Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Den 16 april är sista dagen att söka till högskolan inför hösten. För den som är intresserad av att skaffa sig en språkutbildning eller åtminstone deltidsförkovra sig finns det en del intressant att välja på.

Grammatik är nåt som många önskar att de hade bättre kunskaper i. Karlstads universitet ger en helt nätbaserad deltidskurs i Språkstruktur. För den som läste skolgrammatik för längesen kan nog denna språkstrukturkurs vara en rolig uppfräschning. Det är också en bra grund om man planerar att läsa ett främmande språk.

Om du vill bli som jag ska du gå en treårig språkkonsultutbildning. Jag kan i och för sig inte garantera att du utvecklar lika dålig humor eller efter avslutad utbildning börjar publicera egna språkutvecklingsteorier i form av handritade diagram i Svenska Dagbladets webbupplaga, men du kommer i alla fall ha läst samma teori- och färdighetskurser. Den äldsta språkkonsultutbildningen finns vid Stockholms universitet och har nästa antagning hösten 2013. Men i höst kan man söka språkkonsultprogrammet vid Umeå universitet eller det helt nystartade vid Göteborgs universitet. För att komma in på dessa utbildningar måste man skriva ett antagningsprov, och konkurrensen brukar vara rätt tuff.

Det finns många som tycker att en språkkonsultutbildning låter intressant men som inte har möjlighet att läsa tre år på heltid. Då kan kursen Språkrådgivning och textvård vid Linnéuniversitetet vara ett alternativ. Den går på halvfart och distans under ett år. Kursen kräver liksom språkkonsultutbildningarna att de sökande visar utmärkt skrivfärdighet i urvalsprov innan de antas.

Linnéuniversitetet ger också en distanskurs i latin, för den som vill bli klassiskt bildad. Andra intressanta distanskurser är Språket och hjärnan som ges av Umeå universitet och De nationella minoritetsspråken i Sverige förr och nu som ges i Uppsala.

Tänk på att högskolestudier kräver studiedisciplin och självständighet. Om du är språkintresserad men studieovan kan det vara bättre att söka en kvällskurs vid ett studieförbund eller vid en kommunal vuxenskola. Folkhögskolor och fristående konsultfirmor kan också erbjuda bra skriv- och språkkurser.

***********************************************************

Språkbloggen kommer att ta påskledigt nu, men under tiden kan ni läsa om påskens ord på Språkrådets webbplats.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Vilket pronomen ska man använda för att referera till en hypotetisk person med okänt kön? Frågan har inget enkelt svar, men i ett blogginlägg diskuterade jag alternativen den och hen i följande exempel:

När kunden har fått hem varan ska den/hen källsortera emballaget.

Detta ledde till följande läsarmejl från Johan Frick:

Vad hände med det äldre uttrycket denne? ”När resenären påstiger tåget skall denne kunna uppvisa giltig biljett.”

Språkvården brukar avråda från denne av två skäl. För det första är e-böjningen inte könsneutral, utan sänder en signal om att referenten är av manligt kön. Detta diskuterades i Språkbloggen i måndags. För det andra är denne inte helt stilistiskt neutralt, utan ger ett lite stelare intryck. Johan Frick beskriver själv det som ett ”äldre uttryck”. Denne känns helt enkelt inte särskilt naturligt att använda i samtal år 2012. Visst kan denne fungera i vissa lägen, men om man som skribent väljer stela uttryck kan det uppfattas som att man försöker skapa en högfärdig distans till läsaren.

Det råder dock ingen fullständig konsensus om vad som är det ideala stilläget eller vilka uttryck som kan anses stela. Enstaka människor gillar det klassiska byråkratspråket. Inte för att det är funktionellt – för det är det sällan – utan  snarare för att man utifrån privata estetiska uppfattningar vill ge det högstilta och ålderdomliga företräde i alla lägen. Men för den som vill skriva texter som når fram, är en god grundregel att inte använda ord eller uttryck som låter konstlade i normalt talspråk.

