Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Jag går på semester nu, men Språkbloggen är tillbaka igen i augusti. Ha en skön sommar!

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Igår bloggade jag om hur vi år 1801 fick en officiell riktlinje för hur svenska ord ska stavas: Afhandling om svenska stafsättet. Denna var utgångspunkten för Svenska Akademiens ordlista, SAOL, som kom i sin första upplaga år 1874.

Men kring förra sekelskiftet höll Svenska Akademien faktiskt på att tappa sin ställning som stavningsnormerare. En grupp progressiva rebeller, med folkskollärare och funktionalistiska språkvetare i spetsen, organiserade sig och började ge ut tidskriften Nystavaren. Målet var att införa en mer ljudanpassad stavning. SAOL:s stavningar rödt, hvilka och hjärta skulle ändras till rött, vilka och järta.

Svenska Akademien var dock präglad av traditionalistiska ideal och vägrade lyssna. När den sjunde SAOL-upplagan utkom 1900 hade den fortfarande knappt tagit hänsyn till några av moderniseringskraven. Nystavarna tappade då tålamodet och fick via kampanjer upp frågan på regeringsnivå. Där vann de en delseger. För år 1906 skickade dåvarande ecklesiastikminister Fridtjuv Berg, själv gammal folkskollärare, ett kungligt cirkulär till alla skolor. Svenska Akademien fick nu se sin konservativa hållning överkörd. Visserligen påbjöd cirkuläret SAOL 7 som norm, men med två viktiga avsteg:

1. V-ljudet skulle genomgående skrivas med v. Hvilka, lif och lefva skulle hädanefter stavas vilka, liv och leva.
2. Stavningen dt skulle ersättas med tt. Rödt och älskadt skulle alltså skrivas rött och älskat.

Den nya stavningen började omedelbart läras ut i skolorna och användes också av många stora tidningar. Men det tog nästan två decennier, fram till 1923, innan Svenska Akademien gav vika och gav ut en upplaga med de nya stavningar som vi än idag använder. Förenklingar av j-ljudet, tj-ljudet och sj-ljudet genomfördes dock aldrig, så förslaget järta blev aldrig verklighet.

Sen dess har det successivt kommit att råda mer eller mindre konsensus om att SAOL är stavningsnormen. Bortsett från lite gnissel när det gäller stavning och böjning av lånord följs den av i stort sett alla svenskspråkiga tidningsredaktioner och förlag.

Ylva Byrman

Jag har i flera blogginlägg hävdat att det korrekta sättet att stava ord är det som anges i Svenska Akademiens ordlista. Mejl är rätt, mail är föråldrat, skrev jag till exempel häromdagen. ”Men är det lag på att man måste stava som det står i Akademins ordlista?” undrade en läsare då. ”När infördes den lagen och vad har den för benämning?” raljerade läsaren vidare.

Ock kåmentathorn haar såklaurt helt rett. Mann kann jivettvis stafva präsis hur mann vill, åkk ingenn kann kåmma åck setta een i fengellse för de. Men en av de största fördelarna med att ha en standardiserad stavning framgick nog av de två förra meningarna. De lär ha tagit dig rätt mycket längre tid att läsa än vad två normalstavade meningar tar. De flesta av oss gnäller därför inte över att vi låter en grupp kunniga språkvårdare ta fram en ordlista som vi andra kan slå i när vi är osäkra på hur vi bör stava. Tvärtom är ju detta praktiskt för oss språkbrukare, och vi accepterar därför normalt SAOL som norm.

Idén att ett ord alltid måste stavas på ett och samma vis är dock förhållandevis ung. Så sent som på 1700-talet var det rätt vanligt att man i ett och samma brev hittade två, tre olika stavningar av samma ord. Men när Svenska Akademien bildades 1786 bestämdes att man skulle ta fram ett verk som normerade svenskans ortografi. Akademien gav uppdraget till Carl Gustaf af Leopold, och år 1801 kunde hans Afhandling om svenska stafsättet äntligen ges ut. Så här inleds förordet:

Svenska Akademien öfverlemnar nu till Allmänheten ett arbete, som länge med otålighet varit väntadt. Knappt var Akademien inrättad, förrän af henne fordrades att stadga Språkets osäkra och vacklande Ortografi. Att detta icke genast kunde ske, eller ens borde försökas, medgifves lätt af dem, som känna svårigheten af företaget, och eftersinna språkets då varande belägenhet. Reglor få ej efter godtfinnande tillskapas för ett redan odladt språk. De måste blifva allmänna slutföljder af samlade anmärkningar, och af en noga kännedom af språklynnet.

