Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Språkbloggen önskar er alla en episk jul! Jag kopplar ner ett tag för att ägna mig åt julefrid och därefter åt mitt andra, obetalda extrajobb, vilket är att köra flyttlastbil upp och ner mellan Stockholm och Malmö. Om vi inte ses på E4:an, så ses vi i Språkbloggen år 2012.

Vårda er själva, era medmänniskor och era favoritord till dess! Glöm inte att ni kan läsa gamla blogginlägg genom att klicka på era intresseområden i etikettmolnet nere till höger.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Henrik Sandén heter december månads gästbloggare. Han kan förvisso ståta med ett års högskolestudier i svenska, men idag bloggar han i egenskap av projektledare på ett undersökningsföretag. I sitt arbete guidar han dagligen kunder genom djungeln av frågeformuleringar, och nu bjuder han er på ett enkelt men användbart tips.

 

Månadens gästbloggare: Henrik Sandén

”Kära kund! Vi på företaget X vill gärna förbättra vår verksamhet. Hjälp oss genom att ägna fem minuter åt att fylla i denna enkät.”

Uppmaning ovan är garanterat välbekant. Ingen medborgare i dagens samhälle kan undgå de ständiga enkäterna, må det så vara kundundersökningar, medarbetarundersökningar eller marknadsundersökningar. För företagen som genomför undersökningarna blir dina och andras enkätsvar ett viktigt beslutsunderlag. Men för den som ska fatta beslutet räcker det inte med att du tagit dig tid att ge din åsikt. Frågorna behöver också vara vettigt formulerade för att svaren ska gå att tolka. I mitt arbete ser jag alltför ofta exempel på företag som lagt massor med pengar på att samla in svar som visar sig vara oanvändbara på grund av frågans språkliga utformning.

Därför vill jag ge alla enkätkonstruktörer ett enkelt språkråd:

Låt oss undvika och:et!

Jag ska ge ett klassiskt exempel på en misslyckad användning av ordet och. Anta att vi är yoghurttillverkare och ställer följande fråga om vår nylanserade körsbärsyoggi i knallcerise bägare:

Hur uppfattar du produktens förpackning och smak?

Mycket dålig   1  2  3  4  5   Mycket bra

Så länge vi får ett högt betyg på frågan ovan är allt frid och fröjd. Då kan vi konstatera att kunden både gillar körsbärssmaken och den härligt färgglada förpackningen. Problemet uppstår när vi får ett lågt betyg. Då vet vi nämligen inte om kunden är missnöjd med förpackningen eller smaken. Kanske är det rentav bådadera? Vi står i ett hopplöst läge – trots att många kunder hjälpt oss att fylla i enkäten vet vi inte fortfarande inte exakt vad vi ska ändra för att produkten ska bli bättre.

När vi använder oss av enkäter uppstår konflikten mellan att vi vill veta så mycket som möjligt, samtidigt som vi vill besvära respondenten så lite som möjligt. Vi vet att det är viktigt att hålla enkäten kort, men vår iver att veta mer tar gärna överhanden. Då är det lätt att begå och-misstaget – vi luras att tro att vi får två frågor till priset av en. Men den som gapar efter mycket mister som bekant ofta hela stycket. Jag rekommenderar istället yoghurtföretaget att stryka det ena och satsa på en tydlig fråga:

Vad tycker du om produktens smak?

Mycket dålig  1    2    3     4     5    Mycket bra

Då får vi ett resultat som går att agera utifrån, snarare än svar på två frågor som vi inte kan göra något av. Less is more!

Ett annat vanligt sätt att överanvända och:et är att skapa onödiga tautologier:

Är det klart och tydligt vilket användningsområde produkten har?

Något som går hand i hand med tautologierna är parentesmissbruket:

Är det klart (tydligt) vilket användningsområde produkten har?

I båda fallen ovan frågar vi om något och förtydligar samtidigt vad vi frågar om. Istället är det bättre att bara fråga det vi faktiskt vill veta:

Är det tydligt vilket användningsområde produkten har?

Begriplighet kontra precision är alltid en svår fråga, men vi kan konstatera en sak: att konstruera bra enkäter är inte enkelt. Om du är ovan – låt processen ta tid och arbeta igenom dina formuleringar ordentligt, eller ta hjälp av någon med vana. Båda alternativen är bättre än att kasta bort din och respondenternas tid på illa utformade enkäter.

