Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

I helgen gick högskoleprovet av stapeln, och den som inte skrev det då kan testa sig själv på ordkunskapsdelen här. De svåraste orden, om man får tro svarsstatistiken bland SvD:s läsare, är axiom, fysionomi, grynna och seraf.

Eftersom jag är nörd kan jag aldrig göra testet utan att fastna i semantiska grubblerier. Många av de korrekta svarsalternativen känns som alltför platta och fattiga förklaringar. Dessutom börjar jag fundera över vem som egentligen har makten över ett ords betydelsekärna.

Ibland finns det bland de felaktiga alternativen såna som kanske delvis överlappar den korrekta betydelsen, åtminstone om man ser till hur orden används i praktiskt bruk. I år fastnade jag en stund vid ordet alarmerande. Den korrekta synonymen som provkonstruktörerna erbjöd var oroande. Men bland övriga alternativ fanns några kandidater som fick mig att börja fundera, nämligen avskräckande, provocerande och uppfordrande. Vad betyder alarmerande för dig? Jag uppfattar det som att nåt sänder en varningssignal som bör framkalla ett ingripande. Oro upplever jag som nånting lågmält som kan pågå under lång tid utan att vara handlingsframkallande. Ett alarm är däremot en stark och plötslig signal som inte kan ignoreras utan kräver snabbt ingripande. Dessa nyanser kommer inte till uttryck i det korrekta svarsalternativet oroande, men antyds däremot i flera av de felaktiga alternativen.

Ofta kan man vid undersökningar av faktiskt språkbruk upptäcka att ord har betydelsedimensioner som inte riktigt framgår av ordboksdefinitionen. Ett exempel är orsaka, som ofta definieras som ’få till följd att’. I formuleringen ”X orsakar Y” borde alltså X och Y kunna vara vad som helst. Men i praktiskt språkbruk är Y nästan alltid nåt dåligt. Det är oerhört ovanligt med formuleringar som ”sex orsakar välbefinnande” eller ”regnet har orsakat goda skördar”. Nä, saker i vår omgivning orsakar istället lungcancer, problem, irritation, fallande Nasdaqindex och taskig andedräkt.

Ord kan också ha olika innebörd för olika människor. Ett exempel är fika. För vissa betyder detta rätt och slätt ’kaffe’. För andra inbegriper ordet hela den pausritual som kaffedrickandet innebär. Och för många små barn har det över huvud taget inget med kaffe att göra, utan det betyder att man sitter ner tillsammans en stund och stoppar nånting ätbart i munnen. Vem ska egentligen bestämma vilken av dessa betydelser som är den korrekta?

Högskoleprovets orddel är välkonstruerad och förmodligen ett utmärkt instrument för att bedöma människors ordkunskap. Samtidigt ska vi inte luras att tro att provets alternativ ger hela sanningen. Ett ord har inte en fix och färdig betydelse. Ett ord har istället en betydelsepotential, och det är vi språkbrukare som bestämmer hur vi ska förvalta ordets nyanser.

 

För övrigt: Min e-postadress har inte fungerat på över en vecka. Supporten håller på att kika på det, och jag hoppas det är ett rent sammanträffande att kontot började strula ungefär samtidigt som Petzälls twitterkonto började läcka ut hashkoder.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

En läsarfråga från Erik0:
Ska Las (som det talas mycket om nu) skrivas så? Jag skulle föredra LAS eller las.

 

Ylvas svar:
Din smak är i linje med rådande skrivregler: det bör skrivas las eller LAS. Den som kände sig nöjd med detta korta och enkla svar kan sluta läsa här. Den som vill gräva ner sig i ett längre och rörigare problemresonemang som mynnar ut i ett icke-svar, kan fortsätta läsa.

Las är vad man brukar kalla en akronym eller initialförkortning, vilket betyder att den har bildats genom att man tagit första bokstaven i varje ingående led – Lagen om AnställningsSkydd – och satt ihop till en förkortning. När det gäller skrivning av akronymer finns inga benhårda regler, utan snarare några huvudprinciper som man får tillämpa med omdöme i varje enskilt fall. Jag drar dem här:

1. Akronymer som utläses som ett ord skrivs med gemener. Vi läser aids och laser precis som vanliga ord, och skriver dem därför som vanliga ord. De flesta av oss är förmodligen inte ens medvetna om att laser är en initialförkortning av Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation. Om akronymen dessutom är ett egennamn, som Ikea eller Nato, skrivs det med inledande versal, precis som vilket egennamn som helst. Att vissa företag av marknadsföringsskäl helst vill se sina namn skrivna på ett logotypnära sätt (”IKEA” och ”ICA”) ignorerar vi. I vanlig opartisk sakprosa har vi ingen anledning att springa krämarnas ärenden, utan vi följer vanliga svenska skrivregler.