Redan här kan vi se att det finns en vilja att vara lyhörd inför det etablerade bruket. Om du läser avsnitt 2 i inledningen till senaste SAOL-upplagan, kan du se att man arbetar efter denna princip än idag. Undantagsvis gör man också vissa försök att normera språket i en funktionell riktning, så att vi till exempel inte ska få obekväma pluralformer som avocadosarna.

Av citatet kan man också se att stavningen har ändrats sen 1801. Att vi idag inte längre skriver väntadt, af eller medgifves är dock inte alls Svenska Akademiens förtjänst – tvärtom. Om detta handlar morgondagens blogginlägg.

Ylva Byrman

Senaste blogginlägget handlade om ordet halvannan, som betyder ’en halv från det andra’, alltså 1,5 . Förr kunde man också på samma sätta prata om halvtredje skålpund (2,5 skålpund), halvfjärde tum (3,5 tum) och halvfemte fot (4,5 fot). Men vad kan du ha för praktisk nytta av att känna till dessa utdöda räkneuttryck? Jo, de kan erbjuda helt nya möjligheter att genomskåda det danska räknesystemet.

Från 1 till 49 räknar danskarna precis som vi med basen 10, så det är inga konstigheter. Men från 50 till 99 bygger de danska räkneorden istället på ett system med basen 20. Om vi lär oss att sinds är ett äldre danskt ord för gånger, samma som vi har i ordet någonsin, följer resten med enkel huvudräkning. För 50 är ju 2,5 gånger 20 och heter följaktligen halvtredje-sinds-tyve*. Vill vi säga 60 får vi räkna 3 gånger 20: tre-sinds-tyve. Och 70 följer precis samma logik: det är 3,5 gånger 20 och får då heta halvfjerde-sinds-tyve. Vidare får vi fire-sinds-tyve för 80 och halvfemte-sinds-tyve för 90.

Sen är ju danskarna precis som alla andra språkbrukare ekonomiska varelser, som inte i onödan vill gå och säga långa haranger när man kan förkorta. Så sinds-tyve reduceras till ett s, och kvar får vi följande räkneord:

50 – halvtreds
60 – tres
70 – halvfjerds
80 – firs
90 – halvfems.

Nu återstår bara att komma ihåg att säga entalen först. 63 heter tre-og-tres och 99 heter ni-og-halvfems. Uttalet övar man lämpligen med följande video.

YouTube Preview Image

Man får ha överseende med att tres i videon stavas treds. Dansk ortografi är inte det lättaste, inte ens för danskarna själva.

 

* I praktiken faller den trycksvaga stavelsen och man skriver normalt utan bindestreck: halvtredsindstyve, tresindstyve, halvfjerdsindstyve, firsindstyve och halvfemsindstyve. Jag har dock valt att skriva halvtredje-sinds-tyve av pedagogiska skäl.

Ylva Byrman

När hörde du senast nån säga halvannan? Även om ordet förekommer en del i tidningstext, skulle jag tro att det för många svenskar känns främmande att använda. Man säger hellre en och en halv. Själv har jag inte heller halvannan i mitt aktiva ordförråd. Men jag funderar på att börja säga det, eftersom det ändå är ett rätt festligt uttryck. Jag kanske skulle prova och se vilka reaktioner jag får om jag ber mina studenter att lämna in sina uppsatser med halvtannat radavstånd. Tyvärr är risken för missförstånd nog rätt stor – halvannan är ju inte ett helt genomskinligt ord.

I danskan används det dock rätt flitigt. Där kan en butikskassör be kunden om ”halvanden krone”, när en svensk dito skulle fråga efter ”en å femti”. Eller skulle ha frågat, rättare sagt. Vi har ju som bekant avskaffat 50-öringen, eller ”the 50-trout” som allas vår favoritmaskinöversättning kallade den.

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Själv är jag inte svensk, men tycker detta konstigt:

Vi känner oss nöjd.

Skall det inte vara:

Vi känner oss nöjda?

Det finns otaliga liknande, vad jag anser böjningsfel.

Ylvas svar:
Att säga ”vi känner oss nöjd” är vanligt i Norrland. För människor i resten av Sverige kan det låta konstigt – vår inre grammatik reagerar och tycker att det låter fel. I standardsvenskan säger man ju ”jag är nöjd”, men om vi byter ut subjektet jag mot vi måste vi också böja adjektivet i plural och säga ”vi är nöjda”. Men enligt de flesta norrlänningarnas språkkänsla är denna böjning inte nödvändig. Lite tillspetsat kan man alltså säga att det är grammatiskt korrekt norrländska att säga ”vi är nöjd”. När man skriver bör man dock följa standardspråkets normer och skriva ”vi är nöjda”.

