocentriska brytpunkt ska vi välja som norm för språkriktighetsarbetet? Min, din eller Selma Lagerlöfs? Hur vi än gör kommer en majoritet att bli missnöjda. Ett blygsamt förslag är därför att istället försöka förankra idén om att den egocentriska språkriktighetsuppfattningen inte är en lämplig utgångspunkt för ett långsiktigt hållbart språkvårdsarbete.