Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Maj månads gästbloggare heter Benjamin Lyngfelt. Han är professor i svenska vid Göteborgs universitet och forskar till vardags om grammatik. Här på Språkbloggen ger han idag sin syn på vårvinterns bubblare bland pronomen: hen.

Månadens gästbloggare: Benjamin Lyngfelt
Det lilla ordet ”hen” har varit hett omdiskuterat senaste tiden. Positiva bloggar och tidningsartiklar renderar horder av upprörda kommentarer, som i sin tur besvaras med förundrade reflexioner över hur man kan så hetsa upp sig så över ett stackars pronomen. Reaktionerna är många och påfallande känsloladdade, vilket är en tydlig indikation på att debatten handlar om mer än bara språk.

Till att börja med är det (minst) två olika frågor som har blandats ihop. Den ena – och mest känsliga – gäller ”hen” med syftning på en specifik person, som man inte vill klassificera som man eller kvinna. Den andra – som i praktiken aktualiseras oftare – gäller hur man ska benämna godtyckliga individer som man inte vet könet på: ”Om någon vill röka får X göra det på balkongen”.

Den första frågan utgår från synen på kön som en social konstruktion, där det finns personer som inte vill delas in i en binär könsuppdelning – som antingen man eller kvinna. Det finns också en vilja att inte slentrianmässigt klassificera människor efter just kön. Här fyller ”hen” en tidigare lucka i språket; vi har inget annat ord med den betydelsen. Samtidigt är det ändå så att de flesta är vana vid en binär uppdelning i män och kvinnor, och en del blir provocerade av att den ifrågasätts. Så de som vill använda ”hen” på det här viset är förstås i sin fulla rätt att göra det, men får samtidigt räkna med reaktioner. Inte på grund av ordet som sådant, utan därför att frågor om kön och genus är notoriskt kontroversiella.

Den andra frågan handlar om vilket pronomen man ska använda när man inte vet specifikt vem man talar om. Förr användes ”han” könsneutralt – ”Om någon vill röka får han göra det på balkongen” – men det är knappast gångbart i dagens Sverige. I det fallet finns dock flera alternativ: ”han eller hon”, ”den”, ”hon/han”, ”vederbörande”, omskrivning med t.ex. plural – och ”hen”. Argumentet att vi behöver ”hen” därför att svenskan saknar ett könsneutralt pronomen är alltså inte sant. Däremot är ordet i högsta grad en av kandidaterna och den i särklass mest omdiskuterade av dem – om än inte den mest använda.

Även när det gäller denna funktion pågår alltså en hätsk debatt för och emot ”hen” – och i betydligt mindre utsträckning för och emot ”den”, som ändå är det uttryck som främst rekommenderas i exempelvis Språkriktighetsboken. Själv vill jag snarast argumentera för båda alternativen (vi bortser för tillfället från ”han/hon”, ”vederbörande” och andra otympliga varianter). ”Hen” och ”den” betyder nämligen inte riktigt samma sak och erbjuder därmed en tilltalande nyansrikedom. Vi kan använda ”hen” som könsneutralt pronomen när vi vill att det ska märkas – och ”den” när vi vill att det inte ska märkas.

”Hen” är det genusmedvetna alternativet. Det är könsneutralt såtillvida att det inte specificerar något visst kön, men knappast i något annat avseende. Tvärt emot vad man kanske väntar sig aktualiserar det frågor om kön, just genom att vara så påtagligt könsneutralt att det blir en markering. Detta beror till stor del på att ”hen” även här förknippas med sin andra innebörd, eftersom båda betydelserna är könsneutrala fast på olika sätt. Man kan förstås se det som en fördel att samma ord kan täcka båda funktionerna, men då får man också de genusideologiska kontroverserna på köpet. Man gör sin ståndpunkt känd, men riskerar att mottagaren hakar upp sig på ordvalet i stället för att ta till sig det man ville förmedla.

Alternativet ”den” är å andra sidan är inte bara könsneutralt utan närmast könlöst, eller åtminstone opersonligt, även detta på gott och ont. En spontan invändning kan vara att ”den” typiskt syftar på saker snarare än personer, alltså att ordet skulle vara objektifierande. Så kan det kanske upplevas om man syftar på specifika personer, men knappast i de mer allmänna situationer där könsneutrala pronomen oftast förekommer.