Ylva Byrman

Den tjeckiska allt-i-allon Václav Havel är död. Språkbloggen lämnar åt andra att kommentera hans livsgärning, men däremot påpekar vi gärna att c inte uttalas k på tjeckiska, utan ts. Accenten markerar i tjeckiskan lång vokal, och vokaler utan accent är alltså korta. Därför ska det vara ett första långt a i Václav, ”Vaatslaf”, men ett kort a i Havel. På Wikipedia finns en utmärkt uttalsfil att öva med.

Uttalsfil från Wikimedia Commons

Ylva Byrman

På 1800-talet skrev man jag kan men vi kunna, och du tog men de togo, trots att dessa former försvunnit ur talet flera hundra år tidigare. Men hur och när försvann pluralformerna för att ersättas av de singularformer vi använder idag?

Det skedde givetvis inte över en natt, utan tog precis som all språkförändring lång tid, under vilken formerna ni vilja och ni vill förekom parallellt. Vissa författare lämnade pluralformerna redan i slutet av 1800-talet, medan andra fortsatte att numerusböja verben.

Vid förra sekelskiftet gav den radikala folkskollärarföreningen – de som ville ha nystavningar som järta istället för hjärta – Selma Lagerlöf i uppdrag att skriva läroboken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Denna utkom 1906 och innehöll ett för tiden radikalt grepp: all dialog var skriven med singulara verbformer. I passagen nedan har jag kursiverat de verb som har plurala subjekt.

”Predikan är fjorton och en halv sida,” sade mor liksom för att råga måttet. ”Du får nog sätta dig att läsa genast, om du ska hinna igenom den.”

Därmed gingo de äntligen, och då pojken stod i dörren och såg efter dem, tyckte han, att han hade blivit fångad i en fälla. ”Nu går de nog och lyckönskar sig till att ha hittat på det så bra, att jag måste sitta och hänga över predikan hela tiden, som de var borta”, tänkte han.

I den berättande framställningen används som ni ser pluralformer, som i ”därmed gingo de äntligen”.

1930-talet kan sägas vara det årtionde då de skönlitterära författarna lämnar de plurala verbformerna, även om det givetvis fanns stor individuell variation. Också flera enskilda journalister på tidningar övergår till singularformer, men de centrala tidningsspråksreformerna dröjer till 40-talet. DN slopar pluralen 1943. Därefter följer flera andra tidningar år 1944, och år 1945 hänger också TT, Tidningarnas telegrambyrå, slutligen på, efter att de hört sig för och fått klartecken från den helt nybildade Nämnden för svensk språkvård – den som senare blev Svenska språknämnden och sen Språkrådet.

Ska man utse ett årtal för de plurala verbformernas död kan alltså 1945 vara den lämpligaste kandidaten. Men formerna hängde givetvis kvar bland de konservativa och de som var vana att skriva med pluralböjning. I lagtexter slopas formerna först 1967.

Det händer fortfarande att pluralformerna återupplivas, ibland i mindre lyckade försök att få en gammaldags stil. Ett exempel som brukar citeras är Ikea, som i en julkampanj skrev ”Det är som om Tomten voro här”, trots att tomten är singular och alltså omöjligen kan ta en plural verbform som voro. I min kör ska vi på söndag framträda med en fransk 1500-talsjulsång som heter Laissez paistre vos bestes, men vi sjunger den svenska översättningen gjord långt senare av Ulla Rydbeck. Den börjar så här:

Se herdarna som vandra, de vandra över berg och dal.
Hör änglarna som sjunger, de sjunger i himlens sal.

Om det nu heter att ”herdarna vandra” borde det rimligtvis också heta att ”änglarna sjunga”. I resten av översättningen används konsekvent singulara verbformer, men antagligen har just ”herdarna vandrar” inte tilltalat Ulla Rydbecks diktaröra, och hon har därför valt att just här ha pluralform på verbet. Eftersom dikten är en fri konstform med huvudsyfte är att låta vackert, tycker jag inte man behöver mästra över inkonsekvenser av detta slag – de förekom faktiskt även under den tid då plurala verbformer var självklar standard.

