SVD Offert - Bästa sättet att få offerter.

Få offerter från tusentals kvalitetssäkrade företag - snabbt, enkelt och tryggt.

POPULÄRAST  JUST  NU:

SvD i samarbete med

”17:e maj är Norrmännens dag”

Idag tänkte jag ta upp två skrivregler som man lätt missar på. Den första handlar om datumskrivning. När vi talar om siffror finns det två kategorier. Vi har grundtalen: ett, två, tjugofem och hundra. Sen har vi ordningstalen: första, andra, tjugofemte och hundrade.

När vi säger datum högt använder vi ordningstal. Idag är det den tjugoandra maj (själv är jag från Skåne och skulle helst säga tjugoandre maj, men jag böjer mig artigt för standardnormen för den här gången). I skrift kan det därför falla sig naturligt att skriva den 22:e maj, men så skriver vi faktiskt inte. Istället skriver vi normalt datum på följande vis:

den 22 maj
den 10 juni
den 2 oktober

Datum skrivs med grundtal, trots att vi läser ut dem med ordningstal.

Också den andra regeln: vi skriver nationalitetsbeteckningar och språk med liten bokstav, eller gemen som det också kallas. Det är rätt vanligt att man ser skrivningar som ”nu har Grekerna det jobbigt”, ”ett Spanskt vin” eller ”han pratar inte Franska”, men detta är alltså ett felaktigt bruk i svenskan. Korrekt är att skriva grekerna, spanskt och franska.

Den 17 maj är alltså norrmännens dag.

Ylva Byrman 22 maj 2012 | | kommentarer(View Comments)

Vulgära ord för bakdelar

Varning: Detta blogginlägg resonerar om regional fördelning av två vulgära ord för kroppens bakdel. Läsare som tar illa upp av vulgärt språkbruk och fula ord i allmänhet bör alltså sluta läsa nu.

Jag gav några översättarstudenter i uppgift att översätta ett stycke ur en roman av den irländska författaren Frank McCourt. I passagen ingick ordet arse, och då infinner sig frågan hur man lämpligast översätter detta till svenska. De flesta var ense om att de mest likvärdiga alternativen är röv och arsle. Men vilket av dem ska man välja? En av översättarna menade att hon upplevde röv som dialektalt, främst göteborgskt. Men jag menar att också arsle har regionala begränsningar. Jag är från skånska landsbygden och skulle aldrig ta detta ord i min mun, inte för att jag är fin i kanten utan för att det inte ingår i mitt aktiva ordförråd. Däremot var röv – på gott och ont – ett vanligt förekommande ord under hela min uppväxt.

Jag funderade lite över detta. Kan det vara så att röv och arsle är ett ordpar som uppvisar en komplementär distribution, alltså att språkbrukare som säger röv ogärna säger arsle och tvärtom? Riktigt så är det inte, har mina twitterefterforskningar visat, eftersom det finns språkbrukare som rapporterar att de använder båda orden. I detta fall var det stockholmare som uppvisade variation. Men det verkar finnas fog för hypotesen att man som språkbrukare i regel har en preferens för ett av orden och att det finns en regional variation. Sydsvenskar med skorrande r rapporterar att de omöjligt kan säga arsle: ”det låter helt stört på skånska”. På samma sätt rapporterade några norrlänningar att de i princip uteslutande sa arsle. (Mer välartade språkbrukare använder kanske inget av orden, men dem bortser vi från just nu.)

För att få lite bättre underlag sökte jag i Språkbankens bloggkorpus med 267 miljoner ord, där man också kan se vilken stad bloggen är registrerad i. Ett stort metodproblem är att vi moderna människor är så mobila – vi får anta att det bland Malmöbloggarna finns en inte oansenlig andel som är uppväxta någon helt annanstans. Men detta till trots ger ändå siffrorna en fingervisning om regional fördelning. Jag redovisar nedan procentandelen röv-förekomster i förhållande de totala antalet röv-, arsle- och arsel-förekomster för några städer.

