Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Jag fick mejl från en läsare som undrade om man i sina texter endast bör använda ord som finns i Svenska Akademiens ordbok. Svaret är nej, men frågan antyder också behovet av ett blogginlägg som reder ut skillnaden mellan Svenska Akademiens ordbok och Svenska Akademiens ordlista. För en lekman är den senare den mest användbara.

Svenska Akademien ger ut tre ordböcker, och det är helt omöjligt att utifrån titlarna förstå vad som skiljer dem åt. De heter nämligen:

1. Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
2. Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
3. Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO)

SAOL är den jag brukar nämna mest i bloggen, och det är för att den är normen för stavning och böjning av svenska ord. Den anger alltså hur man bör skriva. Men språknormer förändras. Därför revideras ordlistan med nåt decenniums mellanrum; nya ord tillkommer och andra får lämna ordlistan. Den första upplagan kom 1874, och den senaste trettonde upplagan kom 2006. Ofta används SAOL som norm när man spelar alfapet, och ord som inte finns med i SAOL får man inte lägga. Det är inte en dum regel när man spelar spel, men att SAOL skulle vara en förteckning över de enda tillåtna orden i svenskan är en missuppfattning. Självklart får man använda ord som inte står i SAOL, men att ett ord inte står med är ett tecken på att det är nyligen etablerat eller ovanligt i allmänspråket.

Vill man veta vad ett ord betyder eller hur det ska användas är SAOL rätt värdelös. Använd då hellre SO, där orden ges förklaringar och historik. SO kom 2009 och finns än så länge bara i en upplaga.

SAOB är slutligen ett projekt att lista alla svenska ord som använts sen 1521, med undantag bara för exklusiva fackord och rena dialektord. Trots att Gustav III kickade igång projektet redan på 1700-talet har man inte kommit fram till bokstaven V än. Men på Dalbyvägen i Lund sitter en tapper redaktion och kämpar med att hinna till Ö innan deadline år 2017.

SAOB är rent deskriptiv: den beskriver språket som det ser och har sett ut och har inga ambitioner att ge råd om hur man bör skriva. En annan sak man bör tänka på är att nyare ord som dator, blogg och aids inte står med, eftersom dessa företeelser inte fanns när arbetade med orden i alfabetets början.

SAOL och SAOB finns gratis på nätet, så där kan du själv studera hur de skiljer sig åt.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Bloggens följetong om kommatering fortsätter, men för variationens skull tar vi idag en läsarfråga om nåt helt annat:

Jag har en fråga om bokstäver som eventuellt ska tas bort. T ex Alsace. En person som kommer därifrån borde rimligtvis bli kallad det som uttalas ”alsassier”, men hur stavar du till det? Alsaceier? Alsacier? Ett vin från Alsace, är det ett Alsaceiskt vin?

/Ulf

Ylvas svar
Jag skulle skriva ett alsassiskt vin och kalla invånarna för Alsacebor, alsassare eller elsassare.

Historiskt sett är den vanligaste benämningen på människor från Alsace elsassare, och det lokala språk som talas i regionen kallas elsassiska. Det kommer från Elsass, som är det tyska och elsassiska namnet på regionen. Alsace blev ju nämligen tyskt 1871, men därefter franskt igen efter första världskriget och freden i Versailles 1919. Under andra världskriget blev Alsace åter tyskt men har varit franskt sen krigsslutet. Det har alltså bytt nationalitet inte mindre än fyra gånger de senaste 150 åren, och av den anledningen har det inte varit självklart vad man ska kalla regionen på svenska.

Nuförtiden använder vi normalt den franska benämningen Alsace, och då vill vi kunna bilda adjektiv till detta. SAOL listar bara alsassisk, så den formen är att rekommendera. I det faktiska bruket verkar alsacisk något vanligare, och eftersom den formen är oproblematisk ur uttalssynpunkt kan man tycka att SAOL kunde ha med den som variantform. C hamnar ju framför den mjuka vokalen i och uttalas därför s. Ett extra e är omöjligt – då lurar man ju läsaren att tro att det ska uttalas ”alsacéisk”.

Invånarna har som sagt historiskt kallats för elsassare. För en nutida svensk är det inte en helt genomskinlig benämning, varför man istället kan tänka sig alsassare eller ännu tydligare: Alsacebo. Som ofta när det gäller lokala minoriteter kan valet av benämning vara politiskt laddad. Elsassare för mina tankar till en etnisk grupp och antyder att personen har en stark alsassisk identitet, medan Alsacebo ju kan användas om vem som helst som bor i regionen, även den som känner sig mer fransk än alsassisk. Om nån bloggläsare har alsassiskt ursprung får ni gärna tycka till om benämningarna. Himla vacker region, för övrigt.