Språkrådets webbplats kan man läsa mer om strategier för att benämna en person med okänt kön. Jag kan också rekommendera funderingarna från Helena Englund Hjalmarsson, som i sitt författarskap varit tvungen att brottas med problemet och välja en lösning.

Ylva Byrman

Så här löd fråga 7 i kvisset om språk och kön:

I svenskan kan man ibland se att adjektivändelsen a byts ut mot ett e, när det handlar om en man, som ”den unge gossen” eller ”den flinke sekreteraren”. Vad kallas denna e-böjning i Svenska Akademiens grammatik?

Denna fråga var svår, på gränsen till elak, och era svar fördelar sig så här:

65 % tror på genusböjning
18 % gissar modusböjning
7 % säger sexusböjning
10 % väljer maskulinisering

Det korrekta svaret här är sexusböjning, så 93 procent gissar fel. De allra flesta tror på genusböjning, vilket inte är så konstigt – det handlar ju om en persons kön. Men med ett substantivs genus menar man dess grammatiska genus, alltså om det är ett n-ord eller ett t-ord. Både man och kvinna är n-ord, och vi säger ”en trevlig man” och ”en trevlig kvinna”. Däremot säger vi ”ett trevligt hus”, och det tilllagda t:et beror på att vi böjer adjektivet efter substantivets genus. Hus är ju ett t-ord.

Att vi kan säga ”den trevlige mannen” trots att vi säger ”den trevliga kvinnan” har alltså inte med ordens grammatiska genus att göra. Den handlar istället om det vi kallar semantiskt genus eller sexus. Alla substantiv har genus, men det är bara substantiv som syftar på animat referent, alltså på en person, som kan ha sexus.

Det är sällan obligatoriskt att sexusböja. A-formen är grundformen som alltid används om kvinnor och ting, och den kan också användas om män. Det är inte fel att säga ”den söta pojken” eller ”den trevliga mannen”. Men mångas språkkänsla föredrar e-formerna här, och vissa tycker rentav att a-formerna är omöjliga.

Nåt som komplicerar det hela är att många uppfattar en stilskillnad mellan a- och e-böjning. E-böjning känns mer formell och ålderdomlig. Många skulle i högtidlig skrift föredra ”min äldste bror”, trots att de i tal hellre säger ”min äldsta bror”. Ytterligare en komplikation är att vissa dialekter konsekvent använder e som bestämdhets- och pluraländelse: ”det store vite huset” och ”de gamle ekarna”. Då handlar det inte om sexusböjning, utan om ett genomgående dialektdrag.

Testa din egen språkkänsla på följande exempel. När föredrar du e-böjning respektive a-böjning? Finns det nåt fall där den ena formen känns helt omöjlig?

1. Nu kommer den där coola/coole snubben.
2. Den kanske största/störste fotbollstalangen i svensk fotboll heter Zlatan Ibrahimović.
3. Han är familjens svarta/svarte får.
4. Myndighetstexter måste vara begripliga för den vanliga/vanlige medborgaren.
5. På förmiddagen har det hållits förhör med den misstänkta/misstänkte.
6. Laila Freivalds var vid denna tidpunkt Sveriges nytillträdde/nytillträdda utrikesminister.

Ylva Byrman

Jag har en skojig kompis (eller jag har flera, men det hör inte hit). Låt oss kalla just denna kompis för Marcus. Han reagerade så här på mina tidigare inlägg om genus neutrum och utrum:

”Utrum”, bah. När jag var ung hette det ”reale”. Det hette även ”imperfekt” och ”EG”, och Pluto var en planet.

Men Ylva. När fan slutade man med ”reale”? ”Utrum” låter som nåt man måste möblera.