Själv använder jag vanligtvis ”den” – eftersom jag för det mesta skriver om andra saker än kön. Då vill jag inte aktualisera någon genusmedvetenhet; jag vill att läsaren ska tänka på det texten handlar om. I det läget ska pronomen helst fungera som ett diskret smörjmedel som håller ihop texten utan att dra uppmärksamheten till sig. Men om någon vill göra annorlunda får den gärna göra det.

Jämför: ”Men om någon vill göra annorlunda får hen gärna göra det.” I just det här samman­hanget verkar båda varianterna fungera, med skillnaden att ”hen” märks lite mer än ”den”. Här är ”den” knappast objektifierande, då det redan är en opersonlig situation. Och det finns faktiskt konstruktioner där ”den” är det normala sättet att syfta på människor: ”Den som vill göra annorlunda får gärna göra det.” (”Hen som …” är för övrigt ett tänkbart alternativ även här.) ”Den” är alltså inte generellt begränsad till syftning på döda ting, och ibland har man faktiskt anledning att uttrycka sig opersonligt. Gångbarheten beror mest på situationen.

Så hellre än att fråga oss om det är ”hen” eller ”den” (eller något annat) som är att föredra generellt bör vi alltså fråga oss vilket av uttrycken som passar bäst i det aktuella fallet. De fyller helt enkelt olika funktioner. Det är ganska fantastiskt att ett litet pronomen som ”hen” är tillräckligt uttrycksfullt för att förmedla en ideologisk markering. Att ordet därmed blir kontroversiellt beror helt enkelt på att frågor om kön är kontroversiella. Och vill man undvika detta finns det lite blekare ”den” att tillgå.

Det är möjligt att ”hen” så småningom blir så inarbetat att det förlorar sin ideologiska laddning, och en del menar att vi redan är på god väg dit. Tidigare har jag fått intrycket att de som använder ”hen” är tämligen få och att de användningarna knappast är stilistiskt neutrala. Det har alltså verkat osannolikt att uttrycket skulle få ordentligt fotfäste utanför den genusmedvetna kultureliten. Nu kommer det dock fler och fler tecken på ökad användning – särskilt bland ungdomar, där ”hen” inte förefaller vara lika utmanande. En modernare syn på genus utgör alltså en bättre grogrund för ”hen”. Men den som hoppas på det omvända, dvs. att ökad spridning av ”hen” skulle göra samhället mer jämställt, hoppas nog förgäves. Som Mikael Parkvall tydligt har visat här i SvD, finns det ingen korrelation mellan vilka pronomen ett språk har och hur jämställd det språkets kultur är.

Sammanfattningsvis är ”hen” ett ord som dels har en alldeles unik funktion, dels kan användas på samma sätt som andra könsneutrala uttryck, i synnerhet ”den”, fast med extra ideologisk udd. Den kombinationen erbjuder rika möjligheter till stilistisk variation och nyansering. Så på sätt och vis vore det synd om ”hen” normaliserades; då skulle vårt ordförråd bli en nyans fattigare. Den/Hen som lever får se.

 

Andra texter om hen
Magnus Eriksson, litteraturvetare, som menar att hen är utmärkt i styrdokument och andra formella texter
Per Ledin, professor i svenska: ”Hen är ett bra pronomen som inte gör samhället mer jämställt”
Ylva Byrman i Språktidningen: Vem är den där hen? (tyvärr har kursiveringar fallit bort vid överföring från tryck till webb)
En mer än 4 år gammal text om hen-användning bland transpersoner (Fatima Grönblad i Språktidningen)
RFSL:s ordförande Emelie Mire Åsell:  ”Argumenten mot hen påminner om rysk homofobi” apropå förnekelsen av transpersoners existens och förgivettagandet att alla barn skulle identifiera sig med en binär könsuppdelning

Gör SvD:s tidigare kviss: Testa vad du kan om språk och kön

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Man har väl blivit gammal och lite senil. Men vad jag kommer ihåg så fick man lära sig i skolan på 50-talet hur man skall behandla ord som slutar på –ium. Så verkar det inte vara nuförtiden. Man kan höra gymnasieelever och lärare säga ett gymnasie. Jag har till och med sett annons i dagstidningen där man försöker värva elever till ett naturbruksgymnasie. På min vårdcentral där man tar proverna står det laboratorie ovanför dörren. När jag påpekade att det var fel har man tagit ned skylten men någon rättstavad har inte kommit upp istället.

