Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Idag är det den 29 februari, dagen som går under namnet skottdagen. Men du kanske har fått lära dig att det är 24 februari som är skottdagen? Så var det också ända fram till år 2000, vilket berodde på att 23 februari i den julianska kalendern var sista dagen innan det nya året började den 1 mars (läs andras resonemang om detta här eller här). Detta betydde att namnsdagarna som ligger den 24 till 28 februari försköts när det var skottår. Mattias till exempel, som normalt har namnsdag den 24 januari, fick under skottår se sin namnsdag flyttad till den 25 februari.

Men år 2000 blev den 29 februari officiellt skottdag. Det verkar ju rimligare, eftersom det faktiskt är den som läggs till, och dessutom länge har varit den dag som de flesta människor betraktar som skottdagen.

Beslutet togs av Namnlängdskommittén, som också beslutar om namnsdagarna i almanackan. I Namnlängdskommittén ingår Svenska Akademien, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Institutet för språk och folkminnen. Läs mer om deras arbete här eller här.

Slutligen ett trevligt finländskt inslag som kommer från YLE:s Vetamix.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Jag har tidigare lovat att lägga upp en film som visar hur man ändrar tangentbordsspråk, så att man till exempel kan skriva svenska precis som vanligt och med å, ä och ö, även om man sitter vid en dator i utlandet. Sen upptäckte jag att PC för alla redan gjort en utmärkt guide till hur man byter i Windows XP och här är en annan guide som förklarar hur man gör samma sak på en mac.

Men för den som gillar rörliga bilder, ljud och skånska finns här trots allt en film om hur man byter tangentbord i Windows XP. Två påpekanden:

1. Självklart, men jag säger det ändå: Det fysiska tangentbordet kommer ju inte att ändra utseende, så det bygger på att du är så tangentbordsvan att du vet vad som finns under fingrarna.

2. Om du sitter på ett internetcafé i ett land vars språk du inte förstår, är ofta också operativsystemets menyer på detta språk. Då kan det vara svårt att navigera sig fram enligt instruktionerna, eftersom du inte kommer att hitta de svenska namnen Kontrollpanelen > Nationella inställningar och språkinställningar > fliken Språk > knappen Information. Därför kan det vara bra att också memorera ungefär hur ikoner ser ut, eller lära lite sig kontrollpanelsöverlevnadsfraser på landets språk, till exempel Panneau de configuration > Options régionales et linguistiques > Langue > Détails. Windowsterminologi kan man söka fram här.

Sen antar jag att ett tredje problem kan vara att man på publika datorer på internetcaféer och hotell har valt att blockera användarens möjligheter att ändra inställningar i kontrollpanelen, och det problemet har jag ingen lösning på. Men på din egen dator är det alltså lätt att lägga till flera olika tangentbordsspråk.

Ylva Byrman

Filmen Dirty Dancing från 1987 är en klassiker. En av de mest kända replikerna är när Johnny kommer tillbaka sista kvällen, hittar Baby sittande i ett hörn med sin familj och bjuder upp henne till en storslagen dansuppvisning med ”Nobody puts Baby in a corner”. När filmen sänts i olika länder har många valt en originalnära översättning: franska ”on ne laisse pas Bebé dans un coin”, italienska ”nessuno mette Baby in un angolo” och svenska ”ingen sätter Baby i ett hörn”. Man kan diskutera om sätta någon i ett hörn är idiomatiskt identiskt med put somebody in a corner, men andemeningen får väl sägas vara bevarad.

Tyskarna har dock valt att dubba över Johnnys replik med ”Mein Baby gehört zu mir, ist das klar!”. Min Baby tillhör mig, förstår ni det!

Hur gillar ni den tolkningen?

YouTube Preview Image

Tack till Johanna Frändén som uppmärksammade mig på denna översättning. Man kan läsa mer om olika översättningar här, eller om man föredrar att läsa det på tyska.

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Jag undrar vem som har rätt:

Jag har fått lära mig att det heter
Det röda, gröna och gula tyget,
men INTE det blåa och gråa tyget – för dessa färger heter det BLÅ och det GRÅ tyget.
En nyanställd (outbildad) lärarvikarie skällde på fritiden ut mig när jag sa att det heter
”det blå tyget och det grå tyget”. Hon visste minsann – som lärarvikarie – att det givetvis heter ”det blåa och det gråa tyget”!