2. Egennamn och mindre vanliga akronymer som utläses bokstav för bokstav skrivs versalt. När vi stöter på FN och LVM läser vi ”eff-enn” och ”ell-ve-em”, och därför skriver vi dessa versalt. Men nu kommer vi till den tredje principen, som skickar in oss i en gråzon:

3. Väletablerade akronymer skrivs gärna gement, även om de utläses bokstav för bokstav. Hit hör en mängd vanliga förkortningar: cd, dvd, pdf, vd, pc, tv. Och om denna princip skapade en gråzon, gäller det att hålla i sig nu. För här kommer den fjärde principen, som skapar ett veritabelt gungfly. Den får en att vilja slita sitt hår och skrika: ”Jäkla språkvårdare! Kan ni inte för en gångs skull göra ert jobb? Ge oss för bövelen en tydlig regel och sluta tugga era värdelösa flumfloskler om mottagaranpassning!”:

4. Om det är uppenbart att principerna ovan minskar läsbarheten och gör texten otydlig – bryt mot dem!

Beroende på att princip 3 och 4 tillämpas olika av olika normauktoriteter finns det variation både i skrivregelsamlingar och i bruket. Till exempel rekommenderar både Svenska skrivregler och TT att man skriver dna. Men TNC, som är mer inriktade på fackspråk, rekommenderar DNA. Det beror på att det i facktext även talas om RNA och siRNA, och det sistnämnda vill man av tydlighetsskäl ogärna skriva sirna. Och Myndigheternas skrivregler (kap. 8) rekommenderar till exempel av tydlighetsskäl att man skriver RUT och AMS med versaler.

För att återgå till din specifika fråga: alla varianterna LAS, Las och las är vanligt förekommande i presstext. TT rekommenderar las, liksom de rekommenderar mbl. Dessa två lagar är undantag; i övrigt rekommenderar TT versaler, som i PUL och LOB. Mot skrivningen las kan man invända att den sammanfaller med passiv preteritum av lägga, och därför är lite otydlig. I meningen ”Sedan las kom till har samhället förändras” luras många läsare att tro att las är ett verb, vilket stör läsningen. Skriver vi istället ”Sedan LAS kom till har samhället förändrats” leds läsaren på rätt spår från början. Nackdelen är att versalskrivningen känns skrikig, och dessutom antyder att det uttalas ”ell-a-ess”.

Så även om skrivningen ”Sedan Las kom till har samhället förändrats” bryter mot principerna för akronymskrivning – det är inte ett tydligt egennamn och borde inte ha inledande versal – så är den pragmatiskt tilltalande. Man slipper både otydligheten hos las och versalskrikigheten och det antydda ell-a-ess-uttalet hos LAS.

Ylva Byrman

Snart är oktober slut, varför det är hög tid att introducera månadens gästbloggare: Kristina Schött, examinerad språkkonsult. Hon arbetar som lärare vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet och har varit med och skrivit Studentens skrivhandbok. Dessutom är hon inbiten skiljeteckenskramare, och idag slår hon ett slag för det stilistiskt kontroversiella utropstecknet.

 

Månadens gästbloggare: Kristina Schött

Nyligen hade jag anledning att prata med ett gäng människor i tjugofemårsåldern om hur de skrev e-post. Jag hade nog tänkt mig att det skulle bli en del diskussioner – till exempel om ifall det heter e-post, mail eller mejl. Men det som i stället ledde till längst och hetast debatt var att jag tyckte de skulle inleda sin korrespondens med ett ”Hej!”. Själva ordet var det inte fel på, utan utropstecknet. Och de är inte ensamma om sina synpunkter.

