Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Möjligheten att kommentera blogginlägg försvinner ju efter två dagar, men jag får en del kreativ läsarrespons på mejlen och via andra kanaler (tyvärr hinner jag inte svara på alla mejl, men jag läser allt). Efter att jag bloggat om hur diakriter ibland används i dekorativt syfte påminde en läsare om ytterligare variationer på temat:

Jag kom att tänka på diakritpynt ämnat att gotifiera hårdrocksgrupper, s.k. röck döts. Exempel: Mötley Crüe, Blue Öyster Cult, Motörhead, Queensrÿche och Crashdïet. Spinal Tap skojade till det med att ha två prickar över n:et.

Fenomenet röck döts kallas också för metal umlaut och är så pass etablerat att det till och med har en egen Wikipediaartikel. Som snäll och vän talare av ett nordiskt språk tycker jag ju att det är lite lätt bisarrt att våra diakriter används för att få bandnamn att se lite extra hårda och farliga ut. Jag antar att fransktalande tycker att det är ungefär lika bisarrt att vissa svenskar upplever slumpmässigt utströdda accenter i Yvonné och Helené som nåt elegant.

På tal om att leka med diakriter kan vi ju nämna min egen arbetsplats, Linnéuniversitetet. I logotypen har man valt att återge accenten över e:et med en prick, identisk med dem som finns över i:na.

Detta motiverades med att prickarna var fyra frukter från logotypträdet, som skulle symbolisera universitetets fyra ledord: nyfikenhet, nytänkande, nytta och närhet. Pr-grafikerna har med visuella medel argumenterat för hur de tänkt i följande film. Jag funderar dock på vad utbytesstudenterna som försöker lära sig svenska tror om den där krumeluren på e:et. Vem vet, de kanske åker hem och startar en hårdrocksgrupp som heter Metal death, fast med prickformade accenter över e:na.

Jag avslutar dagens betraktelse över oortodoxt använda diakritiska tecken med en Jan Stenmark-teckning: ett kärlekspar som bestämmer sig för att skrika ”axelklaffar med ö”. Av upphovsrättsskäl publicerar jag inte bilden direkt i bloggen, men följ länken bara, så hittar ni den.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

”Ylva, heter det att vi vill lämna en begäran om uppskov med projektstarten för förprojekteringen eller en begäran om uppskov av projektstarten för förprojekteringen?” undrar en vän. Just frågor av typen ”heter det X eller Y?” är nog det språkvårdare hör allra oftast. Säger man bättre än mig eller bättre än jag? Heter det med utgångspunkt i eller med utgångspunkt från? Och vad är egentligen mest rätt: att säga kex med k-ljud eller tj-ljud?

Låt oss för ögonblicket strunta i vad dessa konkreta frågor har för svar. För vad som är mer intressant är den allmänna uppfattning om språkliga rätt och fel som frågorna ger uttryck för. Den som ställer en av dessa frågor förväntar sig nämligen att få ett svar. Så om jag svarar ”du kan säga vilket som”, vilket jag skulle göra på åtminstone tre av frågorna ovan, vet jag att frågeställaren inte kommer att känna sig helt nöjd. Det verkar vara nåt psykologiskt det där. Om det finns två alternativa uttryckssätt vill man helst att ett ska vara rätt och det andra fel. Eller åtminstone att det ena är lite mer rätt än det andra. Att båda alternativen skulle vara fullt fungerande och rimliga känns helt enkelt lite mindre tillfredsställande. Men varför denna binära syn på språkriktighet? Är vi inte förmögna till en mer nyanserad syn på språklig variation?

Om du och jag sågs på ett kafé, och du hade en grön tröja och jag en röd, då skulle vi ju inte börja diskutera vems tröja som var rätt och vems som var fel. För det råder ju självklart ingen motsättning mellan att du har valt en grön tröja och jag en röd. Och på kaféet sitter det säkert en massa andra människor som har svarta, vita, blå och lila tröjor på sig. Denna mångfald ser vi som självklar, och tanken på att vi skulle låta dig bestämma att alla skulle gå hem och byta om till en grön tröja är så absurd att den är skrattretande.

