Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Svenska Akademien har valt in en ny ledamot: Tomas Riad, som är professor i nordiska språk med fonologi och prosodi som specialområden.

Förutom att han varit verksam internationellt, till exempel vid Stanford University, och att han publicerat många vetenskapliga skrifter och populärvetenskapliga artiklar, bland annat en där han leder i bevis att svenske kocken i Mupparna inte kan vara från Skåne, har han också beretts nöjet att undervisa mig i grammatik. Språkbloggen kan därför bjuda på två exklusiva Tomas Riad-citat, yttrade på Stockholms universitet i mitten av 00-talet:

För att vara konstig och överleva måste man förekomma ofta.

Det handlade om hur oregelbundna verbformer som är kan överleva. Och så den bästa:

På den yttersta dagen när all grammatik ska förklaras, då ska vi förstå.

Det är bara att njuta, mina vänner! Akademiens nyförvärv visar sannerligen både snille och smak.

____________________________________________

Läs mer om Tomas Riad i Peter Englunds blogg, på SvD Kultur och på Tomas Riads personalwebbsida.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

I senaste numret av Språktidningen sågar Helena Englund Hjalmarsson och Marie Jenevall den så kallat lättlästa informationen som många myndigheter tillhandahåller på sina webbplatser. Med ”lättläst” menas här text som är särskilt anpassad för människor som har svårt att läsa vanlig text. Den lättlästa informationen ska alltså kunna förstås av alltifrån invandrare och afatiker till dyslektiker och personer med intellektuella funktionshinder. Om du inte prenumererar på Språktidningen, läs gärna Helena Englund Hjalmarssons sammanfattning här.

Jag tycker att detta utspel är intressant och välbehövligt. Det finns idag ett Centrum för lättläst som på regeringens uppdrag arbetar för allas möjlighet att kunna läsa böcker, tidningar och myndighetsinformation. Det är självklart ett utmärkt initiativ, och jag vill absolut inte förringa det arbete som många duktiga eldsjälar lägger ner på att skapa texter för personer med lässvårigheter. Centrum för lättläst tillhandahåller till exempel en tjänst där de erbjuder sig att bearbeta en originaltext till lätt svenska. Men just i detta skymtar samtidigt en förenklad syn på lättläst och svårläst, som jag menar är problematisk. Centrum för lättläst skriver på sin webbplats:

Enligt undersökningar är det 25 % som inte kan läsa och återberätta en vanlig nyhetsartikel. Många av dessa behöver lättläst information.

Citatet ger lätt bilden av att man kan skicka den där nyhetsartikeln till Centrum för lättläst, låta dem tillämpa sina magiska tricks och vips har man en nyhetsartikel som kan läsas och återberättas av också av de resterande 25 procenten, oavsett om det är läkaren Amir från Iran som nyss börjat läsa svenska, tidigare hemmafrun Beata som är 82 år och har afasi, 14-åriga Jessica som har Aspergers syndrom och småbarnspappan Tomas med dyslexi.

Att en text på ytan har de drag vi förknippar med lättlästhet – korta ord, korta meningar och hög grad av konkretion – behöver inte betyda att den är välfungerande för en så heterogen grupp som ”personer som har svårt att läsa vanliga svenska texter”. För vad som är en välfungerande text beror ju på vad läsaren ska ha den till. Ska läsaren få enstaka nya faktakunskaper, som att det finns nåt som heter ”föräldrapenning”? Ska läsaren förstå mer komplexa resonemang om hur hela socialförsäkringssystemet hänger ihop? Ska läsaren utifrån texten kunna analysera vilken typ av ersättningar han eller hon har rätt till och dessutom självständigt kunna skicka in en ansökan?

Jag välkomnar mer forskning och problematiserande diskussion om det förrädiska i begreppet lättläst. Med spänning ser jag fram emot debatten om vilka syften olika lättlästa texter är tänkta att fylla – och vilka de faktiskt fyller.

_____________________________________________________

Läs också gärna en äldre artikel om lättlästa webbtexter ur tidskriften Språkvård skriven av Helena Englund (numera också Hjalmarsson) och Maria Sundin.

Ylva Byrman

Om jag skulle ge ett bra och lättmemorerat svar på frågan ”Hur använder man semikolon?” skulle det lyda som följer:

Låt bli!

Semikolon är utan tvekan vårt mest missbrukade skiljetecken. För att se om du är en av missbrukarna eller befinner dig i en riskzon gör du följande enkla test. Välj det påstående som stämmer bäst in på dig:

1. Jag skulle gärna använda semikolon så här: ”Det finns två betygssteg; godkänd och väl godkänd.”

2. Jag skulle gärna använda semikolon så här: ”Semikolon är vårt mest felanvända skiljetecken; en majoritet av svenskarna har ytterst dimmiga uppfattningar om hur det ska användas.”