När jag gick i skolan lärde jag mig att utropstecken används efter interjektioner som oj, aj, hej, nämen och så vidare. Utropstecken ska också sättas efter meningar med verb i imperativform, alltså uppmaningar: ”Öppna fönstret!” Dessutom kunde de användas när man ville markera till exempel förvåning: ”Nu är det jul igen!” Ett ganska användbart skiljetecken, skulle jag säga. Om jag läser en litterär text och någon i stället valt en vanlig punkt efter den typen av uttryck skulle jag uppleva det som mycket markerat:

– Hej.
– Hej.
– Aj.
– Gjorde det ont?
– Inte särskilt.

Ja, du ser. Verkar inte de karaktärerna märkligt nollställda? Och det är ju perfekt, om det är det jag vill visa. Men om punkten är normalform har jag utplånat en nyans.

Någon gång, och jag är osäker på när, började utropstecknets betydelse dock glida. Kanske sammanföll det med att väldigt många fjortonåriga flickor började blogga? För i stället för att vara ett ganska neutralt och användbart tecken verkar det ha övergått till att markera faktiska utrop. Att använda utropstecken är ungefär som att skriva ALLT MED VERSALER! Fast inte argt skrikigt, utan mer flåshurtigt.

Så långt har det gått (och ja, den formuleringen avslöjar min höga ålder) att Språkrådet numera tycker att man lika gärna kan skriva ”Hej,”. ”Men det är ju engelska!” tänker jag. Fast det är det inte heller, för i engelskan har man mer och mer gått ifrån att skriva ut kommatecknet. Det anses nämligen en smula gammaldags. Hur som helst, Språkrådet tycker att man kan skriva ”Hej, tack för ditt brev” med radbrytning efter ”Hej,”. Så här:

Hej,
tack för ditt brev.

Som om det vore centrallyrik man skrev och inte ett mejl! För inte gör vi normalt sett radbrytning så.

Jag tycker det är dags att reclaima utropstecknet! Det tar inte upp platsen på tangentbordet bara för de få tillfällen du vill låta klämkäck. Det är användbart till mer än så. I den sanna mångfaldens anda tycker jag att alla skiljetecken ska få komma ut och röra sig med viss regelbundenhet (ja, Ylva Byrman, även semikolonet). Så lev lite farligt, våga ett utrop!

Ylva Byrman

Ett tag på 90-talet och runt millennieskiftet var det populärt i vissa ungdomskulturer att skriva kk istället för ck. På många internätforum hängde det popflikkor, som dessutom hellre pratade om koola än om coola saker. Detta var givetvis inte stavfel, utan medvetna stilgrepp. K-trenden verkar ha klingat av, men idag är däremot dubbelteckning av j rätt vanligt i bloggosfär och sociala medier, med exempel som ”Hejja Djurgården!” och ”Fina grejjer!”.

I svensk standardortografi dubbeltecknar vi aldrig j, av den enkla anledningen att det är överflödigt – vokalen innan ett j är nämligen alltid kort. Pröva själv att säga hav, hov och huv. Lyssna på vokalen. Försök sen att byta ut v:et mot ett j. Då måste du också ändra vokalens längd och kvalitet om det inte ska kännas konstigt. Alltså får du orden blir haj, hoj och huj, som skrivs med enkelt j, precis som heja och grejer.

Dubbelteckning av j kan knappast vara ett nytt fenomen, men tidigare har det nog avfärdats som ett stavfel och setts som ett tecken på att skribenten är ovan och omedveten om skriftspråksnormer. I 2000-talets sociala medietexter är det dock inte självklart enkelt att avgöra om jj är ett medvetet stilgrepp som blivit populärt eller om det speglar en osäkerhet hos skribenten. De orden som hamnar i topp bland jj-orden är nämligen alla vardagliga ord eller smekformer: hejja, Jojje, fejjan (i betydelsen ’ansiktet’ eller som kortform för Facebook), dojjor och nojjig. Det antyder att man kanske bör se fenomenet som ett stilgrepp snarare än ett stavfel.

En intressant fråga är därför om ord med dubbeltecknat j kommer att bli vanligare också i tidningstext och mer formell prosa. Kommer vi att kunna gå på Kolmården titta på hajjar? Eller kommer vi i allt högre utsträckning att utnyttja dubbel-j just som en stilmarkör, och säga hajar om de blodtörstiga vattenvarelserna men ”Hajjar du inget, eller?” när vi tycker att nån i omgivningen är lite trögfattad?