Fallande skala från de som helst säger röv till de som helst säger arsle
Malmö 88 %
Göteborg 77 %
Örebro 75 %
Södertälje 62 %
Piteå 60 %
Östersund 57 %
Borås 56 %
Gävle 53 %
Västerås 52 %
Sundsvall 48 %
Luleå 48 %
Umeå 33 %

Översättaren som hävdar att röv var mer dialektalt än arsle får nog se sin hypotes spräckt. I de flesta av mina undersökta orter är röv vanligare. Även i Umeå, den stad där arsle förekommer mest frekvent, står ändå röv för en tredjedel av beläggen.

I Språkbankens Korp-gränssnitt kan man också ta fram topplistor för ordens relativa frekvens, det vill säga hur ofta de förekommer per miljon ord. På ren svenska är det helt enkelt de städer vars bloggare använder röv och arsle mest.

Röv
1. Göteborg (1,0 gånger per miljon ord)
2. Karlstad (1,0)
3. Landskrona (0,8)
4. Malmö (0,6)
5. Örebro (0,6)
6. Stockholm (0,6)
7. Borås (0,6)
8. Helsingborg (0,6)

Arsle och arsel (avrundningsfel vid summering kan förekomma)
1. Umeå (0,8 gånger per miljon ord)
2. Luleå (0,6)
3. Sundsvall (0,5)
4. Borås (0,5)
5. Västerås (0,4)
6. Göteborg (0,3)
7. Örebro (0,3)

Man ska givetvis inte dra några alltför långtgående slutsatser av denna lilla undersökning, men vi kan notera att städerna i Västsverige sticker ut genom att placera sig högt på båda topplistorna. I Göteborg och Borås förekommer röv eller arsle 1,3 respektive 1,1 gånger per miljon ord. Örebroarna är inte så långt efter med en relativ frekvens på 0,9. Detta kan jämföras med min hemstad Lund, där de summerade relativa frekvenserna inte är högre än 0,1.

De vulgära göteborgarna använder alltså orden röv och arsle tretton gånger så ofta som de väluppfostrade akademiska lundensarna. Åtminstone i bloggar. Om det är så att lundensarna kompenserar för sin vårdade bloggstil genom att istället säga röv oftare i muntliga samtal låter jag vara osagt.

Ylva Byrman 15 maj 2012 | | kommentarer(View Comments)

Referat av Språkrådsdagen

Förra veckan ägde Språkrådsdagen rum. Språkvårdare och språkintresserade från hela landet samlades för att lyssna på föredrag och se prisutdelning av Klarspråkskristallen, Minoritetsspråkspriset och Erik Wellanders pris. För den som vill veta vad som togs upp finns här ett referat av dagen.

Ylva Byrman 11 maj 2012 | | kommentarer(View Comments)

Rabbla rättstavningsramsor!

Utantill-inlärning har blivit rätt bespottat under senare decenniers skolpedagogik. Men jag gillar att lära utantill och tror att det är bra hjärngympa, som ofta är nyttig. För när faktakunskap finns bekvämt åtkomlig i huvudet får hjärnan mer kraft att ägna sig åt att skapa värdefullt vetande genom kreativ problemlösning och vass analys. Men lära utantill kan ibland vara tråkigt, och därför gillar jag fiffiga ramsor som kan fungera som stöd för minnet. Mnemoteknik, minneskonst, brukar det kallas av dem som vill stoltsera med sin klassiska bildning.

Med hjälp av minnesregler kan man lära sig komma ihåg allt från grundämnena i periodiska systemet (helibebbknoffne!) till färgkoderna på elektroniska resistorer. Idag tänkte jag dock att vi skulle fokusera på minnesramsor för rättstavning.

Den snyggaste ramsan av alla är den med dj-orden. På bara 12 ord får den in alla svenskans dj-ord (utom adjö, om man ska vara petnoga), och dessutom med ett litet rim.

I djungelns djup ett djävulskt djur på djärve djäknen låg på lur.

Jag brukar försöka säga den på finlandssvenska, eftersom de svenska modersmålstalarna på andra sidan Bottenviken uttalar dessa ord med hörbart d. En djäkne är en skolpojke, och det kanske man inte behöver stava till så ofta, men så fick vi även in lite ordkunskap i ramsan.  Nästan lika bra som dj-ramsan är ramsan som innehåller alla stj-ord:

Det är lättare att stjäla en stjälk än att stjälpa en stjärna med stjärten.