Andra gånger kan det dock vara synnerligen praktiskt att alla ser likadana ut. Att poliser, sjuksköterskor och tågvärdar har uniform gör att vi lätt kan identifiera dem, vilket spar tid och undviker förvirring. Av samma anledning har vi i språket valt att standardisera till exempel ortografin. De korrekta sätten att stava svenska ord är de sätt som anges i Svenska Akademiens ordlista, SAOL. Punkt slut.

Just när det gäller stavning fungerar alltså den binära språkriktighetsprincipen rätt bra. Om X är rätt så är Y sannolikt fel. Men ofta är det helt onödigt att brännmärka det ena av två konkurrerande uttryckssätt; vi kan låta båda varianterna samexistera i språket. Precis som att din och min kafévistelse blir roligare om alla får ha vilken färg på tröjan de vill, så blir också språklig kommunikation roligare om vi accepterar tanken att språklig variation inte nödvändigtvis betyder att nån måste ha fel.

Så välj fritt och med lätt hjärta mellan med utgångspunkt i och med utgångspunkt från. Bättre än jag kan man säga, men för de flesta av oss känns det naturligare att använda objektsformen och säga bättre än mig, så var inte rädd för att följa din språkkänsla. Ha medlidande med de eventuella stackare som hävdar att du har fel – de lider av den besvärliga åkomman inlärd irritation. Ordet kex har två korrekta uttal. Anledningen är att det är en försvenskning av engelskans cakes, vilket ju uttalas med k-ljud. Men i svenskan uttalas k normalt tj framför mjuk vokal. Och eftersom e är en mjuk vokal har kex också fått tj-uttal, framför allt i södra och västra Sverige.

Så, kan ni nu gissa vad jag svarade jag min vän som undrade om det hette vi vill lämna en begäran om uppskov med projektstarten för förprojekteringen eller vi vill lämna en begäran om uppskov av projektstarten för förprojekteringen? Nä, jag sa faktiskt inte ”välj vilket som”. Istället rådde jag henne att skrota bägge alternativen och skriva om helt. Utan en massa tunga abstrakta substantiv och prepositioner staplade på varandra som ett torn. Kanske formuleringen vi vill skjuta upp förprojekteringens start kan fungera? Eller vi begär att förprojekteringens start ska senareläggas?

Det är som med klädval. Istället för att välja mellan två par stilettklackar som båda skaver och känns lite vingliga – tänk om helt! Leta fram de där skorna som känns både bekväma och snygga. Inte sällan är det enkla också det elegantaste.

Ylva Byrman

Det har blivit hög tid att damma av – eller kanske snarare blåsa bort vulkanstoftet från – ett av 2010 års nyord: inaskad. Det är bildat som en parallell till insnöad.

Många är de flygresenärer som oroar sig för att bli inaskade nånstans, nu när lavapartiklar från vulkanen Grímsvötn breder ut sig över Europa. Att bli inaskad när man ska på ett viktigt möte eller en efterlängtad semesterresa är onekligen besvärligt.

Nåt som dock är lite mindre besvärligt den här gången är uttalet av den skyldiga vulkanens namn. Vi minns nog alla Eyjafjallajökull, som tedde sig som en tungvrickningsövning för många. Islänningarna var inte nöjda med de taffliga uttal som nyhetsreportrar världen över gjorde sig skyldiga till. Jag ringde upp Eva Göransson som är språkvårdare på Sveriges radio för att höra vilka uttalsrekommendationer de gav. Hon menade att man bör försöka efterlikna det isländska uttalet i ordets två första delar – ungefär ejafjaddla – men att man därefter kan välja om man vill säga ett mer isländskt jökuddl eller ett mer svenskt jökull eller jökel. På Sveriges radio finns det en databas med ljudfiler, så att reportrar och nyhetsuppläsare kan lyssna på det korrekta uttalet. Databasen är intern och jag lyckades inte få loss en ljudfil att publicera på bloggen. Men den som vill kunna säga Eyjafjallajökull som en riktig islänning kan öva med följande video:

YouTube Preview Image

Och den som hellre vill lyssna på vilka uttalsproblem Eyjafjallajökull ställde till med kan kika på följande klipp:

YouTube Preview Image
Ylva Byrman

Ett läsarmejl

Hej Ylva,

Det känns lite avigt att en tidning som givit upp alla som helst anspråk på halvvägs riktigt språk har en språkblogg. De värsta avarterna kan du rimligtvis inte kommentera utan att få sparken! Exempel:

”Japanerna låvar grym bantning. Mazda 5 får ny 1,6-diesel.” Rubrik på förstasidan på webben. Som sjuåring i andra klass i grundskolan hade jag skämts ögonen ur mig för ett sådant fel.

”Det var en allmänhet som ringde.” Återgivet uttalande.

”Plan landat på Arlanda efter bombmisstanke.” Rubrik på förstasidan på webben.

Den gamla sketchen Ormet kruper överträffas nästan varje dag av dina kolleger. Det är inte ”utveckling” i positiv mening eller ”berikning”, utan förfall och bristande respekt för läsekretsen. Hur ställer du dig till det förutom att då och då rapa upp invektivet ”språkpolis”?

 

Ylvas svar

Jag tycker att det är mycket tråkigt att man lägger ner korrekturläsningsavdelningen på tidning efter tidning, för precis som du reagerar många på detta och känner att det vittnar om en bristande respekt för läsarna. En eller ett par korrläsartjänster är ju inte så gräsligt dyrt, men det är nåt man ofta bestämmer sig för att skära ner på, i regel med lite lama hänvisningar till att datorernas stavningskontroller blivit så bra. Datorn är suverän på att hitta vissa typer av fel, men en mänsklig korrekturläsare ger textytan en helt annan kvalitet, vilket jag tycker tidningsläsare är värda.

Samtidigt är det i princip omöjligt att producera text helt utan korrekturfel, och även en riktigt duktig korrekturläsare hittar inte mer än 90 procent av felen i en text. Och i och med att tidningstext ofta skrivs under stark tidspress får man nog försöka ha viss förståelse för att fel slinker igenom ibland. Just rubriker kan faktiskt vara extra lömska att granska. Där begränsar dessutom utrymmet vilken formulering som kan användas, varför man ibland tar till nödlösningar som att stryka hjälpverb.

Jag är en helt extern skribent och har aldrig ens varit på Svenska dagbladets redaktion. Och nån korrekturläsare har jag inte till hands heller, så därför kan jag tyvärr lova dig att det kommer att finnas korrekturfel i bloggen. Men då får man gärna mejla och påpeka detta, så ändrar jag så fort jag kommer åt.

Etiketten språkpolis är lite som etiketten nörd. Visst kan det uppfattas som nedsättande, men samtidigt tror jag att många gärna använder ordet om sig själva, för att visa att man tillhör en subkultur som man trots allt gillar eller rentav är lite stolt över. Det är inte helt lätt att definiera vad en språkpolis är. Jag skulle spontant säga att det är nån som kritiskt granskar och letar olämpligheter i människors språkbruk. Det i sig är nåt som jag ofta kan uppskatta. Det är ju granskning och dialog som gör att man utvecklar sina texter; man vänder och vrider på och jämför olika språkliga detaljer medan man funderar på vilket uttryckssätt man egentligen tycker är bäst. Den typen av diskussion – språkpoliser emellan – lär man sig ofta mycket av. Framför allt kan man lära sig att uppskatta språklig variation. Man kan också lära sig att lyfta blicken bort från relativt ovidkommande detaljer och reflektera över vad som egentligen är viktigast för att en text ska kännas riktigt läsvärd.

Men problemet är att många språkpoliser inte nöjer sig med en ödmjuk och öppen dialog. Man vill i första hand leta fel för att de utgör ett bevis på att man själv är en lite bättre språkbrukare än andra. Och den riktigt aggressiva språkpolisen skulle aldrig försitta ett tillfälle att håna en person som uttrycker sig avvikande. Helst så mycket att personen känner sig nedtryckt och i fortsättningen knappt törs öppna munnen av rädsla för tillrättavisning.