3. Jag använder ogärna semikolon och skulle därför inte skriva nån av exempelmeningarna ovan.

Och så här tolkar du svaret:

Du valde alternativ 3: Utmärkt! Fortsätt så! På journalisthögskolor är det första man gör att förbjuda semikolonet. Total avhållsamhet är alltid det säkraste sättet att undvika att fastna i missbruk.

Du valde alternativ 2: Godkänt. Det är helt korrekt att semikolon kan användas för att binda samman två fullständiga huvudsatser som har ett nära innehållsligt samband med varandra. Men du bör ändå vara uppmärksam så att ditt semikolonbruk inte övergår i ett missbruk. Visst kan semikolonet ge den där stilistiska guldkanten, men det är viktigt att sätta gränser. Max ett semikolon om dagen. Max tre semikolon i en tiosidig rapport.

Ställ också följande kritiska frågor till dig själv: Kan du bergsäkert redogöra för vad som är skillnaden mellan en huvudsats och en bisats? Och hur är det med skillnaden mellan en huvudsats och en nominalfras? Om du tvekar är det bättre att välja alternativ 3, total avhållsamhet. Tänk på att det är sällsynt att semikolon gör nåt för en text som inte en omformulering eller ett annat skiljetecken skulle göra minst lika bra.

Du valde alternativ 1: Illa! Du är en semikolonmissbrukare. Du har inte full kontroll över dina stilistiska verktyg, du lyckas inte upprätthålla gränsen mellan kolon och semikolon i vardagen och dessutom påverkas din omgivning negativt av dina texters förvirrande paussignaler. Det blir uppenbart för din arbetsgivare att du aldrig läst Svenska skrivregler, vilket kan påverka din karriär negativt om du har ett skrivande yrke.

Varför gruppen semikolonmissbrukare blivit större är svårt att säga säkert. De flesta skaffar sig under grundskolan goda vanor för användning av punkt, kolon och komma. Men när man kommer upp i tonåren börjar man experimentera genom att byta ut kolon mot semikolon och snabbt utvecklas ett missbruk. Kanske är det den där hisnande kicken man upplever första gången man prövar att hålla nere Skift samtidigt som man trycker komma. Kanske är det semikolonets blandning av sensuell grafisk elegans och akademisk formalitet som gör att missbrukaren upplever sig tillhöra en exklusiv skara.

Tyvärr är semikolonmissbrukarna idag så många att det knappast är nåt exklusivt över dem. Men det finns goda nyheter: Det är lätt att sluta. Jag hade gjort det redan idag!

Mer om semikolon och hur du skaffar dig nya sunda skiljeteckensvanor finns via följande länkar:

Språkrådet, Punkt, komma, kolon, semikolon eller tankstreck – vilket skiljetecken ska jag välja?
Språkrådet, Semikolonets dag
Språkvårdssamfundet, Semikolon, kolon och tankstreck
Helena Englund, Semikolon

Ylva Byrman

Idag tänkte jag att vi kunde titta på lite statistik över hur ni svarat på två tidigare språkkviss (vi känner lite på den försvenskade stavningen idag, jag måste säga att jag är svag för den). Närmare bestämt rör det sig om kvissen som heter ”Hur breda språkkunskaper har du?” och ”Språkquiz, vecka 37”.

Frågor där minst 75 procent av de svarande har rätt, får väl räknas som enklare frågor. Till dem hör att små bokstäver kallas gemener, att speta är en tunn sticka och att färöiskan är ett nordiskt och estniskan ett finsk-ugriskt språk. Också de danska räkneorden går ganska bra: runt 60 procent svarar rätt, och ni andra kan repetera med följande blogginlägg.

Ett svårt ord i språkkvisset var divis, där era svar fördelar sig på följande vis:

Vad är en divis?
– ett valspråk 35 %
– ett idiomatiskt uttryck 34 %
– en slags soffa 2 %
– ett bindestreck (rätt svar) 29 %

Det finns ju nämligen ordet devis, som mycket riktigt betyder ’valspråk’, och divan, som är en slags soffa. Men en divis är ett helt vanligt bindestreck.