Har jag missat debatten om detta eller har detta missbruk accepterats? Jag har förgäves väntat på att Språket i P1 skulle ta upp detta. Jag har inte heller sett att Språkrådet har gjort det trots att de gett rekommendationer om ord som slutar på konsonant + um t.ex. centrum. Det enda ställe där jag sett att detta tagits upp är i Svensk ordbok på sidan 2686 under ordet seminarium, där man skriver:

Pluralformen seminarier har genom analogislut givit upphov till singularformen *seminarie, som dock får anses felaktig. Samma sak gäller formerna *akvarie, *inventarie, *kompendie och *stipendie.

Vid de senare orden finns en hänvisning till seminarium. Så det är dessa fem ord som de tycker är de viktigaste. Det ord jag först började reagera på var *solarie och det var väl på åttiotalet.

Om nu inte skolan förmår eller vill lära ut detta längre får vi väl sluta använda såna ord och hitta på andra enklare som vi kan behandla. Ett ord har jag hittat där båda formerna officiellt accepterats. Premium och premie har ju fått olika betydelser och enligt SAOB har detta fortgått sedan 1700-talet. Är det det enda ord som accepterats?

Hjälp mig.
Med vänlig hälsning
Wilhelm Alström

 

Ylvas svar:
Om jag bara skulle döma utifrån ditt mejl skulle jag gissa att dina sinnen är vid god vigör. Att då och då känna sig gaggig är normalt. Ibland när jag är trött i skallen börjar jag misstänka att jag lider av nån typ av juvenil demens, men jag är ingen expert på denna typ av diagnoser och det var ju hur som helst inte det ditt brev gällde.

Språkrådet har faktiskt tagit upp att former som ett seminarie och ett terrarie är inte korrekta. Min prognos är dock att vi inom de närmaste två decennierna kommer att ha dessa former i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). I den danska motsvarigheten till SAOL, Retskrivningsordbogen, kommer nämligen ord på -ium att få parallellformer på -ie i den nya upplagan som kommer i slutet av 2012:

Idag anerkender Retskrivningsordbogen ikke at ord, der normalt skrives med endelsen –ium kan skrives med –ie istedet. Således er formerne akvarium, kriterium, territorium og kollegium tilladt mens formerne akvarie, kriterie territorie og kollegie ikke er det og kun må bruges i sammensætninger. Fremover vil denne type ord have dobbeltformer således at såvel –ium og –ie er tilladt. (Lingvistikbloggen vid Århus universitet)

Jag har personligen inget principiellt att invända mot former som ett seminarie. I bruket smälter de in tämligen oproblematiskt, och de kan inte missförstås. Den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord. Serier och arkivarier har singularformerna serie och arkivarie. Att språkbrukare därför utifrån ordformer som seminarier och seminarieuppgift skapar singularformen seminarie, tycker jag är ett rätt rationellt beteende.

Man kan invända att ord på -ie tidigare alltid varit en-ord (se mer om substantivdeklinationer här). Det heter ju en arkivarie, men vi säger inte en seminarie. Detta för oss in på en annan intressant aspekt som du tar upp: när ord som ett premium får parallellformen en premie. Ett annat exempel är ett studium och en studie. Man kan fundera över om ord som kompendie och stipendie på sikt kan komma att bli en-ord. Ett av orden du tar upp, nämligen inventarie, har haft denna utveckling. I en studie av Språkbankens bloggkorpusar fick jag noll träffar på inventarium och 23 träffar på (en) inventarie. Den senare formen verkar alltså tränga ut den förra, åtminstone i gemene mans språkbruk. Men SAOL har än så länge endast med uppslagsordet inventarium.

Hur vanliga är då former som ett seminarie? I redaktionell text som tidningstext är de ännu ovanliga, så de accepteras inte bland professionella skribenter. Men om vi återigen tittar på bloggtexterna ser vi att formerna är på frammarsch. Här redovisar jag procentandel ie-former för några ord.