Kan det rentav bli så att ”Hej!” blir hälsningsfrasen i formella brev, medan vi till våra nära vänner hellre skriver det mer avslappnade och närhetsskapande ”Hejj!”?

Ylva Byrman

I en kommentar till tisdagens blogginlägg skrev jag att jag i julklapp önskar mig gamla upplagor av Svenska skrivregler, sen Karin Frisendahl och flera andra uppmärksamma personer vänligt påpekat att äldre upplagor av detta normerande verk faktiskt påbjuder versal på lagnamn. Jag inser att jag nog är relativt ensam om att ha detta på min önskelista. Istället vill jag nominera följande kandidat till titeln Årets julklapp: Språkpoliströjan.

Denna och många andra roliga t-tröjor kan man köpa här. Vad sägs till exempel om tröjtrycken ”Implementering av språk vård är typ jätte viktigt” och ”Jga frå skrava hru ajg vil.. frö ala fattra nådä vda jga maner,”?

Fotnot: Språkbloggen vågar inte garantera att t-tröjeanvändningen på fotot är helt oironisk. Däremot garanteras att fotomodellen är en duktig språkkonsult – kanske den bästa julklapp man kan ge sin text.

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:
Hej Ylva!

Jag gjorde med stort nöje ditt språkquiz för vecka 37 idag. Jag blev dock lite förvånad när jag upptäckte att jag hade svarat fel på fråga fyra, frågan om den lag som reglerar fast egendom. Under min tid som student på juristprogrammet vid Stockholms universitet fick vi hela tiden lära oss att Jordabalken liksom andra författningar alltid ska skrivas med en inledande versal. Såväl i introduktionskursen som fastighetsrättskursen fick vi lära oss att Jordabalken skall skrivas just så. Har jag och hundratals andra studenter blivit lurade under vår utbildning i såväl litteraturen som undervisningen?

Gustav

 

Ylvas svar:
Ja, lagnamn är till sin natur beskrivande snarare än av renodlad egennamnskaraktär. Därför skrivs de enligt Svenska skrivregler av hävd med liten bokstav. Det enda undantaget är sammansatta lagnamn där förleden är ett egennamn, som Genèvekonventionen. Svenska skrivregler menar också att när lagnamn fungerar som rena dokumenttitlar, till exempel i källhänvisningar och liknande, kan versal kännas naturligare eftersom egennamnskaraktären här blir mer framträdande. Men då hamnar lagnamnen sällan inne i en mening och får därför automatiskt versal. De brukar då också i likhet med andra titlar kursiveras:

SOU 1947:38. Jordabalk.

Vad jag kunnat se i mina sökningar i stora textmassor verkar bruket i hög utsträckning respektera denna regel. Både presstext, myndighetstext och juridiska texter skriver lagnamn med gemen. Det kan du själv se om du till exempel googlar på ”enligt jordabalken”. Jag valde också slumpmässigt ut tre vetenskapliga texter från juridisk fakultet (här är en av dem), och de skriver alla lagnamn med liten bokstav. Så jag tycker att du ska mejla den lärare du hade på introduktionskursen i fastighetsrätt och fråga varför hen lärde ut ett versalbruk som går stick i stäv med såväl Svenska skrivregler som allmänspråkets och fackexperternas bruk.

Ylva Byrman

Idag är det internationella klarspråksdagen, och jag väljer att citera det vackra, närmast poetiska uttalandet som Språkrådet twittrade ut:

I dag är det internationella klarspråksdagen. Fira den genom att skriva till andra som du vill att de ska skriva till dig.

Det är en god grundprincip, som dock inte alltid behöver främja begriplighet. Vissa människor har ju av estetiska eller känslomässiga skäl en förkärlek för meningar på över hundra ord och ålderdomliga ord som få människor känner till betydelsen av. Guldålderstanken är mycket stark hos många språkbrukare. ”Det var bättre förr” verkar vara en känslomässig sanning utan bäst före-datum. Nåväl, andemeningen att vara hänsynsfull mot läsaren måste vara vägledande i allt gott textarbete, och jag tycker att vi låter Språkrådets visdomsord vägleda oss idag.

Internationella klarspråksdagen har en egen sida på Facebook. Och den som vill läsa 140-teckenstankar om klarspråk från hela världen kan följa Twittertaggen #iplday (International Plain Language Day).