Som plojinfo i sammanhanget kan nämnas att det engelska ordet Alsatian inte bara betyder ’alsassisk’ utan också ’schäferhund’. Schäfer är å sin sida det tyska ordet för ’herde’, som vi lånat in för att benämna just denna vallhundsras.

Bild från http://commons.wikimedia.org/wiki/User:Pharaoh_Hound?uselang=sv

Bild från Wikimedia Commons.

Ylva Byrman

(Läs tidigare delar här: Kommatering, del 1, och Kommatering, del 2.)

Ska man kommatera i nedanstående fem meningar, och i så fall var?

1. Greys vampyrberättelse är sensationell eftersom den i flera hänseenden tvingar oss att skriva om vampyrberättelsens historia.
2. Hur kan vi få reda på sanningen när informationen hela tiden stryps?
3. Genom att han kopplar samman spridningen av spåntekniken med spridningen av de moderna Homo sapiens kommer han att stödja teorin om diffusion.
4. Om Lothair uppskattade Kleists bleka användning av motivet tycks publiken ha varit av annan åsikt.
5. Om det blir fel tänds varningslampan.

Det som är gemensamt för alla meningarna är att de innehåller varsin bisats. I exempel 1–2 står bisatsen sist och i exempel 3–5 står den först. En bisats känns igen på att den inte kan stå självständigt och att den får en annan ordföljd än huvudsatsen om man sätter in inte (mer om detta här).

Ofta underlättas läsningen av ett komma mellan huvudsats och bisats, men det beror på satsernas längd och inbördes förhållande. I exempel 1 skulle jag rekommendera ett komma:

1. Greys vampyrberättelse är sensationell, eftersom den i flera hänseenden tvingar oss att skriva om vampyrberättelsens historia.

Exempel 2 kan däremot klara sig bra utan ett komma efter ”sanningen”. I exempel 3 inleds meningen av en lång bisats. Man bör vara restriktiv med att inleda meningar med alltför långa bisatser, eftersom det belastar korttidsminnet. Men ibland är det befogat, och då är ett kommatecken att rekommendera:

3. Genom att han kopplar samman spridningen av spåntekniken med spridningen av de moderna Homo sapiens, kommer han att stödja teorin om diffusion.

I exempel 4 är den inledande bisatsen kortare, men också här kan ett komma stödja läsningen:

4. Om Lothair uppskattade Kleists bleka användning av motivet, tycks publiken ha varit av annan åsikt.

I exempel 5 skulle jag avstå från ett komma efter ”fel”. Bisatsen är så kort att det inte behövs. Men bruket av kommatecken mellan huvudsats och bisats är en avvägningsfråga, och det finns garanterat bloggläsare som inte skulle kommatera som jag i ovanstående meningar. Över till er!

Följetongen fortsätter med Kommatering, del 4.

Ylva Byrman

Gårdagens inlägg handlade om kommatering vid samordning av fullständiga huvudsatser. Vi sätter av tydlighetsskäl normalt ut komma efter den första satsen i en mening av följande slag:

Vi kom hem svettiga, och Peter blev lite sur över att duschen var trasig.

Dagens inlägg handlar om kommatering mellan två huvudsatser där den ena satsen lånar en satsdel från den andra. Betrakta följande mening:

Vi kom hem svettiga och blev lite sura över att duschen var trasig.

Meningen består av två huvudsatser. Den första är fullständig: ”vi kom hem svettiga”. Den andra saknar subjekt: ”blev lite sura över att duschen var trasig”. Vi behöver inte skriva ut subjektet i den andra satsen, eftersom det är självklart att det fortfarande är ”vi” som är subjekt. När satser på detta sätt delar på en satsdel, i det här fallet subjektet, brukar man inte sätta komma mellan dem.

Grundprincipen är alltså att kommatera mellan fullständiga huvudsatser, men inte mellan såna som delar på en satsdel. Detta låter som en enkel och trygg princip, men ofta har man goda skäl att bryta mot den. Till exempel är det inte nödvändigt att kommatera mellan fullständiga satser om de är mycket korta. Båda meningarna nedan är korrekta.

Lisa spelade och pappa sjöng.
Lisa spelade, och pappa sjöng.