Inte fullt lika snitsigt men ändå fungerande är rimmet för svenskans fyra skj-ord:

Jag skulle skjuta min hästskjuts ur skjulet men fastna’ med skjortan i hjulet.

Ungefär där tar min kunskap om rättstavningsramsor slut. Jag vet att det finns en om hj-ord som kan sjungas till Mors lille Olle-melodin:

Hjalmar en hjälte vid Hjälmaren bor,
hjälmen på hjässan han fått av sin mor.
Liten och hjulbent men hjärta han har,
mod uti bröstet och hjärnan är klar.

Jag tycker dock att den missar lite för många ord för att vara riktigt bra: hjalt, hjon, hjord, hjort, hjortron och hjälp fick inte vara med. För gj-orden gjord, gjuse och gjuta behöver man knappt en ramsa, eftersom de bara är tre stycken.

Men en ramsa för lj-ljuden skulle jag gärna se. Känner ni läsare till någon? Sannolikt är det så att det inte finns någon riktigt bra, och därför utmanar jag nu er kreativa läsare. Kan ni skalda något riktigt fiffigt som får in följande ord: ljud, ljuga, ljum, ljumske, ljung, ljunga (det blixtar gör), ljus, ljuster (fiskeredskap), ljuta (döden) och ljuv?

Om ni vill kan ni hoppa över ljunga, ljuster och ljuta, eftersom dessa ord är rätt ovanliga i allmänspråket.

Ylva Byrman 9 maj 2012 | | kommentarer(View Comments)

Kommer ”att” försvinna?

Ett läsarmejl:

Hej!
Jag har stört mig på ett fenomen som funnits länge, men jag aldrig förstått mig på. Vad är det för fel på att använda ordet att? Man ser ofta skyltar och anmaningar som:

”Förbjudet luta sig ut genom fönstret” (SJ)
”Förbjudet skräpa ner”
”Han kommer vinna valet!” (DN)
”Förbjudet skjuta raketer inom bostadsområdet.” (Förort till Sundsvall strax före nyår)

Det finns många fler exempel.

Är det nån knasig kanslisvenska som slagit fel eller vad? Om det nu finns nåt vettigt svar på saken… :-)

Skulle var kul att höra vad du tror.

Tack på förhand!
/Hasse Sundqvist

 

Ylvas svar:
Det är inget fel på att använda ordet att. Tvärtom är det ibland obligatoriskt att använda i vissa verbkedjor, som efter verbet älska. Stryker vi att i ”han älskar att simma” blir meningen ogrammatisk – vår språkkänsla accepterar den inte.

Att är här vad vi kallar för ett infinitivmärke: det står framför ett verb i infinitiv, till exempel se och göra, och uttalas i normalt tal som å. Att kan också vara subjunktion – ”Jag var glad att han kom”– men detta är en annan funktion hos ordet och som subjunktion kan att aldrig uttalas å. I detta inlägg talar jag enbart om att som infinitivmärke.

Verben som kräver ett att är dock relativt få. För många vanliga verb, i synnerhet klassiska hjälpverb som kan, ska, måste och bör,  gäller istället motsatsen. De kan aldrig följas av infinitivmärke:

1. Hon kan (*att) cykla riktigt bra.
2. Hon vill (*att) komma på middag hos oss.
3. Hon ska (*att) åka på semester.

Den allra största gruppen verb är dock de där man kan välja mellan att ha med eller utelämna infinitivmärket. Som när det gäller annan språklig variation är språkbrukare inte alltid ense om vad som låter bäst:

4. Vi började (att) cykla hemåt.
5. Han har slutat (att) röka.
6. Hon glömde (att) låsa dörren.
7. De fortsatte (att) sitta tysta.
8. Användningen av infinitivmärket att kommer sannolikt (att) minska.