Ylva Byrman

Sen den 1 juli 2009 har vi en språklag i Sverige, och jag har tidigare bloggat om hur denna gjort att en medborgare slapp betala vite för att miljönämnden i Köping inte uttryckt sig så begripligt som de borde. Men hur ska då en myndighet göra för att följa språklagen? Det har vi fått svar på i veckan, när Språkrådet släppte skriften Språklagen i praktiken – riktlinjer för tillämpning av språklagen.

För den som jobbar inom offentlig sektor är denna skrift obligatorisk läsning. Men den är inte bara obligatorisk, utan trevlig också. Jag blir särskilt glad över avsnittet om paragraf 11, den så kallade klarspråksparagrafen. Om du jobbar på kommun eller myndighet, läs igenom Språkrådets checklista nedan och fundera på hur många av punkterna ni uppfyller. Har ni ett klarspråksnätverk med budget och stöd från ledningen? Utvärderar ni begripligheten i era texter? Får personalen gå skrivkurser som leds av erfarna språkkonsulter? Om svaret är nej betyder detta i praktiken att ni bryter mot språklagen. Och då är det hög tid att sätta igång och börja följa den.

– Fatta ett ledningsbeslut om att myndigheten, kommunen, landstinget ska arbeta med klarspråk. Klarspråksarbetet bör inte vara ett avgränsat projekt utan en del av den löpande verksamheten.
– Gör upp en budget för klarspråksarbetet och fastställ en långsiktig tidsplan för arbetet. Bestäm vad målen med arbetet ska vara.
– Anställ språkvårdare eller anlita examinerade språkkonsulter som kan planera, starta och genomföra klarspråksarbete.
– Utse en klarspråksgrupp som representerar olika yrken, avdelningar eller verksamhetsområden inom organisationen (i kommuner och landsting bör även förtroendevalda ingå). Denna grupp ansvarar för det praktiska arbetet. Myndighetschefen/kommunchefen är ytterst ansvarig för att det bedrivs ett systematiskt klarspråksarbete.
– Bilda ett klarspråksnätverk på arbetsplatsen eller tillsammans med andra arbetsplatser, till exempel inom samma verksamhetsområde.
– Inventera vilka texter som skrivs i organisationen och vilka olika yrkesgrupper som skriver.
– Utvärdera begripligheten i organisationens texter och testa texter på viktiga mottagargrupper.
– Utforma språkliga riktlinjer som fastställs av ledningen. Producera också en skrivhandledning och utforma bra mallar för olika texttyper.
– Skapa termordlistor.
– Låt personalen gå kurser i att skriva protokoll, beslut, webbtexter, rapporter med mera.

Till sist ett påpekande som inte kommer från Språkrådet utan från mig. Det är givetvis en självklarhet, men jag vet av erfarenhet att det tål att upprepas:

– Språklagen gäller även för män över 45 år som arbetar inom teknisk förvaltning.

Läs mer om riktlinjerna på Språkrådets webbplats.

Ylva Byrman

För nån vecka sen skrev jag ett blogginlägg om vad fräknar egentligen heter i singular: fräken, fräkne eller fräkna? Språkrådet säger att fräken är vanligast, för att vi tänker på växten. Men jag hävdade lite upproriskt att pluralformen åkerfräknar tar emot att använda. Detta genererade följande läsarkommentar från Bengt:

Jag säger fräkne men som botanist reagerar jag på fräken i det sammanhanget. Åkerfräknar är heller inte bra. Jag tycker man måste säga ”det finns mycket åkerfräken här” och ”här finns många fräkenarter”.

Tack för ditt brev, Bengt. Redan när jag skrev mitt inlägg funderade jag över det du skriver: Kan man egentligen prata om flera åkerfräknar? Mina kunskaper om fräken är inte så goda, så det var intressant att få din professionella synpunkt.

Rent språkligt kan vi beskriva skillnaden mellan ”mycket åkerfräken” och ”många åkerfräknar” som att vi i det första fallet ser åkerfräken som ett oräknebart substantiv och i det andra som ett räknebart. Vill man hellre låta lite latinskt lärd säger man dividuativa, delbara, och individuativa, odelbara. När man säger att man är en individ menar man alltså att man är ’odelbar’.