Jag skulle i de flesta fall välja den första varianten, för att få driv framåt i texten. Kommat bidrar till att hacka upp meningen. Men om skribenten vill ha en extra paus kan den andra varianten med komma vara lämplig.

Ibland kan det vara bra att kommatera mellan två satser som har gemensam satsdel, om man upplever att en paus underlättar läsning eller tolkning. Här lånar jag ett exempel från Svenska skrivregler:

Denna omfattande tillbyggnad planerades och påbörjades under Peter den store, men blev inte fullbordad förrän under Katarina I.

Det är inte alltid enkelt att avgöra när kommatecken är lämpligt. Vi kan prova att bygga ut vår tidigare exempelmening. När vill du sätta in ett komma efter första satsen?

1. Vi kom hem svettiga och blev lite sura över att duschen var trasig.
2. Vi kom hem svettiga efter träningen och blev lite sura över att duschen var trasig.
3. Vi kom hem absolut genomsvettiga efter ett riktigt tufft träningspass och blev därför lite sura över att duschen var trasig.
4. Vi kom hem trötta och absolut genomsvettiga efter ett riktigt tufft träningspass och blev därför lite sura över att duschen var trasig.

I exempel 4 är väl ett komma lämpligt? Kanske också i exempel 3? Det blir här en smaksak. Det går inte att luta sig mot fasta regler, utan man behöver tillämpa principerna flexibelt och fundera över vad som är bäst för läsaren. Kommateringens uppgift är att underlätta läsningen, inte att visa att skribenten varit duktig nog att memorera regelboken.

Till Kommatering, del 3.

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:
Hej Ylva!
Irriteras jag i onödan över att man idag mellan två fullständiga satser förutom och också sätter dit ett kommatecken? xxxxx, och xxxxxxxx

För femtio år sedan, när jag gick i skolan, resulterade detta i en röd bock i kanten. Nu har jag fått höra, att kommatecknet ska vara där för att markera en paus, när man läser.

Ska jag lära om? När tog man ett nationellt beslut om denna förändring?

 

Ylvas svar
Att irritera sig är generellt ett onödigt och tråkigt sätt att fördriva sin begränsade tid på jorden. Men innan jag hinner bli alltför filosofisk, låt mig komma till sakfrågan:

Jag har läst en del artiklar om svenskans kommateringshistoria, och där har jag aldrig sett nämnas den kommateringsregel du åberopar. Både den nutida tydlighetskommateringen och den tidigare använda satskommateringen påbjuder ett komma vid huvudsatsgräns. Däremot har flera bloggläsare reagerat på komma före och, vilket gör mig nyfiken. Om nån läsare kan ge tips på ett verk som skriftligen formulerar ovan nämnda regel, får ni gärna höra av er. Annars är jag böjd att tro, att det helt enkelt handlar om en felaktig övergeneralisering. Det är nämligen helt korrekt att inte ha komma före och i följande samordningar:

I trädgården finns rosor, pioner, tulpaner och syren.
Jag vill inte gå och handla nu.
Barnen leker och är glada.

Om och däremot samordnar två fullständiga huvudsatser av lite längre slag, rekommenderar Svenska skrivregler att man sätter ut ett komma efter den första huvudsatsen. Ett exempel kan illustrera varför. Betrakta nedanstående mening:

Lisa och Botvid brukade umgås på kvällarna och helgerna
tillbringade de med sina respektive familjer.

Hjärnans normala sätt att tolka denna mening är att förutsätta att ”kvällarna och helgerna” utgör en enhet: ”Lisa och Botvid brukade umgås på kvällarna och helgerna”. Först när man kommer till verbet ”tillbringade” förstår man att nåt blivit fel, och hjärnan måste gå tillbaka och tolka om meningen. Då förstår man att Lisa och Botvid enbart brukade umgås på kvällarna, medan de tillbringade helgerna med sina familjer. Det är experimentellt bevisat att meningen ovan tar längre tid att läsa än en mening där vi slipper gå vilse i syntaxen.

Exempelmeningen med Lisa och Botvid illustrerar poängen med att sätta kommatecken mellan fullständiga huvudsatser. Då får läsaren en signal om att det som kommer efter och inte hör ihop med kvällarna utan utgör en helt egen huvudsats.

Lisa och Botvid brukade umgås på kvällarna, och helgerna
tillbringade de med sina respektive familjer.

I detta exempel skulle man också kunna byta ut och mot men, och därigenom hjälpa läsaren ytterligare.