En annan bloggkommentator undrar när utrumgenuset dök upp i svenskan och varifrån det kom. Men Marcus kommentar illustrerar ju insiktsfullt vad det egentligen handlar om. Det är inte så mycket det att verkligheten har förändrats sen Marcus slutade högstadiet, som att grammatikböckerna har justerat sina beskrivningsmodeller för att de ska bli mera träffande.

Beskrivningsmodeller idealiserar verkligheten. När vi säger att vi hade ett tregenussystem med maskulinum, femininum och neutrum som sen övergick i ett tvågenussystem med utrum och neutrum låter det prydligt och enkelt. Verkligheten är rätt mycket mer kaotisk än så, och den inbegriper dessutom ett fyrkasussystem som jag helt har utelämnat ur berättelsen.

Språkhistoriskt kan vi i urnordiskan iaktta ett tregenussystem som använde han, hon och det för att referera till ting. Men under medeltiden dök den upp som pronomen, och de substantiv som omnämndes med den har man benämnt med termen reale eller realgenus. Men det tidigare maskulina ordet fisken och tidigare feminina solen har alltid varit n-ord, även om de förr hade en mer komplex kasusböjning och alltså skulle fått andra ändelser i ackusativ och dativ. Till exempel skulle det hetat fiskinum och solinni i dativ.

Under det senaste millenniet har språkbrukarna successivt i allt högre utsträckning börjat använda den om maskuliner och femininer samtidigt som man i allt högre utsträckning struntat i att kasusböja. Resultatet är den moderna standardsvenskan, där ord antingen är n-ord eller t-ord, som inte kasusböjs. För n-orden började språkvetarna använda beteckningen utrum nån gång under sent 70- eller tidigt 80-tal. Visst hade man kunnat fortsätta kalla n-orden för reale. Men man ville nog komma bort från beskrivningsmodellen med maskulinum, femininum, neutrum och reale, eftersom den rör ihop grammatiskt genus med animathet och semantiskt genus på ett misslyckat och förvirrande sätt.

Benämningarna neutrum och utrum handlar alltså inte om att ett nytt utrumgenus vid en viss tidpunkt har ”dykt upp” i det faktiska språkbruket eller att reale har ”försvunnit”. Snarare handlar det om att välja en beskrivningsmodell som bättre reflekterar att vi i dagens standardsvenska verklighet inte längre använder han eller hon om ting. Eftersom vi inte heller ger maskuliner och femininer olika kasusändelser, finns det för en modern språkbrukare inget sätt att se skillnad på de maskulina och feminina orden.

Både tregenussystemet och kasussystemet lever kvar i dialekter, men sporadiskt och inte konsekvent tillämpat. Om ni vill se en modern studie av hur tregenussystemet lever parallellt med men successivt trängs undan av ett tvågenussystem, rekommenderar jag Caroline Sandströms studie av den finlandssvenska dialektutjämningen i Nyland.

Om vi ska återgå till Marcus ungdomsbetraktelse: Plutos planetsstatus och EG lägger jag mig inte i. Men varför benämningen imperfekt har övergetts får bli ämnet för ett eget blogginlägg en annan dag.

Ylva Byrman

Själv var jag ute och joggade i den skånska vårsolen igår, men jag förstod av olika uppdateringar på internet att andra i landet, till exempel stockholmarna, hade överraskats av kyla och snö, efter en period varmt vårväder. Gotlänningarna brukar kalla detta för starur. När staren synts för första gången efter vintern, ska det nämligen enligt folktron komma sju oväder innan våren är här på riktigt.

 

Stare

Stare. Bild från Creative Commons.

 

Ur betyder här ’oväder’. Vi kan också se det i uttrycket i ur och skur och i ordet snöyra. På Södermalm i Stockholm finns också Urvädersgränd, där Bellman bodde.

Heter det en starur eller ett starur? Båda förekommer, men efter studier av gotländska bloggar kan jag konstatera att en starur och pluralformen flera starurar är klart dominerande. Också historiskt finns belägg för både uren och uret. Enligt Hellquists etymologiska ordbok var det maskulinum, alltså en ur, på Gotland och borde därför heta så än idag. Men varianten ett ur är belagd i Västergötland och Närke.