Schyst polis eller elak polis. Man väljer själv vilken av dem man helst vill vara.

Jag bestämde mig för längesen. Mitt mål är att inspirera folk att vilja skriva bra. Inte att skrämma och hämma dem så att de inte vågar skriva alls.

Ylva Byrman

Ni som läst Hallå där-intervjun med mig, funderade ni över bruket av prepositionen kring? Den används nämligen på ett sätt som åtminstone triggar språkpolisen i mig. Se följande två citat.

Jag kommer att problematisera vad som är rätt och fel och ställa frågor kring vem som bestämmer över språket.

Bloggen kommer också att innehålla en del kuriosa kring var orden kommer från.

Jag skulle inte säga att användningen är felaktig, men om jag fick i uppdrag att redigera intervjusvaren skulle jag definitivt rekommendera mig själv att fundera över om inte dessa kring med fördel skulle kunna bytas mot nån annan preposition.

Kring är nämligen en av de där lite vagare prepositionerna som det lätt tenderar att gå inflation i. Den rumsliga relation som kring beskriver är ju att nåt går runt ett föremål men aldrig vidrör det eller bara vidrör det ytligt. Uttrycket gå som katten kring het gröt illustrerar detta. Man rör sig i periferin utan att nå fram till själva saken.

Också när man använder kring i en mer abstrakt och överförd betydelse bör man hålla i minnet att det är denna typ av ytliga och lätt undvikande förhållningssätt som prepositionen signalerar. Och om det inte är vad man vill signalera bör man nog välja en annan preposition. I exemplen ovan skulle jag rekommendera mig själv att hellre använda om:

Jag kommer att problematisera vad som är rätt och fel och ställa frågor om vem som bestämmer över språket.

Bloggen kommer också att innehålla en del kuriosa om var orden kommer från.

Om blir mindre vagt och mer träffande. Dessutom är om kortare än kring, och man ska aldrig förlänga en text i onödan. Låt mig visa ytterligare några autentiska exempel, där jag rekommenderar att man skippar kringsnacket och väljer en annan preposition. Ibland kan det vara lämpligt att ersätta kring med i eller av:

De presenterade en studie kring cancervård och patientbemötande.

Och här kan med vara ett bra alternativ:

Den anbudsförfrågan som definierar projektet var inte tydlig kring vad som ingår.

Och här är nog för bäst:

I projektet är det viktigt att formulera tydliga mål kring folkhälsan.

I detta sista exempel skulle jag rekommendera :

Vissa forskare hävdar att vi aldrig kommer att få svaret kring pyramidernas gåta.

Det är givetvis inte så att jag generellt avråder från att använda kring. Vi ska självklart fortsätta dansa kring granen och diskutera omständigheterna kring suspekta händelser. Men exemplen ovan visar att man lätt börjar ta till kring i tid och otid, som nån slags allroundpreposition. Det minskar givetvis textens precision. Så ett råd till mig och alla er andra: innan vi slentrianmässigt skriver kring, låt oss fundera en gång till om det verkligen är den mest lämpliga prepositionen i sammanhanget.

Ylva Byrman

Idag fyller språkbloggen en vecka. Det tänkte jag att vi kunde fira med en liten torsdagsgåta, som säkert kan passa korsordslösare.

Hitta ett ord på fyra bokstäver som kan kopplas till var och en av följande tre saker:

Dansk lovtolkning
1984
Mesomesozoisk

Klura på den så kommer svaret imorgon.

Uppdatering: Svaret ligger nu bland kommentarerna. Om kommentarerna inte kommer upp när du klickar på ”kommentarer”, klicka då istället då på blogginläggets rubrik (Torsdagsgåta). Den som vill klura lite till själv kan kika på följande ledtrådar.

Ylva Byrman

I höstas hade min lokala Ica-affär följande anslag uppsatt vid kassan.

Över ett halvår senare tycker jag fortfarande att det är fantastiskt roligt. Google Translate överträffar verkligen sig själv ibland.