Med vänlig hälsning
Bengt Carlsson

Ylvas svar:
Hej Bengt!

Båda har rätt. Eller egentligen: båda har fel, i synnerhet lärarvikarien som skällde ut dig. Att skälla ut andra språkbrukare för att de använder en annan variantform än en själv, är ett av de mest felaktiga beteenden man kan lägga sig till med. Det tycker jag att du ska hälsa henne, särskilt om hon tänker sig en karriär inom skolan. Skolan ska ju lära ut dels kritiskt tänkande (”Är jag verkligen säker på att det jag säger nu är korrekt och hur vet jag det?”), dels respekt för att människor är olika och att man inte alltid kan utgå från att det som man själv är van vid, är det rätta också för nån annan. Detta senare har jag skrivit ett helt blogginlägg om.

Blå och grå kan böjas på två olika sätt i bestämd form och i plural: vi kan säga både ”det blå tyget” och ”det blåa tyget”, liksom ”de grå gummorna” och ”de gråa gummorna”. Variationen kan ges en historisk förklaring. För längesen uttalades nämligen dagens å med ett långt a-ljud, och ord som slutar på a kan ju inte få ett extra a när vi böjer dem: ”en lila bok” och ”den lila boken”. Men sen skedde en ljudförändring, så att det långa a-ljudet kom att uttalas med rundade läppar, och vi fick dagens å-ljud. Därigenom kom också blå och grå att ibland följa böjningsmönstret med ett tillägg av a i bestämd form och i plural.

I skrift är formerna utan a – ”det blå tyget” – ungefär tio gånger vanligare än de med. Därför uppfattar de flesta blå som mer skriftspråklig än blåa. När artikeln den eller det saknas blir vi ännu mer benägna att säga blå. Det finns ett proggband som heter Blå tåget, ett uteställe i Malmö som heter Blå båten och i Stockholm kan man åka tunnelbana med blå linjen.

Ofta använder en och samma person både formen blå och formen blåa. Så här skrev August Strindberg i Nya svenska öden:

Dag satt framme i stammen, och när han fick se det blåa vattnet mellan gröna skogsstränder, då förstod han de voro komna solen närmare.

Och så här skrev han i Bland franska bönder:

[N]är vi passera salinerna vid Onglous med dess vita saltpyramider ligger det blå havet med oräkneliga segel alldeles öppet för tåget som går på ett smalt näs i havskanten fram till Cette.

Det finns alltså ingen anledning att våndas i valet mellan blå och blåa, men man kan känna till att blåa fortfarande är ett ganska ovanligt val i skrift.

Ylva Byrman

Igår debatterades det könsneutrala pronomenet hen i Kvällsöppet. Eftersom Språkbloggen inte känner att vi har så mycket att tillföra de redan skrivna spaltmetrarna om hen (se länkar nedan) tänkte vi istället ta upp en inte identisk men relaterad fråga, nämligen hur engelskan använder det plurala they för att syfta på en singular referent, ofta av obestämt kön:

A person came in and said they’d lost their keys.

Här används they om a person. Det är alltså som om vi på svenska skulle säga ”en person kom in och sa att dom blivit av med sina nycklar”.

Att använda they för att syfta på en singular referent är rätt vanligt, men barn brukar i skolan få lära sig att det är fel. Därför roade sig en lingvistblogg med att samla belägg där they används om en grammatiskt singular referent i texter av litterära storheter som William Shakespeare, Jonathan Swift, Oscar Wilde, Rudyard Kipling och Jane Austen. Särskilt vanligt är det i konstruktioner med everyone, everybody, someone och somebody, som när Mr Elton i Jane Austens Emma säger:

At Christmas every body invites their friends.

Notera att verbet invite tar ett singular-s, men det står inte ”his or her friends” utan ”their friends”. Mer argument för och mot they använt på detta vis kan ni läsa här eller om ni gör en webbsökning på ”they as third person singular” eller ”they as gender neutral pronoun”.

