Ryktet om min död

Vad har egentligen hänt? Har jag slutat blogga? Varför svarar jag inte på mejl? Är jag inte riktigt i form?

Den glada nyheten är att jag mår utmärkt. Den dåliga nyheten är att det här är det sista blogginlägget jag skriver på obestämd tid. Jag har nämligen blivit heltidsdoktorand i nordiska språk. De närmaste fyra åren kommer jag alltså sitta inlåst i ett elfenbenstorn och förhoppningsvis åstadkomma ett litet bidrag till textforskningen.

Jag vill tacka så hemskt mycket för all glad och snäll läsarrespons jag fått av er. Jag vill också tacka för den sakliga och kritiska responsen, den bittra och upprörda, den cyniska och uppgivna, och sist men inte minst den välvilliga men lätt oroade responsen. Jag tror att alla dessa känslor är naturliga inslag i en livaktig diskussion om det språk som vi gemensamt äger, nyttjar och utvecklar. Det är som det ska vara, helt enkelt.

Inbilla er nu inte att ni slipper mig för gott. Jag kommer garanterat att skriva populärvetenskapligt om språk nån gång igen, även om det kanske dröjer några år. Till dess: Ta hand om er själva och era texter, särskriv inget som jag inte skulle särskriva och tänk på att förändring inte nödvändigtvis är detsamma som förfall.

Eskalera ett ärende

Ett läsarmejl:

Hej Ylva,

Tack för en bra blogg. Jag har en liten fråga, eller snarare fundering (använde nästan ett snedstreck där).

Jag läste i ett forum ”Vi har fått in rapporter att detta problem kan uppstå på en del telefoner och har eskalerat det vidare”. Jag tyckte det lät konstigt och googlade lite på ”eskalera vidare” och liknande och fick en del träffar. Dock hittar jag inget i ordböckerna om att eskalera skulle kunna betyda vidarebefordra (som jag tolkade det som i exemplet ovan). Det närmaste jag kommer är en engelsk definition av escalate: ”to raise, lower, rise, or descend on or as if on an escalator.” Kanske betyder det att man skickar något vidare till en annan nivå (bildligt eller bokstavligt): ”vi skickar frågan till teknikerna på våning 2.” Eller är det för långsökt? Du kanske har några andra förklaringar.

Bästa hälsningar,

E

 

Ylvas svar:

Tack för dina vänliga ord om bloggen. Jag tycker att du gör en god analys av uttrycket eskalera ett ärende eller eskalera en fråga. Det handlar om något som bildligt talat skickas uppåt i en organisationsstruktur, till en högre instans eller till en mer kvalificerad eller prioriterad nivå. Att man använder eskalera på detta sätt är vanligast inom smala fackområden, till exempel tekniksupport, som ju ditt exempel är hämtat ifrån. Jag hittade en it-konsultfirma som säljer supportpaket och som beskriver sin tjänst så här:

För att användarna skall ha någonstans att vända sig till vid problem som inträffar när vi inte är på plats, har vi tjänsten ServiceDesk som finns tillgänglig per telefon och e-post under kontorstid. Vi kan hjälpa till med borttappade lösenord och enklare problem med klienter eller applikationer. Vid problem som inte kan lösas effektivt på distans kan vi eskalera ärendet och skicka ut en konsult, allt enligt den affärsuppgörelse vi upprättar.

Här kan alltså betydelsen sägas vara ‘ge ärendet en mer resurskrävande och exklusiv hantering’. På andra företag eller myndigheter kan eskalera ha den specifika betydelse ‘skicka vidare till chefen’:

Jag får inte lov att attestera belopp över 5 000, så jag måste eskalera den här fakturan till min chef.

Ett ärende som eskaleras tas alltså över av en mäktigare eller mer kvalificerad instans.

En vän till mig som är anställd på Migrationsverket menade att ordet eskalera dök upp ungefär samtidigt som organisationsfilosofin lean gjorde sitt intåg. Eskalera verkar alltså vara ett fackord som har sitt ursprung inom organisationsteori. Där används också sammansatta uttryck som eskalationsvägar och eskalationsteam i diskussionerna om hur man kan effektivisera arbetet. Prova att bildgoogla ”escalation process”, och du får se en mängd exempel på flödesscheman som visualiserar eskaleringsvägarna i olika företag.