Med språkvetenskapliga termer heter det att norrlänningar inte alltid kongruensböjer predikativet i numerus. Predikativ är den satsdel som också kallas predikatsfyllnad, det vill säga det som man fått lära sig följer efter vara, bliva, heta och kallas. I de norrländska talspråksmeningarna ”korna blev sjuk” och ”mina syskon är ledig imorgon” fungerar alltså adjektiven sjuk och ledig som predikativ i satsen. Men adjektiv kan ju också stå framför substantiv, och man säger då att de fungerar som framförställda attribut. Framförställda attribut måste (såvitt jag vet) alltid böjas efter sitt huvudord. Oavsett om man är från Norrland eller inte, säger man:

”Vi har sjuka kor”

och inte

”Vi har *sjuk kor”.

I Swedias dialektdatabas kan du lyssna på denna man från Medelpad. Han säger ”det är många svenska företag som blivit uppköpt” och ”de är duktig”. Men han säger också ”de är stora”, vilket visar att norrlänningar så klart kan växla mellan regionala och riksspråkliga varianter.

Förresten, är det nån som är lärare i Norrland och kan säga nåt om hur vanligt det är med oböjda predikativ i till exempel skoluppsatser? Det vore spännande att höra.

Ylva Byrman

Om jag skrev att mitt första inlägg om de och dem genererade flera tänkvärda läsarkommentarer, kan det väl om debatten efter det andra inlägget åtminstone sägas att den var livlig. De mest upprörda kommentarerna verkade läsa mitt inlägg som propaganda för att vi omedelbart ska övergå till att genomgående skriva dom. Eftersom jag inte skriver nåt som ens liknar detta, är jag lite förvånad över att så många gjort en så slarvig läsning. Särskilt som jag vet att ni bloggläsare är en begåvad, nitisk och eftertänksam skara.

Nåväl. Låt mig för tydlighetens skull säga: jag har aldrig nånsin gett nån rådet att genomgående skriva dom. De få gånger jag får in texter från skribenter som förväxlar de och dem, brukar jag istället ge tips på hur man kan tänka för att välja rätt form.

Men låt oss titta på ytterligare några argument som används i de-dem-dom-debatten. Vi kan börja med att konstatera att det inte finns nån namnkunnig språkvårdare som uppmanar till ett enhets-dom i skrift. Siv Strömquist tar i sin spalt inte ens upp det som ett alternativ att avfärda, utan nöjer sig med att diskutera vad som väcker mest irritation av för de som och för dem som.

DN:s Catharina Grünbaum förordar också ett fortsatt bruk av de och dem i neutral sakprosa. Hon menar att en av vinsterna är att man då kan använda dom när man vill återge talspråk eller skriva med en markerat ledig stil. Lite intressant är att Grünbaum dock menar att man i vissa uttryck bör välja dom. Hon skriver:

Normalformen i sakligt skriftspråk är de/dem, inte dom. […]

Dom är å andra sidan den rätta formen när man åberopar de diffusa andra som inte är vi. ”Dom däruppe, vi här nere”, löd titeln på en av Günther Wallraffs böcker. Det bör heta Dom djävlarna! men det kan inte heta annat än De aderton.

Det innebär ju att man i en och samma text helt plötsligt kan ha alla tre formerna de, dem och dom. Det kan kännas lite konstigt, eftersom många språkbrukare ser konsekvens som nåt eftersträvansvärt. Samtidigt har hon ju rätt i att det i vissa vanliga uttryck blir märkligt att använda de skriftspråkliga formerna. Vi föredrar i regel att skriva vi-och-dom-tänkande, även om det egentligen skulle gå lika bra att skriva vi-och-de-tänkande .

Som argument mot dom som skriftspråksform tar Grünbaum också upp att vissa inte har detta som enhetsform i sitt talspråk. Hon säger, precis som en av mina bloggkommentatorer, att det i Sydsverige och Finland finns talare som har di som subjektsform och dom som objektsform. Dessa talare skulle alltså läsa ut ”till de som” som ”till di som”, medan de skulle säga ”jag såg dom”.