För den som vill läsa vad som skrivits om hen finns här lite länkar
Milles, Samson och Tomicic argumenterar för att hen behövs

Eget språkbruk kan inte påtvingas andra, Kragnert Bartholfs replik till Milles m.fl.
Språktidningen om hur transpersoner använder hen
Språkrådets rekommendationer om hen
Hen upplevs inte som neutralt – än. Anna-Malin Karlssons språkspalt
Ordet som hotade Sverige. Lovestam tar upp sina favoritkommentarer i debatten
DN:s följetong om hen
Sydsvenskans språkvårdare missnöjd med Andreas Ekströms användning av hen i Sydsvenskan
Sydsvenskan om hen och Språkrådets hållning

Ylva Byrman

Igår klarspråksföreläste jag på en kommun. När det var dags för fikarast öppnades ett av köksskåpen i lunchrummet, och där berättade en lapp att det jag erbjöds dricka kaffe ur var ”förvaltningsmuggar”. Denna sammansättning fick mig att skratta till.

På samma sätt drog jag på smilbanden när jag för ett tag sen upptäckte att Apoteket saluförde ”utredningskammar”.

Varför framstod dessa sammansättningar som lustiga för mig? De är ju inget konstiga egentligen. Förvaltningsmuggar är muggar som tillhör den kommunala förvaltningen och som alla får använda, till skillnad från dem som står i skåpet märkt ”privata muggar”. En utredningskam är en kam som används för att reda ut håret. Men komiken uppstår för att sammansättningarna är lite oväntade.

Jag är van vid att möta förvaltning som förled i sammansättningar som är mer abstrakta eller tydligt knutna till myndigheters verksamhetsutövning. Vanliga exempel är förvaltningschef, förvaltningsrätt och förvaltningsområde. Förvaltningsmugg blir därför oväntat vardagligt och konkret.

Utredning är också ett ord som kommit att användas mest i abstrakt och överförd betydelse. Visst kan vi reda ut konkret trassel, som tovor i hundens päls  eller en garnhärva. Men det är betydligt vanligare att vi reder ut våra problem eller vem som egentligen har ansvaret för nycklarna till scoutföreningens kanotförråd. Och substantiveringen utredning förknippar vi främst med professionella processer. Man kan göra en utredning av Säpos rutiner eller av farmors dåliga hälsotillstånd, men knappast av hunden päls.

Inom språkvetenskapen används ibland begreppet lexikalisering för att beskriva hur konventionell betydelse etableras. Att ett uttryck är lexikaliserat betyder att det kommit att användas i en specifik betydelse, som inte enkelt går att uppfatta bara genom att känna till betydelsen av de ingående elementen. Ett exempel kan klargöra: Vi vet att pojke är synonymt med kille, och att vän är synonymt med kompis. Trots detta är sammansättningarna pojkvän och killkompis långt ifrån synonyma, helt enkelt för att vi kommit att använda dem i varsin specifik betydelse.

Genom att ifrågasätta en lexikaliserad betydelse kan vi skapa ordlekar. Jag tänker på Pippi Långstrump som bestämt vägrar låta Prussiluskan sätta henne på barnhem. Motiveringen är att Villa Villekulla redan är ett barnhem, enligt Pippis självklara logik: ”Jag är ett barn och det här är mitt hem, alltså är det ett barnhem!”

Kan ni läsare bidra med roliga exempel på okonventionella sammansättningar eller feltolkningar av lexikaliserade uttryck?

Ylva Byrman

Varje vecka publicerar Språkrådet ett språkråd. Denna vecka kan rådet nog framstå som en smula kontroversiellt: man uppmuntrar nämligen till bruk av den mer ljudenliga stavningen kasjunöt. Denna stavning har vid sidan om cashewnöt funnits länge i ordböckerna, och det är normalt att försöka anpassa lånord till svenskans ortografiska principer. På franska heter nöten cajou, på portugisiska caju och på tyska ser man ofta stavningen Kaschu, åtminstone om själva trädet. Ordet lär ha brasilianskt ursprung, så varför svenskan så självklart skulle ta efter just det engelska skrivsättet är nåt man kan fundera över. För övrigt har också den engelska stavningen vacklat genom tiderna: casheu, cashoe, caju och acajow har alla förekommit i bruket.

Olika försvenskade stavningar har haft olika lätt att få fäste i bruket. De flesta av oss skriver tejp, vajer och militär, utan att ens reflektera över att dessa ord också haft stavningarna tape, wire och militaire. Samtidigt skriver vi obehindrat garage och genre. Man tänker sällan på hur märkliga dessa stavningar är i det svenska språksystemet, förrän man ska förklara stavningsprinciper för ett barn som lär sig läsa och skriva. Då framstår helt plötsligt norskans skrivsätt sjanger som betydligt rimligare än det svenska genre.