Terrarie (andel ie-former)   42 %
Seminarie   17 %
Stipendie    16 %
Gymnasie    13 %
Kriterie    11 %
Solarie    7 %
Akvarie    7 %
Kompendie    2 %
Laboratorie    1 %
Territorie    0%

Som synes varierar det rätt mycket med olika ord, vilket sannolikt har att göra med hur vanliga orden är i vardagssammanhang. Människor som aldrig använder ordet territorium kommer ju heller aldrig att använda formen territorie. Jag vill också nämna att procentsiffrorna för terrarium, kriterium och laboratorium får tolkas med försiktighet, eftersom dessa ord bara förekommer mellan 50 och 100 gånger i den 267 miljoner ord stora textkorpusen.

Hur vanligt måste ett fel bli för att bli rätt? Olle Josephson har i en språkspalt hävdat att det inträffar när de felaktiga formerna utgör mellan 5 och 10 procent av den totala andelen belägg i presstext. Där är former som ett terrarie och ett seminarie inte än, men med tanke på hur det ser ut i bloggarna är det nog bara att vänta lite. Ett decennie eller så.

Ylva Byrman

Idag tänkte jag ta upp två skrivregler som man lätt missar på. Den första handlar om datumskrivning. När vi talar om siffror finns det två kategorier. Vi har grundtalen: ett, två, tjugofem och hundra. Sen har vi ordningstalen: första, andra, tjugofemte och hundrade.

När vi säger datum högt använder vi ordningstal. Idag är det den tjugoandra maj (själv är jag från Skåne och skulle helst säga tjugoandre maj, men jag böjer mig artigt för standardnormen för den här gången). I skrift kan det därför falla sig naturligt att skriva den 22:e maj, men så skriver vi faktiskt inte. Istället skriver vi normalt datum på följande vis:

den 22 maj
den 10 juni
den 2 oktober

Datum skrivs med grundtal, trots att vi läser ut dem med ordningstal.

Också den andra regeln: vi skriver nationalitetsbeteckningar och språk med liten bokstav, eller gemen som det också kallas. Det är rätt vanligt att man ser skrivningar som ”nu har Grekerna det jobbigt”, ”ett Spanskt vin” eller ”han pratar inte Franska”, men detta är alltså ett felaktigt bruk i svenskan. Korrekt är att skriva grekerna, spanskt och franska.

Den 17 maj är alltså norrmännens dag.

Ylva Byrman

Varning: Detta blogginlägg resonerar om regional fördelning av två vulgära ord för kroppens bakdel. Läsare som tar illa upp av vulgärt språkbruk och fula ord i allmänhet bör alltså sluta läsa nu.

Jag gav några översättarstudenter i uppgift att översätta ett stycke ur en roman av den irländska författaren Frank McCourt. I passagen ingick ordet arse, och då infinner sig frågan hur man lämpligast översätter detta till svenska. De flesta var ense om att de mest likvärdiga alternativen är röv och arsle. Men vilket av dem ska man välja? En av översättarna menade att hon upplevde röv som dialektalt, främst göteborgskt. Men jag menar att också arsle har regionala begränsningar. Jag är från skånska landsbygden och skulle aldrig ta detta ord i min mun, inte för att jag är fin i kanten utan för att det inte ingår i mitt aktiva ordförråd. Däremot var röv – på gott och ont – ett vanligt förekommande ord under hela min uppväxt.

Jag funderade lite över detta. Kan det vara så att röv och arsle är ett ordpar som uppvisar en komplementär distribution, alltså att språkbrukare som säger röv ogärna säger arsle och tvärtom? Riktigt så är det inte, har mina twitterefterforskningar visat, eftersom det finns språkbrukare som rapporterar att de använder båda orden. I detta fall var det stockholmare som uppvisade variation. Men det verkar finnas fog för hypotesen att man som språkbrukare i regel har en preferens för ett av orden och att det finns en regional variation. Sydsvenskar med skorrande r rapporterar att de omöjligt kan säga arsle: ”det låter helt stört på skånska”. På samma sätt rapporterade några norrlänningar att de i princip uteslutande sa arsle. (Mer välartade språkbrukare använder kanske inget av orden, men dem bortser vi från just nu.)