Med tanke på att starur är ett så pass ovanligt ord och att vi säger ett ur om klockan, är det inte konstigt om också nutida gotlänningar blir osäkra på ordets genus. Och med den folketymologiska tolkningen att ur i starur betyder ’klocka’ , kan man få till den retoriskt snitsiga Shakespeare-allusion som jag hittade i en blogg:

Påskliljorna stod redan i full blom, vintern hade varit ovanligt mild och hösten en månad försenad. Till och med gutarna klagar på att staruret är helt ur led.

Nåväl, gotländska bloggläsare: vad säger er språkkänsla om genus hos starur?

Ylva Byrman

En oroväckande nyhet har blivit känd i veckan: Språkrådets chef, professor Lena Ekberg, har sagt upp sig. Anledningen är att Institutet för språk och folkminnen, den överordnade myndighet som Språkrådet ingår i, inte vill låta Språkrådet ha den självständiga ställning som är rimlig. Till exempel vill de inte låta Språkrådet behålla sin välbesökta webbplats – den ska istället bli en undersida till institutets inte på långa vägar lika populära sajt. Ni kan läsa mer Språktidningens blogg eller i DN, eller lyssna på SR P1.

Att Lena Ekberg slutar handlar ju knappast enbart om webbplatsen. Men att chefen för Institutet för språk och folkminnen Ingrid Johansson Lind är beredd att offra en så omtyckt, respekterad och kompetent chef för att få igenom sin egen vilja om integrerade webbplatser, sänder en tydlig signal om att ledningen för Institutet för språk och folkminnen inte är intresserad av att ha ett starkt och självständigt språkråd som syns på egen hand.

Helena Englund Hjalmarsson, som är frilansande språkkonsult, kommenterar händelsen så här på Sveriges radios webbplats:

Kanslispråk + ortsnamn = osant
Det är inte jättekonstigt att de här problemen har uppstått. Inte ens vi som har mycket med Språkrådet att göra i vår arbetsvardag förstår riktigt vad f.d. Språknämnden och f.d. Språk- och folkminnesinstitutet har gemensamt. Det känns lika logiskt som att slå ihop t.ex. en optiker och en mascarafabrikant – båda jobbar med ögonrelaterade produkter. Så att det finns interna problem är lätt att förstå. Men min stora fråga just nu är: vad tänker kulturdepartementet göra åt saken?

De flesta som arbetar med språk och språkvård är bekymrade över att Lena Ekberg säger upp sig, och över utvecklingen som antyder att Språkrådet ska kväsas och veta sin plats inom ett större folkminnesinstitut. Språkvårdsarbete måste styras av dem som har kompetensen, och på Språkrådet finns just sån kompetens: de anställda är disputerade språkforskare och erfarna språkkonsulter, som dessutom visat sig duktiga på att fatta strategiska beslut och finnas till hands för allmänheten och samhället. För varje vän av genomtänkt språkvård och språkpolitik framstår det som olyckligt att Språkrådets framtid och ställning ska dikteras av institutschefen Ingrid Johansson Lind, som är kulturbyråkrat (hennes egna ord) och saknar språkvetenskaplig universitetsexamen.

Nu måste kulturdepartementet visa handlingskraft i frågan och ge Sverige möjligheter till en central språkvårdsinstitution som lockar duktiga medarbetare, istället för att tvinga bort dem genom dåliga organisatoriska förutsättningar och beslut.

Ylva Byrman

Som jag bloggade om i tisdags har modern standardsvenska två grammatiska genus: neutrum och utrum. För den som vill slippa latinet går det också bra att prata om t-ord (ett öra, örat) och n-ord (en tand, tanden). Jag tog också upp animathet – att vi i vårt pronomensystem skiljer på saker och personer. Även om både bollen och pojken är n-ord, säger vi den om bollen och han om pojken. Och vi säger hon om både kvinnor och fruntimmer, trots att det heter en kvinna men ett fruntimmer.