Detta är dock en idealisering av de verkliga förhållandena. Jag roade mig med att göra lite efterforskningar i den fantastiska dialektdatabasen Swedia. Framför allt har jag koncentrerat mig på Finland, Skåne, Blekinge och Småland. Här finns definitivt talare som har både di och dom i sitt talspråk, men användningen följer sällan nån konsekvent grammatisk princip. Här kan du lyssna till en äldre man från blekingska Jämshög, som använder di både som subjekt (”di var ute och plogade”) och objekt (”då fick man ta av snökedjorna, för di kunde man inte köra med sen”).

Och här kan du lyssna på en äldre kvinna från värmländska Skillingmark. Värmland är ju varken Sydsverige eller Finland, men hon använder di och dom omväxlande, både som subjekt och som artikel.

Subjekt: ”i San Diego har di en stor fin park”, ”men dom som emigrerade är ju väldigt…”
Artikel: ”med alla dom blommorna som fanns”.

Det går alltså inte att hävda att de som använder formen di automatiskt också gör skillnad på subjekt och objekt i tal. Däremot kan man konstatera att talspråksformen di blir allt ovanligare. Jag lyssnade både på äldre och yngre talare från olika orter, och en generell tendens är att de äldre talarna använder di, medan yngre människor från samma ort genomgående säger dom. Lyssna till exempel på västgötska Korsberga eller småländska Ankarsrum.

Ylva Byrman

I fredags och lördags var jag på Plain 2011, en internationell klarspråkskonferens som i år ägde rum i Stockholm. Forskare, jurister och språkkonsulter från hela världen samlades, och vi diskuterade hur företags och myndigheters texter kan bli effektivare. Jag fick med mig många exempel, och jag ska i kommande blogginlägg försöka dela med mig av några.

Sverige ligger längre fram i klarspråksarbetet än många andra länder. Vi har till exempel Klarspråksgruppen som under snart 20 år gett utbildning och information om hur man skriver rakare, precisare och mer mottagaranpassade texter. En god nyhet är också att vi sedan 2009 har en språklag som säger att myndigheter ska uttrycka sig på ett språk som är

vårdat: språket ska följa den officiella språkvårdens rekommendationer, till exempel Svenska skrivregler och Svenska Akademiens ordlista
enkelt: språket ska inte ha en krånglig meningsbyggnad, onödigt svåra ord eller vara onödigt mångordigt
begripligt: den tänkta mottagaren bör utan alltför stor möda kunna förstå innehållet.

Det går alltså numera att anmäla  myndighetsbrev med svårforcerade och otydliga formuleringar för brott mot språklagen. Så har också skett. En person i Köping reagerade nämligen på att språket i ett brev från miljönämnden kändes uppstyltat och onödigt snårigt. Så här stod det:

Om ett föreläggande finns på fastigheten gällande att åtgärda sitt avlopp är det föreläggandets slutdatum som gäller oaktat tillståndets giltighet

Kriminellt dåligt språk, tyckte brevmottagaren och anmälde. Miljödomstolen höll med om att brevet inte var så begripligt som det borde, och brevmottagaren slapp därigenom betala vite till miljönämnden. SVT har gjort ett tv-inslag om händelsen, och ni kan också läsa nyheten som text.

Ylva Byrman

Det stavas mejl.

Många tror att mejl är en lite slapp variant av den mer formellt korrekta stavningen mail. Men faktum är att det är precis tvärtom. Det korrekta sättet att stava svenska ord är det som anges i Svenska Akademiens ordlista, SAOL. Den är nämligen allmänt erkänd som vår kodifierade norm för stavning och böjning. Och SAOL tar faktiskt inte upp stavningen mail, ens som ett alternativ. Det var en engelsk övergångsform som användes innan ordet blivit helt etablerat i svenskan.

Den som vill stava vårdat skriver alltså mejl. E-post och e-brev går så klart också bra. Formen mail är däremot att betrakta som lite ovårdad. Om man nu ska vara på det där dömande humöret.

Ylva Byrman

Det är min avsikt att varje månad bjuda in en gästbloggare, för att få fler perspektiv och lite variation i bloggen. Juni månads gästbloggare heter Toivo Jokkala. Han är tjänstledig doktorand i kriminologi och arbetar som redaktör. För några år sedan läste han om språk på universitetet, men numera mest i böcker som han får syn på. Var så god, Toivo!

Månadens gästbloggare: Toivo Jokkala
Förra veckan skrev Ylva Byrman om hur hårdrocksgrupper (till exempel Motörhead och Mötley Crüe) sätter diakritiska prickar över bokstäverna i sina bandnamn – kallat röck döts eller metal umlaut – för att få dem att se gotiskt hårda och råa ut.