Motviljan att anamma en försvenskad stavning kan ha flera orsaker. Det långivande språkets status och känslovärde har stor betydelse. Den svensk som är nöjd med att ha nära till statusspråket engelska har inget emot att stoltsera med detta. Försvenskade varianter stämplar man därför gärna som barnsliga. En annan, kanske viktigare orsak är att människor med god läsförmåga snabbt lär sig förknippa ett ord med en viss skriftbild. När man en gång vant sig vid stavningen cashewnöt känns det främmande att byta, särskilt om man är van vid att läsa engelska. Skriftbilden kasjunöt får nog de flesta av oss att studsa till.

Men man bör tänka på att tiderna förändras och att den språkliga kartan kan ritas om. Vi kan inte utgå från att engelskan alltid kommer att vara ett lingua franca och ett självklart andraspråk för alla svenskar – särskilt inte när USA får sänkt kreditbetyg. För att göra en stavning hållbar över tid kan därför en försvenskning vara en god idé.

Ylva Byrman

I förra veckan argumenterade jag för att ens personliga språkriktighetsuppfattning inte var den lämpligaste utgångspunkten för en hållbar språkriktighetsdebatt. Men vad bör man då basera språkriktighetsargument på, när man ska ta ställning ett visst uttryckssätts lämplighet? Det är en svår fråga att besvara.

Många läsare tog i kommentarsfältet upp att en viss konservatism i språkriktighetsfrågor är av godo, eftersom en snabb språkförändring gör att den unga generationen kan få svårt att förstå texter som är skrivna för 100 eller kanske bara 50 år sen. För att undvika språkförbistring mellan generationer bör därför en av språkvårdens uppgifter vara att agera bromskloss, så att åtminstone normerna för den vårdade sakprosa inte på kort tid behöver genomgå omvälvande förändringar.

Men språk förändras, oavsett vad vi tycker om det. Och om vi bromsar skriftspråksutvecklingen hårt, växer glappet mellan tal och skrift. Det är inte heller bra. Då behöver den som formulerar en text lägga mycket tid på att fundera över ordformer och ordföljd, eftersom den egna språkkänslan inte är ett accepterat rättesnöre. Detta är givetvis dumt, rentav ett resursslöseri ur nationalekonomisk synvinkel. En skribent behöver få lägga sina kognitiva ansträngningar på att fundera över hur hen ska strukturera sina tankar, övertyga sin läsare och få en text med ett flyt och en precision som gör den härlig att läsa.

Att ge genomtänkta språkriktighetsråd blir en balansgång mellan att vara normativt standardiserande och att tillåta variation. Den klassiskt lärde skulle kanske beskriva det som att navigera mellan Skylla och Karybdis. Men varken standardisering eller variation är havsmonster; snarare är det två attraktiva ting som det gäller att kombinera på bästa sätt. För vi vill ju ha både standardisering och variation i språket.

Utan ett visst mått av standardisering får vi svårt att förstå varandra över tid och över sociala och geografiska avstånd. En standardiserad stavning är numera en självklarhet, utan vilken texter skulle bli mer krävande att läsa. Det är också en fördel att det finns konstruktionsordböcker och annan litteratur där man kan ta reda på vilka uttryckssätt som är mest korrekta och etablerade. Då ökar nämligen chansen att ens text blir läst och förstådd på det sätt man önskar. Risken för att läsaren ska bli irriterad eller brydd över märkliga konstruktioner minskar.

Samtidigt vill vi ha en språklig variation. Ett språk utan möjligheter till nyanser och personliga uttryckssätt blir ett fattigt språk. Dessutom blir det godtyckligt vems form som ska upphöjas till norm. Det finns inga objektivt riktiga argument för varför kex med k-uttal skulle vara riktigare än kex med tj-uttal. Därför är det rimligare att tillåta uttalsvariationen än att godtyckligt stämpla den ena formen som felaktig. Ingen som öppnar munnen eller skriver en text ska behöva begå övervåld mot den egna språkkänslan för att bli accepterad.

Senare i veckan tänkte jag beskriva hur språkvården resonerar när de väljer att förorda eller avråda från ett visst uttryckssätt.