Ylva Byrman

Inför bloggstarten ringde en trevlig reporter från tidningen upp mig för att göra en Hallå där-intervju. I mina svar finns flera detaljer som kan trigga en språkpolis. Okynnesanvändningen av prepositionen kring är en sån sak, och det tänkte jag blogga om lite senare i veckan. Detta inlägg ska dock ägnas åt en annan språklig detalj, som uppmärksammades av signaturen kaximum i en kommentar här på SvD-webben:

I andra meningen i texten förekommer utrycket ”ju bättre” ”ju bättre”. Språkrådet rekommenderar ju desto istället för som i artikeln ju ju. ”Ju” ska ses som ”orsak” och ”desto” ska ska ses som ”verkan”.

Detta är helt riktigt. ”Ju X, desto Y” är en tydligare konstruktion och har också stark etablering i skriftspråket, varför den är att rekommendera för den som vill skriva vårdad sakprosa. Men varianten ”ju X, ju Y” är också rätt vanlig, särskilt i tal och ledigare sammanhang, och kan därför knappast sägas vara icke-idiomatisk i en telefonintervju.

Nu visade det sig dock att reportern fick så pass många läsarmejl om detta att hon kände sig föranledd att lyssna på den intervjuinspelning hon gjort, varpå hon mejlade mig:

Du har kanske redan sett det, men det smög sig in ett slarvfel när jag skrev artikeln: ”Ju bättre man bemästrar språket, ju bättre kan man kommunicera”. Jag har fått en del mejl om det och har lyssnat på bandet, och du uttrycker dig korrekt. Så om du får mejl om det, skyll helt enkelt på mig. Det är helt mitt fel.

Men i ärlighetens namn tycker jag inte att detta är nåt som behöver beskyllas. Jag känner inte på nåt sätt att min språkliga integritet har kränkts, och jag tycker att Hallå där-intervjun ger en rimligt god bild av mig och av bloggens inriktning. Och som reporter är det ofta varken möjligt eller önskvärt att ordagrant återge muntliga uttalande – de behöver redigeras och skriftspråksanpassas. Det som är lite skojigt är att redigeringen här går på motsatt håll: mitt uttalande görs mer talspråkligt. Men det kanske kan fylla ett stilistiskt syfte genom att ge läsaren känslan av en ledig och levande telefonkonversation?

Vän av ordning är givetvis i sin fulla rätt att bli provocerad av min slappa och liberala inställning till dubbelt ju. Men en rabiat hållning är ofta besvärlig att upprätthålla i praktiken. Låt oss illustrera problemet med ett litet exempel. Tänk att du samlat dina bästa vänner till ett härligt samkväm med mat och dryck. Några timmar in på kvällen är stämningen verkligen på topp, och i uppsluppenheten brister ni ut i en spontan allsång. ”Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans” sjunger ni för full hals. Men… vänta lite! Hur är det nu visan fortsätter?

Nån gång kanske även en språkpolis måste unna sig lite avkoppling och acceptera språklig variation. Om inte annat för den goda stämningens skull.

Ylva Byrman

I fredags bloggade jag om diakritiska tecken, som grava och akuta accenter. Dessa kallade jag lite lättvindigt för fnuttar, vilket många andra svenskar också gör. Men här gäller det att se upp. Det finns nämligen en annan sorts fnutt – apostrofen – och den är inte släkt med accenterna. Accenten är en diakrit, vilket apostrofen normalt inte är. Medan accenten sitter på en bokstav för att ange en förändring i uttal, betoning eller betydelse, så sitter apostrofen mellan bokstäver, oftast för att markera att en bokstav fallit bort till följd av en sammandragning. Lite exempel:

I engelskan: they are blir they’re

I franskan: j’arrive, l’attention (här markerar apostrofen att je, ’jag’, och den bestämda artikeln la har reducerats)

I svenskan kan man undantagsvis också se apostrofer, som i visan Alla fåglar kommit re’n. Men vi klarar oss ofta bättre utan dem, eftersom det är lättare för ögat att läsa stan, sen och såna än sta’n, se’n och så’na.