Samtidigt visar det hur svårt det är att pricka en ålderdomlig stil vid till exempel översättning av gamla sångtexter. Det kräver djupa språkhistoriska kunskaper och stor vana av att läsa äldre texter, och ändå kan man göra misstag eftersom man saknar en intuitiv språk- och stilkänsla. Själv skulle jag inte våga mig på det.

Ylva Byrman

Gårdagens inlägg handlade om personböjning av verben, och jag tog upp att man så sent som i 1917 års bibelöversättning hittade formerna I bliven och I förstån, istället för ni blir och ni förstår. Men detta betydde inte att man pratade så för ett sekel sen. Tvärtom var dessa former kraftigt föråldrade redan då, och användes sannolikt för att det ålderdomliga gav texten en högtidlig prägel. Formerna vi kallom, I kallen, de kalla började försvinna ur talet redan på 1500-talet, men hängde alltså kvar i den konserverande skriften under flera hundra år. Först mot slutet av 1700-talet fick vi en skriftspråksstandard där vi frångått personböjningen och enbart böjde i singular och plural. Som ni ser är det tredje person plural, de-formen, som trängt ut kallom och kallen.

jag kallar
du kallar
det kallar
vi kalla
ni kalla
de kalla

Återigen är böjningsparadigmet ovan inte en återspegling av 1800-talssvenskens talspråk. Faktum är att många människor började säga vi kallar flera hundra år tidigare. Men hur kan vi veta detta, när det inte finns några ljudinspelningar och inte heller särskilt många vetenskapliga beskrivningar av talet?

Ett sätt är att studera felskrivningar, eftersom de avspeglar hur människors egentliga språkkänsla och uttal förhåller sig till skriftnormen. Om framtida forskare skulle studera bloggtexter från idag, skulle de kunna räkna ut att vi inte gör nån uttalsskillnad mellan kort ä och kort e – det visas nämligen av att vi ibland skriver i stort sätt istället för i stort sett. Forskare skulle också kunna se att vår inre grammatik har tappat kasusdistinktionen för pronomen i tredje person plural, eftersom de, dem och dom alla förekommer både som subjekt och objekt.

Kent Larsson har studerat dramadialoger från 1600-talet. Studien visar att så mycket som en fjärdedel av de plurala subjekten vi, ni och de tog en singular verbform, som kallar eller läser. Men precis som många idag talar sig varma för att upprätthålla distinktionen mellan de och dem, fanns också då konservativa krafter som ville få bukt med avarter som de har eller de kom. Så här skrev en latinlektor vid Skara gymnasium år 1753:

Den afkortning, som jag sett några bruka, i det man skrifwit: de tog, de kom, de har &c. för de togo, de kommo, de hafwa, stödjer sig endast på en wiss talart, som ifrån den allmänneliga, och i synnerhet språkets art, är wida åtskild.

Om det är nånting som språkvetenskapen kunnat visa är det att inget mänskligt språk är statiskt, utan att det ständigt formas av de språkbrukare som skapat och traderar det. Men citatet ovan visar ett annat synsätt, där språkbrukarna snarast ses som en störande parasit som misshandlar den helt autonoma och av människor oberoende entitet som språket utgör.

Hur de plurala verbformerna slutligen försvann ur den vårdade sakprosan berättar nästa blogginlägg.

Ylva Byrman

Kommentatorn JH Roman önskade att jag skulle skriva lite om äldre verbböjningsformer, och det gör jag så klart gärna, även om språkhistoria är långt ifrån min specialitet.

I de nordiska språkvarieteter som talades under vikingatiden räknar man med att verben böjdes efter person, precis på samma sätt som än idag görs i många andra språk. I till exempel spanskan böjs verbet älska på följande vis:

yo amo – jag älskar
tu amas – du älskar
él/ella ama – han/hon älskar
nosotros/nosotras amamos – vi älskar (nosotras om vi enbart syftar på kvinnor)
vosotros/vosotras amaís – ni älskar
ellos/ellas aman – de älskar

Eftersom varje person har en unik form sätter man ofta inte ut subjektet. Vill man säga du älskar räcker det med amas, eftersom personböjningen gör att det inte kan betyda nåt annat.