Detta visar att kommatecknet som du fått lära dig att irritera dig på, inte alls är nåt att irritera sig på. Tvärtom! Gläds åt den omsorg som skribenten visat dig genom att tydlighetskommatera.

 

Läs också Kommatering, del 2

Ylva Byrman

Jag fick mejl från en läsare som undrade hur hon skulle hitta mina inlägg om de och dem. Jag tänkte därför puffa för etikettmolnet som finns nere till höger här på webbsidan. Så här såg det ut den 21 augusti 2011:

Varje gång jag skriver ett inlägg så taggar jag det med etiketter som speglar innehållet, exempelvis språkförändring, dialekt eller stavning. Dessa etiketter samlas som klickbara länkar i etikettmolnet. Den som bara är intresserad av att läsa om språkriktighet kan klicka på etiketten rätt och fel. Då kommer alla inlägg om rätt och fel upp. Och läsaren som efterfrågade inläggen om de och dem, klickar så klart på de eller dem. Men det gäller alltså att klicka i det riktiga etikettmolnet nere till höger; molnet ovan är bara en bild för ni ska veta vad ni letar efter.

Ett annat läsartips är att det som komplement till bloggen finns språkquiz. Just nu finns det bara två stycken från juni (nr 1 och nr 2), men tanken är att det under hösten ska komma nya quiz flera gånger i månaden. Ofta handlar språkquizet om sånt som berörts i bloggen, men det kan också vara allmänna frågor om ord, grammatiska begrepp och skrivregler.

Jag vill också passa på att tacka för alla läsarmejl. Jag hinner tyvärr inte svara på allt, så om du behöver snabbt svar på en konkret språkfråga är det bättre att kontakta Språkrådet. De har större resurser och en bredare och djupare kompetens för att besvara frågor. Språkbloggen här på SvD motsvarar nånstans mellan 10 och 15 procent av en heltidstjänst, vilket begränsar vad man hinner med. Men fortsätt gärna att mejla, för era e-brev är en ständig inspiration till nya blogginlägg.

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:
Hej Ylva!

Är så glad att ha snubblat över din blogg! Är självutnämnd språknörd och själv blivande språkkonsult och älskar små och stora reflektioner över vårt språkbruk. Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att förklara skillnaden mellan ”före” och ”innan”. Jag har följt debatten om (miss)bruket av dessa men aldrig fått tydligt förklarat för mig exakt vari den grammatiska skillnaden ligger. Är det så att ”innan” är en subjunktion och ”före” är inte det?

Tack för en utsökt blogg!

 

Ylvas svar:
Tack för dina vänliga ord om bloggen. Frågan om före kontra innan är en av de mer välältade, men jag svarar gärna eftersom du frågar och eftersom det apropå förra veckans diskussioner blir ett exempel på hur kunskaper i grammatisk terminologi kan hjälpa oss att resonera om språkriktighetsproblem.

Språkvårdens allmänna hållning är att innan kan fungera både som subjunktion och preposition, medan före bara bör användas som preposition.

En subjunktion är ett ord som inleder en bisats. Den som gick i skolan för längesen har fått lära sig att det heter underordnande konjunktion. Men numera reserverar man termen konjunktion för rena samordnare, som och, men och eller, och kallar underordnarna för subjunktioner.

I exempel 1–3 nedan är bisatserna fetstilta och subjunktionerna understrukna.

1. Eftersom jag inte är hungrig tänker jag hoppa över lunchen.
2. Han gick innan vi hann komma dit.
3. Det är så roligt att Victoria är gravid.

En bisats känner man igen på att den inte kan stå självständigt utan är en del i en överordnad sats. Dessutom har bisatsen en annan ordföljd än huvudsatsen, vilket brukar kallas BIFF-regeln: i bisats kommer inte före finita verbet. Det heter jag är inte hungrig (huvudsats) men eftersom jag inte är hungrig (bisats). Likaså heter det Victoria är inte gravid (huvudsats) men att Victoria inte är gravid (bisats). Finita verbet (är) och satsadverbet (inte) byter alltså plats beroende på om satsen är en huvudsats eller bisats.

Som ni ser fungerar innan som en subjunktion i exempel 2. Före kan man ibland också höra användas som subjunktion, särskilt i finlandssvenska:

4. Ät inte godis före du äter middag!