Begreppet gotiskt ska här alltså föra tankarna till något dunkelt germanskt, lika barbariskt och främmande för den sofistikerade världen som bokstäverna ü, ä och ö. För att ännu mer flörta med svunna tiders råbarkade skrivstilar använder flera hårdrocksgrupper (bland annat Motörhead) som teckensnitt även en gotisk minuskel, det vi ofta kallar frakturstil.

Goterna var mycket riktigt en germansk folkgrupp som talade ett östgermanskt språk, den sedan länge utdöda gotiskan. Om folkvandringstidens goter var mer råbarkade än några andra får vi nog låta vara osagt, men de lade stora delar av Europa under sig, inte minst i språklig bemärkelse. En sak till är säker: De använde inga röck döts.

Det gotiska alfabetet skapades på 300-talet av den gotiske (eller möjligen halvgotiske) biskopen Wulfila för att göra det möjligt att återge bibeln på det gotiska språket. Alfabetet härleddes precis som vårt latinska alfabet från det grekiska, med vissa egna tillägg och lån från runalfabetet och det latinska alfabetet. 27 bokstäver hade det, men varken ü eller ä eller ö.

Det berodde på att det antagligen inte fanns något behov av dem – de ljuden hade sannolikt inte uppstått i de östgermanska språken.

Hur tillkom då de germanska ü, ä och ö? Jo, genom en parallell process av umlaut-bildning i flera germanska språk. Umlaut betyder, i översättning från tyskan, ungefär ”omvänt ljud” och kallas omljud på svenska. Det är en variant av vad lingvister kallar för assimilation – förändring av ett språkljud till större likhet med ett närliggande ljud. Ett lite moderniserat svenskt exempel (den nutida svenska grammatiken är ju inte identisk med den forngermanska): Det heter en fot men flera fötter. Det beror på att o:et, som är en vokal som uttalas långt bak i munnen, blir ”smittad” av den främre vokalen e i flertalsformen av ordet, och resultatet blir mitt-emellan-vokalen ö – o har fått ett omljud! Motsvarande process i tyskan innebär att Fuß – fot– blir Füße med ü när man talar om flera fötter.

Till en början skrev man ofta ut omljudsbokstäverna genom att sätta ut just ett litet e på toppen av grundbokstaven.

Sedermera förenklades e:na till ett par röck döts.

Är kontentan av detta att den verkliga gotiskan saknade bokstäver med särpräglat, arkaiskt utseende? Ingalunda! Förutom att den gotiska skrivstilen var långt mer rå än de sentida frakturteckensnitt som den lånat sitt namn till går det att göra en del riktiga bokstavsfynd i det gotiska alfabetet. Den mest fascinerande bokstaven är i mitt tycke den egenartade ƕair, som skrevs som en ring med en prick i, men som brukar återges som ƕ. Den betecknade ett vinande ljud med rundade läppar, med rötter i urindoeuropeiskan, och vars moderna avläggare vi hittar i så skiftande sammanhang som sydstatsamerikaners uttal av ”wheat” (vete) och nynorska dialekters ”kv” i ord som ”kva” (vad) och ”kvofor” (varför).

Fram för den sant gotiska stavningen Motorƕead, alltså – eller, för att ge ett eget förslag på bandnamn, Hell-ƕeat, med sydstatsamerikanskt uttal.

 

Lästips
– Läs mer om gotiskan i Ola Wikanders utmärkta I döda språks sällskap: en bok om väldigt gamla språk (2006).
– Se hur Fader vår ser ut på gotiska i den kända gotiska Silverbibeln.

Fotnot: De ”gotiska” prickarna förefaller mest spridda bland band inom genrerna hårdrock och heavy metal. För att komplicera saken ytterligare finns det även en musikalisk och estetisk subkultur som kallas goth, och som inte är synonym med heavy metal, även om det – som mellan de flesta genrer – går att hitta beröringspunkter.  Namnet goth kommer av att denna subkultur lånar element från den historiska stilepoken gotiken – den med de spetsbågade kyrkorna, ni vet – och ger associationer till det morbida och lite dödsromantiska som förknippas med den epoken. Men anledningen till att gotiken kom att kallas gotik någon gång på 1500-talet var att vissa uppfattade stilen som råbarkad och barbarisk och av samma skrot och korn som man inbillade sig att de mytomspunna goterna var. I grund och botten samma föreställningar kring ”det gotiska” som heavy metal-kulturen 500 år senare ger uttryck för, alltså.