Rent generellt verkar infinitivmärket tappa mark och har gjort så under lång tid. Oftast märker språkbrukare inte att att blivit ovanligare. Men just när det gäller futurumbildande kommer (att) som i exempelmening 8 uppmärksammas det ibland, och inte sällan ses det då som ytterligare ett bevis på det språkliga förfall som vi alla vet pågått sen vi slutade lågstadiet. Ur ett rent språkstrukturellt perspektiv är det dock egentligen konstigare att kommer kunnat ha kvar sitt att så länge, med tanke på att det är ett renodlat hjälpverb och att de andra hjälpverben saknar att.

Hur som helst: Det är korrekt att säga både ”han kommer vinna” och ”han kommer att vinna”, men varianten med att är fortfarande betydligt vanligare i skrift och därför att föredra för den som inte vill sticka ut hakan.

Vad gäller dina exempel där att är struket efter ett particip, som ”förbjudet skräpa ned”, går utvecklingen inte mot större att-löshet. Tvärtom låter ju dessa konstruktioner precis som du skriver stela och märkliga. Jag skulle rekommendera skylttillverkande byråkrater att hellre minska typsnittets storlek med några punkter än att välja den att-lösa konstruktionen, om det nu är så ont om plats. En formulering som låter så pass konstig att man aldrig skulle yttra den i vanligt talspråk bör man heller aldrig skriva.

Ibland kan man också se tidningsrubriker med struket att, som ”Inte förbjudet ta bra betalt” eller ”Riksbankschefen beredd lämna sin post”. Det kan man väl som redigerare unna sig nån gång när man har dåligt med utrymme, men varianten med att är att föredra när så är möjligt.

Ylva Byrman 6 maj 2012 | | kommentarer(View Comments)

Orsakar spindelmord regn?

Jag vill tacka för alla intressanta läsarmejl som ni skickar. Många hinner jag inte besvara, vilket ibland beror på att ni  ställer  frågor som kräver en långrandig utredning med begränsat läsvärde. Andra läsarmejl handlar om klassiska käpphästar, och dem brukar jag lägga på hög och besvara efterhand. Men en dag fick jag ett mejl som lämnade mig en smula perplex:

Hej!

För en tid sedan hörde jag av en bekant att hon när hon var liten fått lära sig att man aldrig skulle slå ihjäl en spindel, för då skulle det börja regna. Jag hade aldrig hört talas om detta. Och eftersom jag bor i ett hus med stora och många husspindlar så är jag rätt flitig med flugsmällan! Nu undrar jag varifrån detta ordspråk kommer? Är det något lokalt eller finns det i hela Sverige, och varför i all världen skulle det börja regna om man smällde en spindel?

MvH Marika

Ps. Jag vet att spindlar gör nytta och att man inte ska slå ihjäl dem, men hos mig är de så många att jag inte orkar bära ut dem i glas. Är du en sådan som bär ut spindlar levande eller smäller du dem också

Detta mejl från Marika lämnade jag obesvarat. Mina studier i nordiska språk vid Stockholms universitet har inte förberett mig för denna typ av frågor. Men så flera månader senare kom ett mejl från Johanna:

Hej!

För en tid sedan hörde jag av en bekant att hon när hon var liten fått lära sig att man aldrig skulle slå ihjäl en spindel, för då skulle det börja regna. Jag hade aldrig hört talas om detta! Nu undrar jag om detta är ett ordspråk du har hört talas om, å kanske också lever efter?

MvH Johanna

Ps. Är du en sådan som bär ut spindlar, getingar och flugor levande eller smäller du dem mer kallblodigt med flugsmällan ?(trots eventuell risk för nederbörd)

Kära läsare, vad skulle ni råda mig till att göra? Är jag utsatt för ett practical joke, där Johanna och Marika är i maskopi? De kanske rentav är samma skojfriska person? Som språkdetektiv noterar man ju omedelbart brevens likartade uppbyggnad och de identiska sätten att skriva ”MvH” och ”Ps.”.

Eller kan det verkligen vara två personer som oberoende av varandra kallar skrock för ordspråk och nu kräver insyn i mina personliga förehavanden med dessa småkryp? Två personer som visar att jag som språkbloggare inte kommer att ha nån trovärdighet om jag försöker tiga ihjäl frågan om spindelmordens effekt på väderleken. Två personer som vill ställa mig till svars för alla midsommarfester som förstörts av regn.