Men mångas språkkänsla störs av exempel 4, och Språkrådet avråder därför från att använda före som subjunktion. Före bör istället bara användas som preposition, som i nedanstående exempel:

5. Ät inte godis före middagen!
6. Före den viktiga matchen värmde de upp ordentligt.
7. Du kom i mål före mig. Grattis!

Här inleder före inte en hel bisats, utan det fetstilta i exempel 5–7 är prepositionsfraser. I prepositionsfrasen finns inget verb. Istället följs prepositionen av det man kallar en rektion; det kan vara ett enkelt substantiv (middagen), pronomen (mig) eller en hel substantivfras (den viktiga matchen). Normalt kan man utan problem byta ut före mot innan, eftersom innan också fungerar som preposition:

8. Ät inte godis innan middagen!
9. Innan den viktiga matchen värmde de upp ordentligt.
10. Du kom i mål innan mig. Grattis!

Bruket av innan i exempel 8–10 kan hos enstaka individer väcka så kallad inlärd irritation, eftersom de fått lära sig att det är fel att använda innan som preposition. Argumenten för att innan skulle vara fel är dock minst sagt svaga, både ur språkhistorisk och funktionell synvinkel. Men den inlärda irritationen beror på att Erik Wellander, en av de mest tongivande språkriktighetsdebattörerna under 1900-talet, i sin bok Riktig svenska skriver: ”Innan är företrädesvis en konjunktion och bör ej brukas som preposition i fall där före ger fullgott uttryck åt meningen”. Bruket av innan som subjunktion är särskilt vanligt i Sydsverige, och att Wellander själv var sörmlänning kan säkert ha spelat in.

Men numera lärs Wellanders före-innan-regel inte ut i skolan, och det går alltså utmärkt att använda innan som preposition. Dessutom brukar till och med de mest bokstavstroende Wellandertolkarna godkänna det fasta prepositionsuttrycket innan dess.

Ylva Byrman

Dagens blogginlägg blir ett evenemangstips för den som är intresserad av språkvårdsarbete i offentlig verksamhet. Som jag bloggat om tidigare har vi i Sverige sedan 2009 en språklag som säger att språket i den offentliga förvaltningen ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Men hur långt har man egentligen kommit? Har den offentliga svenskan blivit begripligare? Och hur kan man som myndighetsanställd själv arbeta för att göra sina texter vårdade, enkla och begripliga?

Detta är temat för konferensen Begriplex som äger rum den 21 oktober i Stockholm. Det blir föredrag och seminarier som leds av yrkesverksamma språkvårdare. Om du är intresserad kan du läsa mer om programmet här.

Det är populärt att oja sig över språkligt förfall och dåliga texter. I fikarum och på tidningarnas insändarsidor finns en högljudd klagokör. Men om nån bjuder in till skrivkurs eller diskussion om hur konkreta förbättringar ska göras, blir det förvånansvärt tomt och tyst. Att förbättra texter är mödosamt och tar tid. Konstruktiv och genomtänkt textkritik kräver omdöme, arbete och engagemang.

Dessutom måste man inse att ingen – varken du eller jag – blir fullärd som skribent. Klagokören tar ofta fasta på att det är Pelle, Stina, Ahmet eller varför inte ungdomarna och journalisterna som skriver illa. Att de texter man själv skriver också har förbättringspotential är inte ett lika populärt diskussionsämne.

Själv vet jag inget så härligt som att få tillbaks en text från en kritisk granskare, som har klottrat sidorna fulla med goda ändringsförslag. Eller att lägga fram ett manus på ett textseminarium, där det uppstår eldiga diskussioner om hur dispositionen kan förbättras och hur vinkeln kan vässas. Två bedömare tycker sällan exakt likadant.

Förhoppningsvis blir Begriplex ett arrangemang där man kan få inspiration till just konkret förbättringsarbete.

Ylva Byrman

”Aj, jag har fått en spåga i fingret”, säger skåningen. En smålänning skulle istället säga att hon fått en speta. Och i andra delar av landet säger man spinga eller spink. Oavsett var man bor gäller det att riva fram pincett och desinficerad nål, så att man hinner få ut eländet innan det blir infekterat och svullet. För det rör sig givetvis om en irriterande liten sticka eller flisa, oftast av trä, som man lyckats få innanför huden.

Egentligen är ju spåga och speta bara synonymer till sticka, men jag gillar dessa dialektord just för att de kommit att överleva och användas främst i betydelsen ’irriterande sak man får under huden’. För mig som skåning på 2000-talet, har alltså spåga en mer specifik betydelse än sticka. Visst skulle jag kunna säga ”jag har fått en sticka i fingret”, men det känns lite fattigare än ”jag har fått en spåga i fingret”.