Legio är också ett svårt ord, ett typiskt språkspaltsord som bland annat diskuterats av Catharina Grünbaum. Så här valde ni bland synonymerna:

Vilket av följande ord är en synonym till legio?
– Oräkneliga (rätt svar) 42 %
– Typiska 42 %
– Legitima 14 %
– Lättihopbyggda 2 %

När det gäller ords betydelse är det inte självklart enkelt att slå fast rätt och fel. För ord får ju sin betydelse genom användning, och vem har egentligen makten att bestämma hur andra ska använda ett visst ord? Om många språkbrukare använder uttrycket ”det är legio” i betydelsen ”det är comme-il-faut” eller ”det är praxis”, så har ju uttrycket de facto fått denna betydelse, även om den står i strid med ordboksdefinitionerna. Blir den nya användningen tillräckligt utbredd måste ordböckerna ändra sina definitioner, så att de speglar språkbruket. Med andra ord: När tillräckligt många människor säger fel blir det rätt, vilket Olle Josephson diskuterat i en språkspalt.

Detta är dock inte samma sak som att det är kommunikativt lyckat att säga ”det är legio” när man menar ”det är praxis”. Eftersom den nya betydelsen inte är utvecklad ur den gamla, riskerar den nya användningen att leda till förvirring och irritation hos en läsare som känner till ordets ursprung.

Låt oss avsluta med att titta på en kvissfråga där bara 18 procent svarar rätt:

Vilket av följande råd finns formulerat i Svenska skrivregler utgivna av Språkrådet?
– Komma sätts aldrig före ordet ”och”. 33 %
– Komma bör alltid sättas mellan huvudsats och bisats. 32 %
– Semikolon ska inte användas före uppräkning, förklaring eller exemplifiering. 18 % (rätt svar)
– Skriv inte ”större än mig” – det heter ”större än jag”. 18 %

Kommateringsregler har Språkbloggen diskuterat här. Större än mig-frågan är så sönderältad att Språkbloggen aldrig kommer att orka diskutera den; jag hänvisar istället till andra kompetenta utredningar, som Språkrådets, Grünbaums eller Språkriktighetsbokens. Men att så många som 82 procent tror att semikolon lämpligen används som en sorts förnämare kolon, är en fråga som Språkbloggen kommer att diskutera imorgon.

Ylva Byrman

Nu är det dags för den stora bokmässan i Göteborg, och årets tema är tyskspråkiga författare. Programmet är så fantastiskt späckat med Nobelpristagare och andra kändisar att det är svårt att rekommendera nåt, men jag puffar här för tre aktiviteter som jag hade gått på om jag haft chansen att vara på västkusten nu.

1. Tyska litteraturvetare i Sverige, monter C01:03
Vad finns det egentligen för tyskspråkig litteratur, och hur har den speglat och format samhället? Tyska litteraturvetare i Sverige har bildat forskarnätverket GLS – Germanistische Literaturwissenschaft in Schweden, och de har en egen monter på bokmässan. Där hittar man bland andra Corina Löwe, som forskat om ungdomsdeckare i DDR. Vilka egenskaper har skurkarna i dessa böcker, och vilka är the good guys? Eftersom deckarlitteratur bygger på motsättningen mellan gott och ont, säger studiet av dessa böcker mycket om samhällets ideologi.

2. Författarlandslagen i fotboll gör upp på Heden 24 september kl. 14.30
Alla kanske inte känner till det, men Sverige har faktiskt ett eget fotbollslandslag, bara för (manliga) författare, poeter och skribenter. Med inte mindre än tre världsmästartitlar i bagaget är pressen på hemmalaget stor. Ska de klara av att slå Tyskland och Norge?

Själv väntar jag fortfarande ivrigt på att Sveriges kulturkoftor ska bilda ett eget fotbollslandslag. Herregud vad vi skulle sopa banan med resten av Europa. Birgit Prinz, akta dig!

3. Språkrådet, monter B01:10
Självklart är Sveriges språkmyndighet också representerad på bokmässan. Där kan man ställa frågor om nya ord och namnbruk. Visste du att årets namn är Kevin och Fatima? Man kan också lära sig mer om dialekter och teckenspråk. Dessutom presenterar Språkrådet sina publikationer: många bra böcker om språkvård och språkriktighet.

Mer om bokmässan kan du läsa på webbplatsen, och realtidsuppdateringar får man på twittertaggen #bokmassan.

Ylva Byrman

I början av sommaren bloggade jag om skillnaden mellan accent och apostrof. Accenten sitter över en bokstav för att markera ett visst uttal eller en viss betydelse: det skillnad på armen och armén. Apostrofen sitter mellan bokstäver för att markera utelämning av tecken, som i engelskans I’m eller franskans je t’aime.