Tror ni att jag kan komma undan med att göra som Solnas kommunpolitiker? På frågan om hur folktron uppkommit svarar jag i så fall ”Jag har ingen detaljinformation om det”. Och uppgiften om att jag skulle ha spindelblod på händerna kan jag tyvärr inte kommentera.

Ylva Byrman 2 maj 2012 | | kommentarer(View Comments)

Läs en bok!

Ett läsarmejl:

Hej

Du berättar så lockande om språkkurser. Om man som jag är 82 år passar det nog bättre att sitta hemma och läsa. Det vore roligt om du ville tipsa om lämplig litteratur för hemmastudier.

Med hälsning
Bengt

Det gör jag så gärna. Om man är intresserad av lite kortare skriv- och språktips har Bästa språktipsen nyligen utkommit. I den delar språkkonsulter med sig av sina erfarenheter och tar upp skrivregler som de vet att många har problem med. Kan man skriva Eva’s hårsalong? Varför ska det vara stor bokstav i Jupiter när det är liten i jorden och universum? Vad är det egentligen för skillnad på kort streck (-) och långt streck (–), och när ska man använda vilket? Boken tar också upp skillnader mellan olika genrer. Hur man skriver bra blogginlägg? Hur utnyttjar man ämnesraden bäst när man skriver e-brev? Vad är typiskt för juristsvenskan? Boken resonerar också kort om dialekt och ungdomsspråk, och den är genomgående lättillgänglig i sin stil.

Lite mer fackspråkliga i stilen är Ulf Telemans två böcker Ära, rikedom och reda och Tradis och funkis. I dem får man en gedigen och välskriven redogörelse av svensk språkvårdshistoria från 1600-talet och framåt. Den som gillade mina blogginlägg om varför vi inte skriver hvilket lif utan vilket liv (här och här) eller varför vi säger vi gick och inte vi gingo kommer att gilla Teleman. Han skriver underhållande och bildande om historiska språkfejder, som den mellan Svenska Akademien och Nystavarna.

Om man vill lära sig mer om grammatik rekommenderar jag Gunlög Josefssons Svensk universitetsgrammatik för nybörjare med tillhörande övningsbok. Det är en lärobok snarare än en bok för populär hemmaläsning, men om man läser boken och gör övningarna kommer man att få den grammatiska grundkompetens som många önskar sig men upplever att de saknar.

Hur går egentligen läsning till? Läser vi en papperstidning likadant som en tidning på webben? Hur rör sig ögat över text och bild? Jana Holsanova som är kognitionsvetare vid Lunds universitet har undersökt våra ögonrörelser vid läsning och presenterar resultaten i boken Myter och sanningar om läsning. Här är ett videoklipp där Holsanova intervjuas om boken.

YouTube Preview Image

Slutligen en riktigt trevlig bok som lämpar sig väl för kvällslektyr: Svenskan i tusen år. Här har 11 av våra främsta svenska språk- och litteraturforskare skrivit varsitt kapitel om olika epoker, vilket ger oss en historisk rundtur med bredd. Hur såg egentligen vardagsspråket ut under medeltiden? Det kan man få en bild av genom att som Lena Moberg studera tänkeböckerna och de rättsfall som där refereras, kompletta med dödshot och svordomar. Sven-Bertil Jansson skriver om de medeltida balladerna, och Olle Josephson och Jan Svensson ger en bild av hur den politiska offentlighetens svenska växte fram.

God läsning!

 

Ylva Byrman 27 april 2012 | | kommentarer(View Comments)

Tveksam eller tvivelaktig?

Skillnaden mellan orden tveksam och tvivelaktig är en gammal käpphäst, men den aktualiserades i ett läsarmejl jag fick av Gunnel:

I gästbloggen skriver Erik Svensson ”vilket gör teorierna ännu mer tveksamma”.

Jag har svårt att uppfatta en teori som tveksam, det vill säga vacklande i övertygelse. Däremot kan den ju vara tvivelaktig, det vill säga inte helt att lita på. Det är förstås mycket vanligt med användningen tveksam i sådana fall, men du kanske har lust att reflektera över det.