För att få lite bättre underlag sökte jag i Språkbankens bloggkorpus med 267 miljoner ord, där man också kan se vilken stad bloggen är registrerad i. Ett stort metodproblem är att vi moderna människor är så mobila – vi får anta att det bland Malmöbloggarna finns en inte oansenlig andel som är uppväxta någon helt annanstans. Men detta till trots ger ändå siffrorna en fingervisning om regional fördelning. Jag redovisar nedan procentandelen röv-förekomster i förhållande de totala antalet röv-, arsle- och arsel-förekomster för några städer.

Fallande skala från de som helst säger röv till de som helst säger arsle
Malmö 88 %
Göteborg 77 %
Örebro 75 %
Södertälje 62 %
Piteå 60 %
Östersund 57 %
Borås 56 %
Gävle 53 %
Västerås 52 %
Sundsvall 48 %
Luleå 48 %
Umeå 33 %

Översättaren som hävdar att röv var mer dialektalt än arsle får nog se sin hypotes spräckt. I de flesta av mina undersökta orter är röv vanligare. Även i Umeå, den stad där arsle förekommer mest frekvent, står ändå röv för en tredjedel av beläggen.

I Språkbankens Korp-gränssnitt kan man också ta fram topplistor för ordens relativa frekvens, det vill säga hur ofta de förekommer per miljon ord. På ren svenska är det helt enkelt de städer vars bloggare använder röv och arsle mest.

Röv
1. Göteborg (1,0 gånger per miljon ord)
2. Karlstad (1,0)
3. Landskrona (0,8)
4. Malmö (0,6)
5. Örebro (0,6)
6. Stockholm (0,6)
7. Borås (0,6)
8. Helsingborg (0,6)

Arsle och arsel (avrundningsfel vid summering kan förekomma)
1. Umeå (0,8 gånger per miljon ord)
2. Luleå (0,6)
3. Sundsvall (0,5)
4. Borås (0,5)
5. Västerås (0,4)
6. Göteborg (0,3)
7. Örebro (0,3)

Man ska givetvis inte dra några alltför långtgående slutsatser av denna lilla undersökning, men vi kan notera att städerna i Västsverige sticker ut genom att placera sig högt på båda topplistorna. I Göteborg och Borås förekommer röv eller arsle 1,3 respektive 1,1 gånger per miljon ord. Örebroarna är inte så långt efter med en relativ frekvens på 0,9. Detta kan jämföras med min hemstad Lund, där de summerade relativa frekvenserna inte är högre än 0,1.

De vulgära göteborgarna använder alltså orden röv och arsle tretton gånger så ofta som de väluppfostrade akademiska lundensarna. Åtminstone i bloggar. Om det är så att lundensarna kompenserar för sin vårdade bloggstil genom att istället säga röv oftare i muntliga samtal låter jag vara osagt.

Ylva Byrman

Förra veckan ägde Språkrådsdagen rum. Språkvårdare och språkintresserade från hela landet samlades för att lyssna på föredrag och se prisutdelning av Klarspråkskristallen, Minoritetsspråkspriset och Erik Wellanders pris. För den som vill veta vad som togs upp finns här ett referat av dagen.

Ylva Byrman

Utantill-inlärning har blivit rätt bespottat under senare decenniers skolpedagogik. Men jag gillar att lära utantill och tror att det är bra hjärngympa, som ofta är nyttig. För när faktakunskap finns bekvämt åtkomlig i huvudet får hjärnan mer kraft att ägna sig åt att skapa värdefullt vetande genom kreativ problemlösning och vass analys. Men lära utantill kan ibland vara tråkigt, och därför gillar jag fiffiga ramsor som kan fungera som stöd för minnet. Mnemoteknik, minneskonst, brukar det kallas av dem som vill stoltsera med sin klassiska bildning.

Med hjälp av minnesregler kan man lära sig komma ihåg allt från grundämnena i periodiska systemet (helibebbknoffne!) till färgkoderna på elektroniska resistorer. Idag tänkte jag dock att vi skulle fokusera på minnesramsor för rättstavning.

Den snyggaste ramsan av alla är den med dj-orden. På bara 12 ord får den in alla svenskans dj-ord (utom adjö, om man ska vara petnoga), och dessutom med ett litet rim.

I djungelns djup ett djävulskt djurdjärve djäknen låg på lur.