Men han och hon har inte alltid signalerat animathet. I fornsvenskan sa man han om elden och hon om skulden, trots att både eld och skuld är ting och inte personer. Då hade vi nämligen ett system med tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. Det såg alltså ut som det gör i dagens tyska, där man har tre pronomen – er, sie och es – som markerar grammatiskt genus men inte animathet. Er betyder visserligen ’han’, och sie ’hon’, men det kan lika gärna betyda ’den’ eller ’det’, eftersom det också används om ting.

Maskulinum: der Himmel (himlen). Er ist blau (den är blå).
Femininum: die Glocke (klockan). Sie ist alt (den är gammal).
Neutrum: das Haus (huset). Es ist groß (det är stort).

Svenskan och tyskan tillhör samma germanska språkfamilj, och därför har gamla ord ofta samma genus på de båda språken. I äldre tiders svenska skulle man alltså också sagt ”han är blå” om himlen, eftersom himmel är en gammal maskulin. På samma sätt var klocka femininum, och just klocka är väl det enda feminina substantivet som vi i riksspråket fortfarande kan använda hon om:

– Vad är klockan?
– Hon är två.

En bloggkommentator menade att fartyg betraktas som femininum och att man använder hon om dem. Men eftersom båt (eller bater) är en gammal maskulinum och både skepp och fartyg är neutrer, beror i så fall denna användning på en semantisk uppfattning, och det är alltså knappast rester av ett äldre genussystem. Däremot är det helt riktigt som kommentatorerna lenngo och ErnstBlofeld skriver att sol ursprungligen är femininum, vilket syns i vissa dialekter: ”sola, ho skiner”. För även om tregenussystemet sen länge är borta ur riksspråket, lever det sporadiskt kvar i våra bygdemål. Det syns också i litteraturen, till exempel i Torgny Lindgrens romaner. I Ormens väg på hälleberget säger den västerbottniska huvudkaraktären Hadar att man ska mata elden som om han vore ett dilamm.

Vill man se vilket genus ett ord haft tidigare kan man slå i SAOB. Där måste man dock kunna tyda lite kryptiska förkortningar, men ”r. l. f.” ska utläsas som ’realgenus eller femininum’, vilket betyder att det har varit både ett den-ord och ett hon-ord. För vissa ord, som släktskap, står det ”r. l. m. l. f., äv. n.”, vilket betyder att det finns belägg för att ordet haft alla fyra genus: den, han, hon och det. Ords genus kan med andra ord vackla genom historien. Säger du helst en eller ett släktskap?

Ylva Byrman

I förra språkkvisset ställde jag en fråga om hur många grammatiska genus det finns i svenskan. Genus är latin och betyder ’sort’ eller ’grupp inom en klassificering’. Det har också kommit att betyda ’kön’, och i allmänspråket idag används genus främst om de sociala egenskaper som vi förknippar med ett visst biologiskt människokön. I detta blogginlägg använder jag dock genus i betydelsen ’grammatisk kategori’.

Grammatiskt genus ska förstås som en inneboende egenskap hos ett substantiv, en egenskap som styr dess böjning. Därför är det rimligt att i modern standardsvenska urskilja två genus. Det ena är t-ord, som bord (ett bord, bordet), och detta kallas genus neutrum. Det andra är n-ord, som boll (en boll, bollen), och detta kallas genus utrum. Att många fått lära sig att svenskan har fyra genus – maskulinum, femininum, neutrum och reale – har historiska orsaker, och det får redas ut i ett eget blogginlägg.