Ylva Byrman

Språkkontakt är ett spännande fenomen som knappt avhandlats alls i bloggen. Idag tänkte jag därför presentera de tre begreppen pidgin, kreol och lingua franca.

Pidgin kallas ett kontaktspråk som uppstår när människor som inte har nåt gemensamt språk behöver kommunicera. Tänk dig att du hamnade på en öde ö med en person som inte kunde svenska. Säkert skulle du då först försöka prata engelska eller nåt annat språk du kan, men om den andra inte förstår detta heller behöver ni en annan strategi. Det naturliga är att ni kommunicerar mycket med gester men att ni också successivt börjar kommunicera verbalt genom att blanda era båda språk.

Ett exempel på pidginspråk är russenorsk, som uppstod vid fiskhandel mellan norrmän och ryssar på 1800-talet. ”Moja niet forsto” betydde ”jag förstår inte”. Typiskt uppstår dock pidginspråk under mindre trevliga omständigheter, som vid slavhandel. De är egentligen inte heller språk i samma mening som ett modersmål, eftersom de bara består av ett fåtal centrala ord och inte har nån etablerad grammatisk struktur. Men när slavarna får barn som då exponeras för pidginspråket redan från födelsen, kan språket komma att bli ett modersmål för den nya generationen. Det kommer då raskt att börja utveckla en rik vokabulär och en mer komplex grammatisk struktur, precis som alla andra modersmål. Processen kallas kreolisering, och det nya modersmål som utvecklas ur en pidgin kallas för ett kreolspråk. Ett av de mest kända och välbeforskade kreolspråken är tok pisin, som idag är ett modersmål och ett officiellt språk i Papua Nya Guinea.

Lingua franca kallas ett språk som kommit att bli andraspråk för en stor mängd människor och därför kan användas vid internationella sammankomster där man behöver ett gemensamt språk som alla förstår. I Europa under medeltiden var latin vetenskapens och kyrkans lingua franca. Idag används ofta engelska som lingua franca, både vid internationella konferenser, inom turismen och på internet.

Ylva Byrman

De språkliga högtidsdagarna duggar tätt i början av februari. Knappt har vi hunnit återhämta oss från firandet av Grammatikdagen förrän det är dags att högtidlighålla nästa språkliga fenomen: den 6 februari är Semikolonets dag.

Ett sätt att inleda dagen är att testa om du är en semikolonmissbrukare, genom att göra det test jag satte ihop i höstas. Sen kan du lyssna på semikolonsången, titta på semikolonfrimärken formgivna av Pontus Björlin och läsa Språkrådets regler för hur semikolon används. Vi kan också repetera Språkrådets råd för hur man framför allt inte bör använda semikolon:

Semikolon skall inte användas i stället för kolon före uppräkning, exemplifiering, förklaring och dylikt. Det är i dag ett vanligt – men felaktigt – bruk. Skriv alltså inte:

Telefonen finns i följande färger; röd, svart och gul.

utan:

Telefonen finns i följande färger: röd, svart och gul.

Men allt detta är nånstans att stoppa huvudet i sanden. Det vi borde göra är att ägna dagen åt att studera hur semikolon faktiskt används. Om vi ur studien räknar bort alla texter som skrivits av Svenska skrivregler-bitare eller som passerat nitiska redaktörer av den gamla skolan, kommer vi att upptäcka att semikolon främst används på det sätt som språkvården och traditionen menar är felaktigt. Vi har alltså att göra med en normkonflikt av stora proportioner.

Språkvården säger: ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen: ”Semikolon är det nya kolon!”

Om vi hade haft en folkomröstning skulle stycket jag nyss skrev se ut så här:

Språkvården säger; ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen; ”Semikolon är det nya kolon!”

Men om nu semikolon är det nya kolon, vad händer då med det gamla kolon? Ni vet de där två prickarna i lodrät rad som man kan använda före uppräkning, exemplifiering eller citat som signalerats av anföringsverb. Kommer kolon att föra en tynande tillvaro, utmanövrerad av det allt populärare semikolonet?

Det får tiden utvisa. Men eftersom de okritiska semikolonentusiasterna verkar vara så många, behöver man knappast ha dåligt samvete om man förbigår 6 februari med tystnad. Semikolon behöver inte min uppvaktning. Däremot har jag minsann redan antecknat i almanackan att det är Kolonets dag den 5 november.