Jag brukar försöka säga den på finlandssvenska, eftersom de svenska modersmålstalarna på andra sidan Bottenviken uttalar dessa ord med hörbart d. En djäkne är en skolpojke, och det kanske man inte behöver stava till så ofta, men så fick vi även in lite ordkunskap i ramsan.  Nästan lika bra som dj-ramsan är ramsan som innehåller alla stj-ord:

Det är lättare att stjäla en stjälk än att stjälpa en stjärna med stjärten.

Inte fullt lika snitsigt men ändå fungerande är rimmet för svenskans fyra skj-ord:

Jag skulle skjuta min hästskjuts ur skjulet men fastna’ med skjortan i hjulet.

Ungefär där tar min kunskap om rättstavningsramsor slut. Jag vet att det finns en om hj-ord som kan sjungas till Mors lille Olle-melodin:

Hjalmar en hjälte vid Hjälmaren bor,
hjälmen hjässan han fått av sin mor.
Liten och hjulbent men hjärta han har,
mod uti bröstet och hjärnan är klar.

Jag tycker dock att den missar lite för många ord för att vara riktigt bra: hjalt, hjon, hjord, hjort, hjortron och hjälp fick inte vara med. För gj-orden gjord, gjuse och gjuta behöver man knappt en ramsa, eftersom de bara är tre stycken.

Men en ramsa för lj-ljuden skulle jag gärna se. Känner ni läsare till någon? Sannolikt är det så att det inte finns någon riktigt bra, och därför utmanar jag nu er kreativa läsare. Kan ni skalda något riktigt fiffigt som får in följande ord: ljud, ljuga, ljum, ljumske, ljung, ljunga (det blixtar gör), ljus, ljuster (fiskeredskap), ljuta (döden) och ljuv?

Om ni vill kan ni hoppa över ljunga, ljuster och ljuta, eftersom dessa ord är rätt ovanliga i allmänspråket.

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Hej!
Jag har stört mig på ett fenomen som funnits länge, men jag aldrig förstått mig på. Vad är det för fel på att använda ordet att? Man ser ofta skyltar och anmaningar som:

”Förbjudet luta sig ut genom fönstret” (SJ)
”Förbjudet skräpa ner”
”Han kommer vinna valet!” (DN)
”Förbjudet skjuta raketer inom bostadsområdet.” (Förort till Sundsvall strax före nyår)

Det finns många fler exempel.

Är det nån knasig kanslisvenska som slagit fel eller vad? Om det nu finns nåt vettigt svar på saken… :-)

Skulle var kul att höra vad du tror.

Tack på förhand!
/Hasse Sundqvist

 

Ylvas svar:
Det är inget fel på att använda ordet att. Tvärtom är det ibland obligatoriskt att använda i vissa verbkedjor, som efter verbet älska. Stryker vi att i ”han älskar att simma” blir meningen ogrammatisk – vår språkkänsla accepterar den inte.

Att är här vad vi kallar för ett infinitivmärke: det står framför ett verb i infinitiv, till exempel se och göra, och uttalas i normalt tal som å. Att kan också vara subjunktion – ”Jag var glad att han kom”– men detta är en annan funktion hos ordet och som subjunktion kan att aldrig uttalas å. I detta inlägg talar jag enbart om att som infinitivmärke.

Verben som kräver ett att är dock relativt få. För många vanliga verb, i synnerhet klassiska hjälpverb som kan, ska, måste och bör,  gäller istället motsatsen. De kan aldrig följas av infinitivmärke:

1. Hon kan (*att) cykla riktigt bra.
2. Hon vill (*att) komma på middag hos oss.
3. Hon ska (*att) åka på semester.

Den allra största gruppen verb är dock de där man kan välja mellan att ha med eller utelämna infinitivmärket. Som när det gäller annan språklig variation är språkbrukare inte alltid ense om vad som låter bäst:

4. Vi började (att) cykla hemåt.
5. Han har slutat (att) röka.
6. Hon glömde (att) låsa dörren.
7. De fortsatte (att) sitta tysta.
8. Användningen av infinitivmärket att kommer sannolikt (att) minska.

Rent generellt verkar infinitivmärket tappa mark och har gjort så under lång tid. Oftast märker språkbrukare inte att att blivit ovanligare. Men just när det gäller futurumbildande kommer (att) som i exempelmening 8 uppmärksammas det ibland, och inte sällan ses det då som ytterligare ett bevis på det språkliga förfall som vi alla vet pågått sen vi slutade lågstadiet. Ur ett rent språkstrukturellt perspektiv är det dock egentligen konstigare att kommer kunnat ha kvar sitt att så länge, med tanke på att det är ett renodlat hjälpverb och att de andra hjälpverben saknar att.