Men redan i den tidiga fornsvenskan, alltså under 1200- och 1300-talen, räknar man med att personböjningen i stort sett försvunnit i singular. Men i plural fanns den kvar. Verbet äta kom då att böjas på följande sätt:

iagh äter
thu äter
han/hon/thet äter
vi ätom
I äten
the äta

Som ni ser har pronomenens uttal slipats lite sen dess – läspljudet har blivit ett hårt d. Men den mest spännande formen tycker jag är andra person plural, I äten. Denna form används ännu i bibelöversättningen från 1917:

Då sade ormen till kvinnan: ”Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.”

Idag säger vi ju som bekant ni och inte I, och den moderna formen har uppkommit genom att verbet ofta stod framför, som bibelcitatets skolen I. I tal hörde man då ”skoleni” och gjorde omtolkningen att n:et tillhörde pronomenet och inte verbet. Så fick vi pronomenet ni.

Ett liknande ursprung har ordet , som i fornsvenskan hette å eller a. Men det förekom så ofta i uttrycket uppå, att p:et liksom kom att hänga kvar på å:et, också när det stod utan sitt upp. Så småningom blev till standardform, överallt utom i den lilla orten Grönköping.

Mer om hur verbens böjningsformer förändrats fram till idag kommer i morgondagens blogginlägg.

Ylva Byrman

Det är spännande att fundera på hur ett och samma ord kan utveckla vitt skilda betydelser. Visste du till exempel att vårdnad och vålnad egentligen är samma ord från början? Det fornsvenska rd (eller egentligen , som i ett engelskt th-läspljud) har ofta övergått först ett tjockt l, och sen i ett vanligt l-ljud. Ibland har detta också lett till ändrad stavning, till exempel i storvulen, utböling och hin håle, som alla tidigare haft rd istället för l. Det fanns dock regionala uttalsskillnader, vilket är anledningen till att man än idag kallar föregående år för i fjor i Sydsverige men i fjol i resten av landet.

Verbet vårda har haft parallellformen våla, vilket substantiverats i vårdnad och vålnad. Och att vårda är ju att beskydda och vakta, så en vålnad var ursprungligen en skyddsande. Så sent som 1800-talets början kunde vårdnad och vålnad fortfarande användas i samma betydelse. Numera använder vi ju bara vålnad i betydelse ande eller spöke.

Egentligen är det alltså mest en språklig slump att föräldrar idag har vårdnadstvister och inte vålnadstvister om barnen. Och tänk om pappor som vill vara hemma med sina barn skulle kunna söka vålnadsbidrag. Kanske en valfråga för KD?

Ylva Byrman

Ett läsarmejl apropå blogginlägget om Olle Josephsons föreläsning:

Ämnesrad: Otäckt att se någon krossa en flaska skumpa mot den oberäknelige Olle Josephson så att han glider ut i havet

Gammal lärdom, unga dam: endast båtar ”går av stapeln”. Det bankades in i huvudet av gamla redaktörer, sådana som numera tyvärr är för-, avtalspensionerade. Så att man fick bulor i kalufsen! Annat ”äger rum”! Et cetera. (Den särskrivningen måste tillåtas oss latingymnasister.) För övrigt har dina epistlar blivit klart bättre på senare tiden. Eller jag klarare i huvudet.

 

Ylvas svar:
Min bäste åldrige herre!

Jag tackar ödmjukt för dina vänliga ord om mina framsteg. Vi noviser behöver denna typ av handfast uppmuntran för att kunna fortsätta vår utveckling bort från ungdomligt oförstånd och mot större vishet. Jag vill även i min tur berömma ditt mejl, eftersom dess stilistiska udd fick mig att dra på smilbanden.

Så till uttrycket gå av stapeln. Som du skriver härrör det från skeppsbyggarvärlden och var en synonym till att sjösättas. Fartyg stod på en stapelbädd medan de konstruerades, och när de var färdiga gick de av stapeln och ner i sjön.

Det som sen hänt är att uttrycket gå av stapeln kommit att användas i överförd eller – på rena rama grekiskan – metaforisk betydelse. Det har numera blivit synonymt med äga rum. Att på detta sätt överföra uttryck från en betydelsedomän till en annan är ett av språkets mest kraftfulla verktyg, utan vilket vi knappast skulle kunna kommunicera. Om vi skulle börja invända varje gång nån använde en metafor, skulle vi snart inte göra nåt annat. Tänk dig följande konversation:

– Jag vill prata med dig om en viktig sak. Jag konstr…
– (högljutt) Viktigt säger du alltid.
– Kan du låta bli att avbryta mig?
– Jag avbröt dig inte, för det är endast grenar och kvistar som kan brytas av.