Precis detta får man också veta i Gösta Åbergs Handbok i svenska, en trevlig bok för den som vill läsa populariserat om språkriktighet, grammatik och språkhistoria. (En utförlig recension skriven av den kloka Jan Svanlund finns i tidskriften Språkvård nr 4 från 2001, sidan 29.)

Redan på bokomslaget till Åbergs bok upplyser pedagogiska pilar oss om att Köp! är en imperativform, att glad är ett adjektiv och att den där fnutten ovanför e:et i idé är en … ja, vad står det egentligen?

Man kan misstänka att Gösta själv aldrig fick granska det där bokomslaget innan det gick i tryck, för i så fall hade det nog stått akut accent istället för apostrof. Men det är klart, accent rimmar ju inte på katastrof. Man kan ju till och med bråka om huruvida accent rimmar bäst med pendang eller med Kent. Vad säger bloggläsarna?

Ylva Byrman

När jag kom till Växjö station upptäckte jag att min cykel hade blivit utsatt för en reklamkupp: på sadeln satt ett knallgult regnskydd med Linnéuniversitetets logga på. På cyklarna runt omkring fanns andra logotyper. Alla möjliga företag, från Lidl till Biltema, slogs om att få tränga sig så nära konsumenternas rumpor som möjligt. Är detta ett marknadsföringsfenomen i tiden? I så fall tycker jag att det behövs en term för det hela och lanserar härmed nyordet sadelspam.

Spam är ju sen flera år tillbaka ett etablerat ord för oönskad reklam som skickas till ens mejladress. Ursprunget antas vara följande Monty Python-sketch, där man i restaurangen inte kunde beställa nån rätt utan att få burkskinkan Spam på köpet.

YouTube Preview Image
Ylva Byrman

Veckans språkråd hos Språkrådet diskuterar singularformen av fräknar, pigmentfläckar i ansiktet av den typ som Pippi Långstrump har. De säger att både en fräken och en fräkne går bra att använda, men konstaterar att fräken är vanligare. Det är lite intressant att de inte ens nämner möjligheten fräkna, en singularform som finns i bruket och som jag gissar att ett inte oväsentligt antal språkbrukare skulle föredra framför fräken.

Anledningen till att singularformen fräkna inte nämns kan vara att den inte passar så bra in i svenskans substantivdeklinationssystem. Man brukar räkna med fem deklinationer:

1. En-ord med plural på -or: flicka, flickor och ros, rosor
2. En-ord med plural på -ar: pojke, pojkar och socken, socknar
3. En-ord med plural på -er eller bara -r, och ibland också omljud i stamvokalen: stad, städer och ko, kor
4. Ett-ord med plural på -n: bo, bon och dike, diken
5. En-ord och ett-ord som inte får nån pluraländelse: en lärare, flera lärare och ett hus, flera hus

Ibland räknar man tredje deklinationen som två olika: en med orden som får -er och en med orden som bara får -r.

Fräken blir därmed ett ord i andra deklinationen – det böjs precis som socken. En singularform som fräkna borde som andra ord som slutar på a hamna i första deklinationen och i så fall få pluralformen fräknor. Den pluralformen förekommer också i bruket, liksom fräkner. Och i praktiken är ju deklinationsöversikten en idealiserad modell som främst passar skrivet språk, och modellen svarar inte mot den variation som finns i det talade språket. Även om skriftens standardiserade former har färgat av sig på talspråket och gjort att allt fler säger flickor med tydligt o-uttal, så är det fortfarande vanligt med svenskar som säger flera flicker.

Men också i det mer hårt normerade skrivspråket finns det enstaka ord som slutar på obetonat a men får plural på -r: lusta, ända och timma får pluralformerna lustar, ändar och timmar. Precis som för fräkna gäller att dessa ord är parallellformer till lust, ände och timme. Därigenom kan vi konstatera att en form som fräkna är lite egen, men ändå inte helt utan kompisar i språkbruket.

Det skulle vara spännande att testa ett större antal människor för att se vilken singularform de spontant väljer. Jag testade min 22-åriga lillasyster i morse, och hon sa utan tvekan en fräkne. Så även om denna ordboksform har få belägg i dagens språkbruk är det definitivt inte en form som den yngre generationen skyr.

Språkrådet menar att fräken känns naturligast för att vi är vana att höra det om växten fräken, men lite spekulativt tänker jag att det skulle kunna vara precis tvärtom. För mig känns formen fräken onaturlig just för att jag inte intuitivt kopplar ihop pigmentfläcken i ansiktet med växten åkerfräken. Och pluralformen åkerfräknar tar också emot att använda. Etymologisk samhörighet behöver ju inte nödvändigtvis ha relevans för språkbrukares inre representation av ords betydelse och böjningsformer.