Hur som helst: Det är korrekt att säga både ”han kommer vinna” och ”han kommer att vinna”, men varianten med att är fortfarande betydligt vanligare i skrift och därför att föredra för den som inte vill sticka ut hakan.

Vad gäller dina exempel där att är struket efter ett particip, som ”förbjudet skräpa ned”, går utvecklingen inte mot större att-löshet. Tvärtom låter ju dessa konstruktioner precis som du skriver stela och märkliga. Jag skulle rekommendera skylttillverkande byråkrater att hellre minska typsnittets storlek med några punkter än att välja den att-lösa konstruktionen, om det nu är så ont om plats. En formulering som låter så pass konstig att man aldrig skulle yttra den i vanligt talspråk bör man heller aldrig skriva.

Ibland kan man också se tidningsrubriker med struket att, som ”Inte förbjudet ta bra betalt” eller ”Riksbankschefen beredd lämna sin post”. Det kan man väl som redigerare unna sig nån gång när man har dåligt med utrymme, men varianten med att är att föredra när så är möjligt.

Ylva Byrman

Jag vill tacka för alla intressanta läsarmejl som ni skickar. Många hinner jag inte besvara, vilket ibland beror på att ni  ställer  frågor som kräver en långrandig utredning med begränsat läsvärde. Andra läsarmejl handlar om klassiska käpphästar, och dem brukar jag lägga på hög och besvara efterhand. Men en dag fick jag ett mejl som lämnade mig en smula perplex:

Hej!

För en tid sedan hörde jag av en bekant att hon när hon var liten fått lära sig att man aldrig skulle slå ihjäl en spindel, för då skulle det börja regna. Jag hade aldrig hört talas om detta. Och eftersom jag bor i ett hus med stora och många husspindlar så är jag rätt flitig med flugsmällan! Nu undrar jag varifrån detta ordspråk kommer? Är det något lokalt eller finns det i hela Sverige, och varför i all världen skulle det börja regna om man smällde en spindel?

MvH Marika

Ps. Jag vet att spindlar gör nytta och att man inte ska slå ihjäl dem, men hos mig är de så många att jag inte orkar bära ut dem i glas. Är du en sådan som bär ut spindlar levande eller smäller du dem också

Detta mejl från Marika lämnade jag obesvarat. Mina studier i nordiska språk vid Stockholms universitet har inte förberett mig för denna typ av frågor. Men så flera månader senare kom ett mejl från Johanna:

Hej!

För en tid sedan hörde jag av en bekant att hon när hon var liten fått lära sig att man aldrig skulle slå ihjäl en spindel, för då skulle det börja regna. Jag hade aldrig hört talas om detta! Nu undrar jag om detta är ett ordspråk du har hört talas om, å kanske också lever efter?

MvH Johanna

Ps. Är du en sådan som bär ut spindlar, getingar och flugor levande eller smäller du dem mer kallblodigt med flugsmällan ?(trots eventuell risk för nederbörd)

Kära läsare, vad skulle ni råda mig till att göra? Är jag utsatt för ett practical joke, där Johanna och Marika är i maskopi? De kanske rentav är samma skojfriska person? Som språkdetektiv noterar man ju omedelbart brevens likartade uppbyggnad och de identiska sätten att skriva ”MvH” och ”Ps.”.

Eller kan det verkligen vara två personer som oberoende av varandra kallar skrock för ordspråk och nu kräver insyn i mina personliga förehavanden med dessa småkryp? Två personer som visar att jag som språkbloggare inte kommer att ha nån trovärdighet om jag försöker tiga ihjäl frågan om spindelmordens effekt på väderleken. Två personer som vill ställa mig till svars för alla midsommarfester som förstörts av regn.

Tror ni att jag kan komma undan med att göra som Solnas kommunpolitiker? På frågan om hur folktron uppkommit svarar jag i så fall ”Jag har ingen detaljinformation om det”. Och uppgiften om att jag skulle ha spindelblod på händerna kan jag tyvärr inte kommentera.