Eller den här:

– Går det bra på nya jobbet?
– Det är roligt, men jag känner mig väldigt grön på området. Jag har mycket kvar att lära.
– Nej, du är inte grön. Kläderna du har på dig är svarta och resten av dig är hudfärgad.

Du använder ju själv välfunna bildliga uttryck i ditt brev till mig, och tänk om jag skulle börja driva följande bisarra argumentation: Är lärdomar verkligen så fysiskt konkreta föremål att de går att banka in i huvudet, likt en spik? Ungefär vilka mått har en lärdom i det fysiska rummet? Är den som en kraftig timmerspik eller snarare som en liten dyckert? Och oavsett storlek måste skallbenet penetreras när lärdomen bankas in, och ge upphov till ett hål som knappast kan läka snabbt. Lärda människor måste med andra ord ha huvuden som schweizerostar, och med tanke på vilken risk för bakterieinfektioner i hjärnan detta måste innebära tycker jag att Socialstyrelsen borde gå ut och varna för den pedagogiska metoden att banka in lärdomar i huvudet.

Att ord och uttryck börjar användas bildligt genom att de lånas in från en konkret betydelsedomän till en abstrakt är inte språklig förflackning – det är ett nödvändigt redskap både för kommunikation och för mänsklig tankeverksamhet. Att just gå av stapeln skulle vara förbjudet att använda i metaforisk betydelse är en minst sagt godtycklig regel, särskilt med tanke på att det använts i betydelsen äga rum i minst 150 år. Och till redaktören som ursprungligen stipulerade detta förbud vill jag utdela följande postuma komplimang: Grattis! Du måste vara oerhört respekterad om du kan få en hel yrkeskår att i 100 år tradera dina nycker som allmänna lärdomar. Men handen på hjärtat, hade man inte kunnat ägna denna tid åt vettigare kunskapsutbyte?

Ylva Byrman

Har du stött på ordet episk använt på detta sätt?

– Var det roligt på festen igår?
– Ja, bästa festen på flera år. Alla var där, stämningen var overkligt bra och vi dansade till klockan fyra på morgonen.
– Det låter episkt!

Eller så här:

– Morfar, din äppelkaka är verkligen helt episk!

Vän av ordning kan reagera på detta bruk. Episk diktning, javisst. Dit räknas ju Erikskrönikan och den grekiska Iliaden. Men episka fester? Och episk äppelkaka?!

Episk kommer från klassisk grekiska, där epiken jämte lyriken och dramatiken var en av tre litterära huvudgenrer. Dramatiken skildrar en konflikt och är typiskt gjord för att framföras på scen. Lyriken är ofta poesi och beskriver människors inre känsloliv, medan epiken är en berättande framställning som har ett filmkameraperspektiv.

Men nån gång runt 2008–2009 seglade episk upp som ett högfrekvent modeord, använt i betydelsen ’storslagen’ eller ’fantastisk’. Det kom via engelskan och datorspelsvärlden, särskilt i äventyrsspel där man krigar online mot andra kombattanter, och förekom i uttrycken epic win och epic fail. Att fejla episkt är helt enkelt att misslyckas kapitalt.

Den frekventa användningen har lett till att epic svartlistats på sina håll, till exempel här på Lake Superior State University. En annan populär språkpolis går med den artiga rubriken Not everything is epic, shitheads till ännu hårdare angrepp mot det nya bruket, och lanserar sin egen språkkänsla som en allmänsemantisk sanning: episk kan bara användas om oceaner, litteratur och kosmos.

I engelskan finns det belägg för epic i betydelsen ’storslagen’ sen 1731, vilket visar att bruket inte är helt nytt. Och trots sanktionsförsök har ordet spritt sig långt utanför datorspelsvärlden. Nyhetsbyrån AFP, en internationell motsvarighet till svenska TT, använde ordet i en nyhetsartikel 2010, för att beskriva ett trafikkaos i Peking: ”thousands of vehicles were trapped in an epic traffic jam stretching for more than 100 kilometres”.