Vissa störs liksom Gunnel av att se tveksam användas om inanimata ting. Det kan vara för att deras språkkänsla inte accepterar det. Men minst lika ofta handlar det nog om så kallad inlärd irritation: man har fått lära sig av en Wellanderortodox mentor att enbart levande varelser med omdöme kan vara tveksamma.

Varför skrev då inte Erik att teorierna var tvivelaktiga istället för tveksamma? Eller mer generellt: varför verkar tveksam vinna mark på bekostnad av tvivelaktig? Här kommer mina spekulationer.

Tvivelaktig är ett ord som många i de yngre eller rentav medelålders generationerna inte använder i nån större skala. Många uppfattar det nog som litterärt i sin stil. Dessutom har tvivelaktig kommit att användas i betydelsen ’moraliskt suspekt’ eller ’ohederlig’. Vi har hört Cornelis Vreeswijk sjunga att han är en tvivelaktig figur. Att då skriva att teorierna är tvivelaktiga skulle kunna uppfattas som att Erik anklagar tidigare teoretiker för att vara fula fiskar med ohederliga avsikter. Kanske är det för att undvika dessa negativa konnotationer som Erik väljer ordet tveksam; han vill artigt och på sakliga grunder hävda att det finns argument som talar mot tidigare teorier.

Vissa hävdar att yngre språkbrukare tenderar att välja tveksam i fall där äldre skulle föredra tvivelaktig. Så kan det säkert vara, men faktum är att tveksam har använts om ting åtminstone sen början av 1800-talet, och ordböcker anger tvivelaktig, problematisk och osäker som synonym till tveksam. Jag skulle gissa att de allra flesta kan tänka sig att säga ”i tveksamma fall, rådfråga din läkare”, trots att det ju inte är fallet som tvekar utan en person som tvekar i bedömningen av ett visst fall.

Personligen ser jag inga problem med att använda tveksam så som Erik gjorde. Denna användning är utbredd och enligt många människors språkkänsla välfungerande. Överförda betydelser är naturliga för oss och ställer sällan till med tolkningsproblem. Men om man skriver en viktig text där man vill vara riktigt säker på att inte irritera nån, kan det vara en god idé att hugga itu den gordiska knuten genom att välja en omformulering.

Se där, nu har jag reflekterat lite. Andra som gjort det före mig är finlandssvenska språkvårdaren Mikael Reuter och radioprogrammet Språket i P1, 19:50 in i klippet.

 

Tillägg:
I personlig kommunikation till mig skriver Erik:

Spontant vill jag säga och skriva tveksamma, men brukar försöka ändra för att vara tydlig. Konstigt att jag missade här. Som skribent vill jag stöta mig med så få läsare som möjligt, och jag vet att irritation finns när det gäller tveksamma.

Många andra språkmedvetna personer har sagt samma sak. Det aktualiserar en principiell fråga: Är det god språkvård att be en stor mängd människor att begå våld på eller censurera sin språkkänsla för att tillmötesgå en liten grupps irritation? Ur effektivitetssynpunkt verkar det rimligare att 10 procent av befolkningen lägger energi på att sluta irritera sig än att 90 procent lägger energi på att censurera sitt språkbruk. När blir det mer nationalekonomiskt försvarbart att bekämpa irritationen än bruket? Det kan ni diskutera.

Ylva Byrman 26 april 2012 | | kommentarer(View Comments)

Varför heter det Medelpad?

Gillar du att läsa deckare eller titta på kriminalserier på teve? Tycker du det är spännande att lösa gåtor genom att fundera på hur olika pusselbitar kan passa ihop? Då ska du läsa april månads gästbloggare, språkkonsultstudenten Erik Svensson, som idag bjuder på en språklig detektivnovell. Själv intar Erik rollen som Watson, medan novellens Sherlock Holmes, professor Lars-Erik Edlund, löser fallet om hur landskapet Medelpad fick sitt namn.

 

Månadens gästbloggare: Erik Svensson
Ortnamnsforskning handlar om att datera och tyda platsers namn – alltså något så fantastiskt som både språk- och detektivarbete. Som språkintresserad kunde jag därför inte missa chansen att vid sidan av mina ordinarie studier läsa kursen Ortnamn vid Umeå universitet.