Notera nedan den grafiska skillnaden mellan accent och apostrof.

RÄTT: kafé, à la carte, he’s a very nice boy

FEL: kafe’, a’ la carte, he´s a very nice boy

På ett svenskt datortangentbord hittar du både grav och akut accent till vänster om backsteg. Apostrofen sitter till höger om ä.

Apostrofen sammanfaller alltså med det enkla citattecknet. Hur man använder enkla och dubbla citattecken får dock blir ämnet för ett alldeles eget blogginlägg en annan dag.

Och så ett tillägg för den terminologiskt noggranne: Ovan hävdar jag att apostrofen inte är ett diakritiskt tecken, dvs. inte nåt som sitter på en viss bokstav och signalerar en uttalsförändring. Detta är dock inte helt sant. I t.ex. tjeckiska används apostrofen just som diakrit i icke-handskriven text. Bokstäverna d’ och t’ ska uttalas som palataliserade varianter av d och t, ungefär som om de följdes av ett svagt j-ljud.

Ylva Byrman

Testa dig själv. Vilken av följande fem restauranger lyckas stava rätt till det där inlånade franska uttrycket?

Faktum är att alla är fel, och det är diakriterna som ställer till det. En diakrit, eller ett diakritiskt tecken som det oftare kallas, är en fnutt eller krumelur som läggs till en bokstav för att markera en förändring i uttal, betoning eller betydelse. På svenska använder vi till exempel diakriter för att särskilja å, ä och ö från a och o. Det är fullkomligt självklart för oss att å är nåt helt annat än a, och vi skulle aldrig få för oss att skriva påsk med ring över s:et istället för över a:et.

Men diakriter på främmande språk är klurigare att hålla reda på, eftersom vi då inte har koll på vilken funktion de har. En del svenskar verkar tro att diakriter har en rent dekorativ funktion, och de sätter ut lite fnuttar där de tycker att det ser snyggt ut. Detta gör att man utöver restaurangskyltarna ovan också ibland ser egennamn som Yvonné och Helené, trots att bärarinnorna uttalar sina namn Yvonn respektive Helén. Lite som om min kompis Oskar skulle börja stava sitt namn Öskär för att han tyckte att det behövde spexas till med lite utsmyckning.

Hur ska man då skriva det franska uttrycket som uttalas allakart och syftar på den fasta meny som man fritt kan välja rätter ur? Vi får åtminstone erkänna att restaurangerna ovan är på rätt spår: det stämmer att det ska vara nån slags fnutt över en av bokstäverna. Det korrekta franska fnuttbruket är dock att ge det första ensamma a:et en grav accent: à la carte. Accenten skiljer nämligen prepositionen à från a, som är verbet avoir, ’att ha’, böjt i tredje person singularis. Michelle a la carte betyder alltså ’Michelle har kortet’.

Nåt som gör det hela lite mer komplicerat (eller egentligen enklare) är att man ofta också ser följande fullt korrekta skrivsätt: A la carte. Fnuttfritt. På franska brukar man nämligen inte bry sig om att sätta ut accenttecken över versaler. Och egentligen kan jag tycka att vi gott kunde försvenska uttrycket en smula och alltid skriva a la carte utan diakriter. Att låna in accenter som inte fyller nån funktion i svenskan känns onödigt. Vi har ju den akuta accenten, ´, som vi använder för att markera att ett e ska vara långt och betonat. Det behövs för att vi ska kunna skilja ide från idé och armen från armén. Men att blanda in grava accenter är knappast funktionellt motiverat. Skrivsättet à la carte är dock det som påbjuds av SAOL och därmed att betrakta som mest korrekt.

Sensmoralen av detta inlägg får bli: om du inte är helt bergsäker på var de diakritiska tecknen ska placeras i ett lånord, strunta i att sätta ut några över huvud taget. Utelämnade diakriter är trots allt betydligt mindre störande än om man dekorerar orden som om de vore julgranar. Följande parodierande bild torde vara ett tillräckligt tydligt avskräckande exempel på det senare =)