Ylva Byrman

En kort semantisk reflektion på morgonkvisten: På den halvtaskiga kaffeautomaten på mitt jobb står det inte längre ”Kaffe med mjölk” utan ”Kaffe med vitt” på knappen, eftersom det vita ju faktiskt inte är mjölk. Men borde inte kaffe ha rätt till samma namnskydd som mjölk? Som kaffeälskare kan jag tycka att det borde stå ”Brunt med vitt” på knappen – det vore mer rättvisande ur konsumentsynpunkt.

Vad har ni att säga om det, Selecta? En EU-definition av mjölk är väl trevligt, men jag röstar för att man tar fram en bra EU-definition av kaffe också. Låt italienarna ha vetorätt!

Ylva Byrman

Det har blivit dags för september månads gästbloggare. Han heter Frej Persson och är lokförare och språkkonsultstudent.

Månadens gästbloggare: Frej Persson

”Sen vart jag trött, så jag gick hem.”

Kanske hör du till dem som studsar till när någon använder vart och inte blev i den meningen? Eller känns det kanske tvärtom alldeles naturligt för dig att uttrycka sig så?

Vart lever och har hälsan. Nu talar vi alltså om den verbform som i talspråk ofta används i stället för blev. Om du har detta vart i ditt ordförråd eller inte kan bero på var i landet du bor – för Ylva och många andra skåningar är det något tämligen exotiskt, men i exempelvis Stockholmstrakten, där jag bor, är vart vanligt. Jag hör det användas så gott som dagligen av såväl gamla som unga.

Ibland stöter man hos språkbrukare på uppfattningen att detta vart inte skulle vara korrekt svenska, att det är slarvigt, ett tecken på språkligt förfall hos ungdomen och så vidare. Den som säger något sådant har inte satt sig in i frågan ordentligt. Vart har nämligen urgamla anor, och att det lever kvar i modern svenska är egentligen ganska märkvärdigt. Låt oss titta lite närmare på dess historia!

Vart är preteritumformen (även kallad imperfekt) av det gamla verbet varda. ”Gammalt” betyder i det här fallet att det fanns redan i den klassiska fornsvenskan, som talades på 1200-talet (och dess rötter kan spåras ännu längre tillbaka). I nutida svenska har varda nästan helt fallit ur bruk, och dess plats har sedan länge övertagits av bli. Bli, eller bliva, är ursprungligen ett lågtyskt lånord som kom in i svenskan under medeltiden.

Varda lever alltså i dag ett undanskymt liv i vårt språk. Bortsett från den ovannämnda formen vart förekommer ordet mest i fasta uttryck som [ngt] i vardande och varde ljus!. I och med den senaste bibelöversättningen är varda emellertid utmönstrat även ur kyrkans språk: numera står där inte Varde ljus! utan Ljus, bli till!.

Varför tappade då det inhemska ordet varda mark till förmån för lånordet bli, kan man fråga sig. Det är förstås svårt att veta säkert i dag, men en tänkbar förklaring är att varda har en otympligare böjning än bli: jag varder, jag vart, jag är vorden. Att det helt enkelt var smidigare att säga jag blir, jag blev och jag har blivit. Fast – det stämmer ju inte riktigt för vart; det är ju både smidigt att använda och lätt att uttala. Kan det vara förklaringen till att just vart lever kvar?

Nåväl. Det är ingen överdrift att påstå att storhetstiden för varda på det hela taget är över, men hur kan vi vänta oss att framtiden ser ut för det ännu levande vart? Finns det kvar om femtio år? Min gissning är att det gör det, eftersom det ännu i dag finns många yngre språkbrukare som använder det. Samtidigt kommer sannolikt de övriga formerna av verbet varda med tiden att falla än djupare i glömska än i dag. Men vart kan leva kvar som en sista rest av verbet varda.

Vad tror ni som läser detta – har vart framtiden för sig? Kan det rent av vara på väg att bli vanligare?

Sammanfattningsvis: låt oss inte uppröras över att språkanvändare ibland säger vart i stället för blev. För visst ger denna lilla språkliga fornlämning vårt språk en extra nyans, en doft av svunna tider?

 

Fotnot: Vart är även ett adverb (”Vart ska du?”), ett oböjligt substantiv (”Vi kommer ingen vart”), ett pronomen (”I vart och ett av fallen”) och en vanlig talspråksform av supinumformen varit (”Jag har vart i stan”). Det finns mycket spännande att diskutera kring dessa, men det finns det tyvärr inget utrymme för här och nu.