Ett ortnamn uppstår ofta ur ett behov av att identifiera en plats, och då som en beskrivning av den. Beskrivningen kan ha att göra med vem eller vilka som först bodde där, hur platsen såg ut, vilka djur och växter som fanns där, kulturella riter och så vidare. Hjortsjön har till exempel fått sitt namn från att hjortar har uppehållit sig runt sjön, medan Torstuna var en inhägnad plats tillägnad asaguden Tor (då -tuna betyder ’stängsel, hägnad’).

Varifrån kommer då landskapsnamnet Medelpad? Professor Lars-Erik Edlund fick ta sig an detta språkliga detektivarbete. Enligt en äldre teori hade förleden medel- samma betydelse som i dag (’i mitten befintlig’), och efterleden -pad ansågs vara släkt med engelskans path och tyskans Pfad, och betyda ’stig, väg’. Den traditionella tolkningen är alltså att namnet betyder ’mellanvägen’, vilket skulle syfta på en genomskärande handelsväg som hade gått västerut ända till Atlantkusten, eller – som en annan forskare menar – en väg i den centrala Medelpadsbygden. Denna förklaring trodde dock inte Lars-Erik på, utan bestämde sig för att starta en privat detektivutredning.

Men Medelpad är ett mycket gammalt namn – första belägget i skrift är från 1257, då i formen in mizalpaz – och Lars-Erik trodde inte att man på den tiden hade ett sådant fågelperspektiv att man döpte ett helt landskap efter en genomskärande väg. Dessutom förutsätter båda de äldre tolkningarna en betydelse i det nordiska ordet pad som inte finns styrkt i skrift, vilket gör teorierna ännu mer tveksamma.

Att medel- betydde ’i mitten befintlig’ var det inget snack om. Men vad betydde egentligen -pad? Med näsan försjunken i åldrad litteratur, kunde Lars-Erik till slut konstatera att efterleden måste ha en helt annan betydelse än vad man tidigare trott: ’markområde av större eller mindre omfattning, ofta strandterräng, vilken ibland kan vara flack eller sank’. Detta innebär att Medelpad torde betyda ’den i mitten belägna strandterrängen’, ’den i mitten belägna (flacka eller sanka) terrängen’ eller liknande. Vilket skulle bevisas.

Eller? Är det så lätt? Givetvis inte. För att en härledning ska kunna sägas stämma, måste den förutom att vara språkligt korrekt, även vara sakligt dito. Den förstnämnda biten var nu avklarad:

– Stämmer tolkningen överens med äldre skriftliga belägg? Check!
– Stämmer tolkningen överens med namnets moderna dialektuttal? Check!
– Är tolkningen rimlig enligt språkets regler? Check!

Men hur är det med sakligheten? Det sista villkoret som måste uppfyllas har med platsens faktiska förhållanden att göra. I det här fallet gäller det topografin – vad är det som är i mitten av vilken strandterräng? Lars-Erik trodde som sagt att tolkningen ’mellanvägen’ var på en för övergripande nivå – han misstänkte att svaret var mer lokalt förankrat än så, att det vilade någonstans i Medelpads hjärta.

Grundbetydelsen ’den i mitten belägna strandterrängen’ kan alltså ha syftat på någon speciell plats i Medelpad, en plats så betydelsefull att den tillslut kom att ge namn åt hela landskapet. Men vilken?

Som språkdetektiv behöver man samarbeta med andra specialister, och Lars-Erik tog hjälp av arkeologerna. Deras undersökningar har visat att landskapets gamla kärnbygd hade varit ett starkt kommersiellt fäste längst in i Selångerfjärden, strax väster om där Sundsvall ligger i dag. Med dagens strandlinje som utgångspunkt låg bygden långt ifrån vattnet. Men inte för 1500 år sedan, då orten var som viktigast. Innan vattennivån sjönk på grund av landhöjningen, hade orten legat vid stranden och på båda sidor varit omgiven av Selångerfjärdens vatten. På den tiden hade bygden alltså rent faktiskt varit ’den i mitten belägna strandterrängen’.