Själv okynnesanvänder jag gärna episkt i vardagligt tal, och jag tycker det är oproblematiskt. Att ett ord genom användning successivt får nya betydelsenyanser är ett fundamentalt drag i mänskligt språk – det är en viktig kommunikativ resurs. Jag har dock full förståelse för om litteraturvetare ser det som ett störande missbruk av genreterminologi. Men hörni, om ni kan gå med på att ni inte är lyriska över ordets dramatiska betydelseutvidgning och spridning i allmänspråket, då kanske ni också kan bjuda oss på ordet episkt?

Ylva Byrman

I andra bloggar bjuder man idag på storslagen öppning av första luckan i en julkalender. Här på SvD:s språkblogg bjuder vi istället på vad vi med vår världsfrånvända smak uppfattar som godbitar i vintermörkret:

– en handritad teckning, härligt amatörfotograferad med darrig mobilkamerahand
– de julmysigt magiska orden ”icke-restriktiv relativsats”
– del 6 i kommateringsföljetongen (som började här).

Låt oss börja denna färd i advent med att ta oss an begreppet parentetiskt inskott. Det är inskjuten extrainformation som kan strykas utan att meningens grundbetydelse eller grammatiska grundstruktur förändras. Betrakta mening 1a:

1a. Alla som jobbar här är intresserade av att rädda jobben.

Denna meningen kan vi bygga ut genom att lägga till mer information i ett parentetiskt inskott. Vi kommaterar då både före och efter inskottet:

1b. Alla som jobbar här, oavsett om de är fackligt engagerade eller inte, är intresserade av att rädda jobben.

Grundbetydelsen av meningen är oförändrad – alla vill rädda jobben – men vi tydliggör att också de med brist på fackengagemang vill ha kvar sina jobb.

Parentetisk information kan också läggas i en relativsats, en bisats som följer direkt efter det substantiv man vill ge information om :

2. Den äldsta dottern, som är 19 år och oerhört motorcykelintresserad, håller på att spara ihop till en ny hoj.

Den kursiverade satsen är en icke-restriktiv relativsats. Som ni ser är det en form av parentetiskt inskott, eftersom det kan strykas. Vi kan därför också kalla det för en parentetisk eller icke-nödvändig relativsats. Men en relativsats kan också vara restriktiv, vilket innebär att den är nödvändig för att precisera substantivets syftning så att vi korrekt förstår vilka personer eller objekt som avses. Kursiveringen i mening 3 visar ett exempel på en restriktiv relativsats, och notera att vi då inte sätter några komman:

3. Den dotter som är 19 år håller på att spara ihop till en ny motorcykel, men den yngre dottern tycker att det är idioti.

Stryker vi ”som är 19 år” fungerar inte mening 3 längre. Den satsen är inte bara en extra upplysning om dottern, utan behövs både för att meningen ska fungera grammatiskt och för att det ska bli tydligt vilken dotter som avses.

Det går att konstruera exempel där en och samma mening kan tolkas olika beroende på kommateringen runt just relativsatser:

4a. Politiker som har bra betalt ska inte klaga på lönen.
5a. Politiker, som har bra betalt, ska inte klaga på lönen.

I exempel 4 signalerar avsaknad av komma att vi har en restriktiv relativsats – den sätter restriktioner på vilka politiker som avses. Tolkningen blir att vissa politiker har dåligt betalt, men de av politikerna som har bra betalt ska inte klaga. I exempel 5 har vi parentetisk kommatering – vi bör kunna stryka det som står mellan kommatecknen och får då ”Politiker ska inte klaga på lönen”. Tolkningen måste alltså bli att alla politiker har bra betalt, eftersom kommateringen signalerar en icke-restriktiv relativsats.

Mening 4a och 5a är bra för att förklara skillnaden mellan restriktiva och icke-restriktiva satser. Men tänk på att det är dumt att skriva meningar där tolkningen är helt beroende av kommatecken. Formulera hellre entydiga meningar:

4b. De politiker som har bra betalt ska inte klaga på lönen.
5b. Eftersom politiker har bra betalt ska de inte klaga på lönen.

 

Erkännande: Det är totalt onödigt av mig att blanda in termen ”icke-restriktiv relativsats”. Om man varit pedagogisk hade man nöjt sig med att tala om parentiska respektive nödvändiga bisatser. Men då får man inte den där extra myskänslan som orden ”icke-restriktiv relativsats” ger.