Om man är intresserad av ords regionala utbredning i Sverige, kan jag tipsa om den utmärkta Lingvistbloggen. Där har Mikael Parkvall under sommaren gjort dialektkartor, så att man till exempel kan se den regionala utbredningen av hårtork, hårfön och hårblås respektive nypotatis och färskpotatis.

Här är länkar till Lingvistbloggens dialektkartor:
Dialektkartor för hårfön, bio och häftmassa
Dialektkartor för färskpotatis, bamba och middag/kvällsmat
Ännu mer dialektkartor

Ylva Byrman

Det har blivit dags för augusti månads gästbloggare. Hon heter Sofie Sundholm och är examinerad språkkonsult i svenska. Sofie arbetar bland annat med textgranskning och klarspråk. Ämnet för blogginlägget är en klassisk språkriktighetskäpphäst: tautologier.

 

Sofie Sundholm

 

Månadens gästbloggare: Sofie Sundholm
”På nittiotalet dog i genomsnitt 63 män varje år på grund av dödligt våld”, står det i tidningen. Det är onödigt mycket död i meningen, språkligt sett. Innebörden blir ju densamma om vi stryker ordet ”dödligt”. Vi har att göra med en tautologi – tårta på tårta – eller som vi gärna säger i branschen: tårtologi. Det betyder att man upprepar något som redan framgår av yttrandet. Fenomenet är vanligt i både tal och skrift, men många störs och har fått lära sig att det inte är språkriktigt.

Här är några fler exempel:

– Kommunen bjudergratis wifi.
– Hon har visat förmågan att kunna spela med nästan alla karaktärer i det här spelet.
– Har du ny hårfrisyr?
– Man vill hålla bollen vid hörnflaggan à la Arsenalvis, kan man säga.
– Den enda anledningen till varför dammen byggdes var för att kontrollera den vilda Changfloden. [Bonus: trippeltårta.]
– Jag lider med min arbetskollega.

Formuleringarna är lite osnygga, men de medför knappast missförstånd. Du kanske inte ens lägger märke till tårtigheten om du inte letar efter den. Men ibland stöter man på förvirrande tårtologier, som den här från Sveriges Radio: ”Fotografering utan lov kan bli förbjudet.” Vad är alternativet, att förbjuda fotografering med lov? Det vore paradoxalt.

En särskild sorts problematisk tårtologi kan vi kalla för den byråkratiska. Den gör yttrandet svårtillgängligare än det hade behövt vara, med ett överflöd av krångliga ord. Ett exempel är ”snabb tillgång till sjukvårdsåtkomst”. ”Snabb tillgång till sjukvård” räcker ju fint. Till de byråkratiska tårtologierna hör också ord med så kallade skrytfenor, som ”utvecklingsprocess” i stället för ”utveckling” och ”bibehålla” i stället för ”behålla”.

Andra tårtologier förtydligar snarare än försvårar, till exempel ”salsasås” och ”cd-skiva”. De orden kan bara upplevas som tårtologiska för den som känner till att salsa betyder just sås och att cd står för compact disc, som betyder kompakt skiva. Orden är lånade från andra språk och har anpassats till svenskan, så att det blir tydligt vad de betecknar.

Vidare har tårtologier ofta en stilistisk funktion. De förstärker och ger rytm åt språket: ”rätt och riktigt”, ”ständigt och jämt”, ”tycke och smak”. Sådana upprepningar stör knappast någon, eftersom de har blivit fasta uttryck.

Till sist finns tårtologisk information inbyggd i svenskans böjningssystem. Den kallas för redundans och förebygger ofta störningar i kommunikationen. I meningen ”de gröna spökena var arga” markeras till exempel flertal (plural) fem gånger. Det är praktiskt eftersom man kan hänga med även om man missar någon del av yttrandet.

Börjar man leta så ser man helt enkelt tårtologier lite överallt i språket. En del kan störa och irritera, medan andra knappt märks eller till och med underlättar förståelsen. (Därmed kan vi också slå fast att uttrycket ”onödig tårtologi” inte är en tårtologi!)

Som en hyllning till språkets möjligheter att vara poetiskt storslaget och svulstigt vill jag avsluta det här blogginlägget med ett tårtigt bibelord: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.” Smaka på den. Utsökt eller bara för mycket?