Teorin var nu styrkt, såväl språkligt som sakligt. Lars-Eriks ansträngningar hade belönat honom med en förklaring där betydelserna i för- och efterlederna fanns belagda i omkringliggande dialekter. Men inte bara det, de faktiska omständigheterna – landskapets utseende och historia – bekräftar den.

Vad ska man med språkpoliser till när det finns språkdetektiver?

Ylva Byrman 24 april 2012 | | kommentarer(View Comments)

Gör mig en björntjänst – fly mig en kylslagen öl!

Efter insikten om att drygt misstolkas av så många har jag samlat ihop fler ord som kan ha två i princip motsatta betydelser. Ibland är båda betydelserna så pass etablerade att de listas i ordböcker, i andra fall är den ena fortfarande att betrakta som en feltolkning. Ni läsare har tipsat mig om vissa, och ni får gärna bidra med fler exempel om ni har.

Björntjänst
Att göra nån en björntjänst är enligt den gängse definitionen att göra personen en otjänst. Etymologin kan spåras till La Fontaines fabel, där en man ligger och sover. En fluga kommer och sätter sig i mannens ansikte, och då vill hans välvilliga björnkompis jaga bort flugan. Björnen tar därför en sten och kastar på mannens ansikte, vilket får till följd att mannen dör. För den som inte lärt sig ordet ihop med fabeln är betydelsen av björntjänst knappast uppenbar, och därför har vissa börjat använda björntjänst som ’stor tjänst’. Jag skulle gissa att de flesta fortfarande tolkar björntjänst som otjänst, så säg hellre jättetjänst eller supertjänst om du tycker att nån gjort nåt positivt för dig.

Ha ett gott öga till nån
Här finns två motsatta betydelse listade i ordböckerna: att ha ett gott öga till nån kan både betyda att man är vänligt sinnad mot nån eller att man är ovänligt sinnad. Med andra ord ett kommunikativt opraktiskt uttryck. Själv tycker jag det är mystiskt att betydelsen ’vara ovänligt sinnad’ har kunnat etablera sig – i min språkliga intuitionsvärld verkar det rimligast att ett gott öga vill väl och att ett ont öga vill illa. Men båda betydelserna finns, så vill man vara säker på att förstås korrekt är det bäst att inte använda uttrycket alls.

Kylslagen
Jag skulle gissa att de allra flesta tolkar kylslagen som ’sval’ eller ’kylig’, och det är också en av definitionerna man får när man slår upp ordet i en ordbok.  Men en kylslagen vätska kan också vara en vätska vars hetta eller kyla har mildrats. ”Vatten till sköljning av tänderna får aldrig begagnas kallt, utan det måste alltid vara kylslaget, samt för känsliga tänder ljumt” kunde man läsa i en 1800-talstext. Att kylslagen kan betyda ’som gått från iskall till sval eller ljummen’ är för de flesta språkbrukare sannolikt kontraintuitivt. Att det dessutom kan betyda ’som gått från het till ljummen’ gör att ordet än mer problematiskt ur kommunikativ synvinkel.

Krokodiltårar
Den som gråter krokodiltårar gråter falska tårar. Det rör sig alltså om en hycklare som låtsas vara ledsen men i hemlighet är glad eller likgiltig. Uttrycket lär komma från en sägen om att krokodiler lockar till sig människor genom att härma ett barns gråt. Det finns en risk att den som aldrig hört krokodiltårar tidigare tolkar krokodil som en slags förstärkning, alltså ungefär som björn i björntjänst. Men krokodiltårar bör alltså förstås som falska tårar.

Klicka
Att det klickar mellan två personer kan både betyda att personkemin stämmer och att den inte stämmer. När ett gevär misslyckas med att avfyra ett skott så klickar det, och detta klicka är alltså nåt misslyckat. Men vi vet alla också att det kan klicka till när det passar alldeles perfekt: när en nyckel glider in i låset, när en tryckknapp ingår förening med sin partner eller när två personer träffas och fattar tycke för varandra. Som motståndare till våld och dödande kan jag tycka att det är ett rätt trevligt tecken att den senare betydelsen verkar vinna mark på bekostnad av den förstnämnda.

Ylva Byrman 20 april 2012 | | kommentarer(View Comments)
« Äldre inlägg