Vissa växter är räknebara företeelser: vi kan prata om tre rosor, fyra tallar och fem lupiner. Andra växtslag kan vi inte gärna sätta räkneord framför. Havre kan vi prata om, men vi säger helst inte två havrar. Istället tänker vi på havre som en delbar mängd eller en massa, ungefär som mjöl, mjölk eller guld. För vissa ord kan språkbrukaren välja att betrakta en samling antingen som en massa eller som nåt som är sammansatt av räknebara enheter. Vi kan säga ”det är femtio mandlar i tårtan” och behandlar då mandel som ett räknebart substantiv. Men mandelallergikern frågar nog oftare ”är det mandel i tårtan?”, precis som glutenallergikern frågar ”är det mjöl i tårtan?”. Båda dessa allergiker ser då mandel och mjöl som oräknebara substantiv.

Denna glidning mellan räknebar och oräknebar ger ibland upphov till språkriktighetskonflikter. En arbetsplats har till exempel personal, men kan man säga ”det var två personal som jobbade igår kväll”? Mångas språkkänsla störs av detta bruk, men att se personal som räknebart har blivit vanligare.

Ibland kan ett och samma ord få olika genus beroende på om man ser det som räknebart eller inte. På krogen beställer man självklart en öl, men om man vill berömma ölens kvaliteter kanske man hellre säger ”det här var ett gott öl”.

Den som tycker att ämnet är spännande kan läsa följande text, där Ingrid Källström diskuterar valet mellan singular och plural ur ett andraspråksperspektiv. Hon avslutar med följande exempelmeningar, producerade av människor som inte har svenska som modersmål:

Till akuten kom tre patienter med hjärtinfarkter.
Jag har jobbat i butiker.
Annars kommer man att ha mycket svårighet i arbetet.
Jag har dålig kunskap i mandarin.
Irak hämtar kunskaper och läkare från utlandet.
Oerfarna läkare tar liven av sina patienter.

Om du är modersmålstalande svensk vill du nog spontant ändra numerus på ett substantiv i varje mening. Men kan du förklara varför?

Ylva Byrman

Svenska Akademiens publikfriande besked om att Tomas Tranströmer får årets Nobelpris slog ner som en glädjebomb i Sverige igår. Språkbloggen känner hur valv bakom valv öppnar sig, men överlåter åt litteraturvetarna att kommentera Tranströmers litterära livsgärning. De mediala reaktionerna efteråt – där den vanligaste väl var ”Äntligen!” – väckte dock en reflektion hos mig, nämligen den om hur man får erkännande som författare. Det fick mig att tänka på ett en debatt i DN mellan Jens Liljestrand och Anna Vogel, som diskuterar stora och små förlags roll i litteraturutgivningen.

Litteraturvetaren och skribenten Jens Liljestrand menar att litteraturbegreppet luckras upp när nya tider och nya medier gör att de professionella bokförlagen står för en allt mindre del av den totala textpubliceringen. Hans text är en reflektion över Ulrika Kärnborgs nya bok ”Vad är litteratur?”.

Anna Vogel, språkvetare och delägare av ett litet författardrivet förlag, gör kanske en inte helt rättvis tolkning av Liljestrands poäng, men skriver ett intressant debattinlägg där hon menar att egenutgivning blir som bokvärldens punk. Att det blivit enklare att ge ut sina egna böcker utan en stor förlagsdrake i ryggen, är nåt som vitaliserar litteraturen och gör den djärvare och flerstämmigare, skriver Vogel.

Liljestrand följer upp med att fråga vad normalläsaren egentligen vill ha. Vill vi verkligen behöva vada genom ett hav av amatörutgiven litteratur? Föredrar inte de allra flesta av oss att förlagen använder sitt professionella kunnande för att göra en gallring åt läsarna och publicera väl bearbetad och formgiven litteratur?

En sån sak som att en nykorad Nobelpristagare omedelbart blir en storsäljare i bokhandeln visar att de professionella litteraturvetarnas åsikt värderas högt av den genomsnittliga bokkonsumenten. Samtidigt drivs många förlag av kortsiktiga ekonomiska intressen som knappast är välgörande för kulturen på sikt. Kanske kan just de små förlagen och egenutgivarna vara en motvikt till detta. Det argumenterar Anna Vogel för här.