När vi refererar till ett n-ord som bollen kan vi använda pronomenet den, och om bordet kan vi säga det. Men låt oss komplicera det hela genom ta ordet kvinna som exempel. Det har uppenbarligen genus utrum: en kvinna, kvinnan. Men vi refererar inte till kvinnan som den, utan som hon. Kvinnan, på samma sätt som läkaren, statsrådet, grabben och 42-åringen, uppfattar vi som en person – eller som en animat referent för att använda grammatikens termer. Då känns det märkligt eller rentav fel att använda den eller det. På samma sätt kan vi säga att bollen och bordet syftar på inanimata referenter, alltså på saker och inte på personer.

Animathet är inte en inneboende formegenskap hos substantivet på samma sätt som genus, utan har snarare med betydelse att göra. Dessutom kan vi som språkbrukare ibland välja om vi vill betrakta en viss varelse som animat eller inte. Går vi förbi en okänd hund inlåst i en hundgård säger vi kanske ”Åh, vilken jobbig hund! Den står bara och skäller hela tiden”. Men om vi senare lär känna hunden, börjar kalla den vid namn och lär oss mer om dess personlighet kommer vi nog att börja säga ”Stackars Buster! Nu står han där och skäller igen”. Buster har blivit en person och därigenom han för oss.

Svenskan har under lång tid bara haft två animata pronomen i tredje person: han och hon. Det gör att vi för alla animata referenter också tvingas ange kön. Men ibland vill vi markera animathet men inte ange kön, till exempel för att könet på den person man pratar om är okänt. Språkrådet rekommenderar här att man använder den:

När kunden har fått hem varan ska den källsortera emballaget.

Problemet är att den i första hand förknippas med inanimata referenter – det är naturligare för oss att använda den om varan än om kunden. En del språkbrukare skulle därför i Språkrådets exempel hellre använda hen, som alltså med grammatiska termer kan kallas för ett animat och könsneutralt pronomen i tredje person singular.

Lyckas du komma ihåg detta har du redan två rätt på kvisset om språk och kön. Fundera gärna också på hur det ser ut med svenskans övriga personliga pronomen: jag, du, vi, ni, de. Vilka av dessa specificerar animathet respektive kön?

Ylva Byrman

Med detta vackra budskap vill Björn Ranelid och jag önska er alla en riktigt euforisk melodifestivalsafton.

Ylva Byrman

Olika språk tillåter olika ljudkombinationer. I svenskan måste en stavelse alltid innehålla en vokal, som utgör stavelsens kärna. Men det finns språk där konsonanter kan bilda stavelsekärna. Ett exempel är tjeckiskan, där också konsonanterna r och l är stavelsekärna i ord som vlk, varg, eller Krč, som är en stadsdel i Prag. Det går på tjeckiska att bilda hela meningar utan en enda vokal. Det mest kända exemplet är strč prst skrz krk, som betyder ’stoppa ett finger i halsen’. Faktiskt är denna fras så känd att den har en egen webbdomän, www.strcprstskrzkrk.com, med en video för att öva uttalet.

För en svensk kan dessa konsonantföljder, eller konsonantkluster som de också kallas, kännas helt främmande. Det normala är att svenskan inte kan ha mer än tre konsonantljud i rad, som skräll eller tsk. Vid böjning eller sammansättning kan dock konsonantklustren bli längre än så, och i just ordet konsonantkluster hittar vi ntkl – en konsonantföljd som vi säger utan problem när vi har vokaler på varje sida som stöd. Och nån som har en förälder från Göteborg har ett västkustskt påbrå. Lite klurigt att säga stskt, men det går.

Rekordet i svenska konsonantkluster brukar tillskrivas den kreativa språkvetaren Adolf Noreen. Han utgick från namnet Herbst, bildade adjektiv genom att lägga till sk och la därefter till neutrumändelsen t och genitiv-s. Resultatet blir åtta konsonantljud i rad i följande, lätt daterade exempel:

Varför ska ett noreenskt hembiträdes förkläde inte vara lika rent som ett herbstskts?

Så nu har ni både svenska och tjeckiska uttalsövningar att tillgå om ni skulle få tråkigt i helgen.