Precis som för andra fackord gäller det att fundera över i vilka sammanhang man använder dem. Många människor har aldrig hört eskalera användas som i exemplen ovan och tycker att det låter konstigt. Om du jobbar på it-support och Stina i Hökarängen ringer kan det vara smartare att säga ”du, jag kan inte riktigt lösa ditt problem, så jag ska skicka vidare ärendet till specialisterna” hellre än ”jag eskalerar ditt problem”. Det sistnämnda kan ju faktiskt Stina tolka som att du tänker förvärra hennes problem. I allmänspråket är det ju oftast konflikter, våld och problem som eskalerar, vilket är detsamma som att de trappas upp och blir värre. I denna betydelse har eskalera funnits i svenskan sen 1960-talet. Om också det mer specifika organisationsteoretiska uttrycket eskalera ett ärende kommer att få fäste i allmänspråket återstår att se.

Bannlys snedstrecket!

Det var alldeles för längesen jag språkpolisade här i bloggen. Om man klickar på etiketten Språkpolisen tycker till i etikettmolnet visar det sig ofta vara språkpolisande läsarmejl som följs av mina outhärdligt liberala kommentarer. Men idag tänker jag gå till attack mot ett skiljetecken som är minst lika illa överanvänt som semikolonet, nämligen snedstreck.

Eller snedstreck/slash, som vissa säkert hade föredragit att skriva. Här följer nu mina invändningar mot snedstrecket.

Snedstreck är vagt och otydligt
Det råder delade meningar om hur strecket egentligen ska förstås. Oftast betyder det eller, men rätt ofta verkar det lika gärna kunna betyda och eller nåt annat mer långsökt:

1. Vi kommer tisdag/onsdag.
2. Jag har köpt en ny dator/pc.

Betyder exempel 1 att vi kommer en av dagarna tisdag och onsdag? Eller att vi kommer både på tisdagen och onsdagen? Eller att vi kommer på tisdagen och stannar över till onsdagen? Eller att vi kommer på natten i skarven mellan tisdag och onsdag?

Och exempel 2 borde rimligtvis betyda ”jag har köpt en ny dator som är en pc”. Då skulle man egentligen lika gärna kunna nöja sig med att säga antingen ”jag har köpt en ny dator” eller ”jag har köpt en ny pc”. Om det är så att man verkligen vill betona att man inte köpt en mac eller en industriserver, skulle man kunna skriva ”jag har köpt en ny dator: en pc”.

Var gång du vill skriva snedstreck, fundera över vad du menar med det. Om du menar eller: Skriv eller! Med bokstäver. Om du menar och, skriv och. Om du menar nåt helt annat, skriv det istället. Var tydligt istället för vag.

Snedstreck används av lata skribenter som inte orkar välja bland synonymer
Som skribent gör man ständigt val mellan olika ord. Det är din uppgift att välja det bästa ordet bland möjliga synonymer. Vissa lata skribenter lägger dock över denna uppgift på läsaren, genom att ta med en två, tre synonymer separerade med snedstreck. Gör inte det. Exempel 3 förklarar varför:

3. Det är tröttsamt/jobbigt för läsaren/mottagaren av din text att behöva/vara tvungen att välja mellan flera olika uttryck/synonymer/ord som betyder samma sak, och det gör att både texten och lästiden förlängs/tar längre tid att läsa.

Snedstreck försvårar läsningen
Det anses allmänt att snedstreck försvårar läsningen och att man därför bör vara restriktiv med det i brödtext. Särskilt svårt kan det bli när man som i exempel 3 ovan inte vet hur många ord som är inblandade i snedstrecksuttrycket. Ska det segmenteras

”välja mellan
- flera olika uttryck
- synonymer
- ord som betyder samma sak”

eller

”välja mellan flera olika
- uttryck
- synonymer
- ord
som betyder samma sak”?

Skriv läsarvänligt, istället för att skicka vidare din tankeoreda och beslutsångest till läsaren. Rensa undan snedstrecken.

Snedstreck är en amatörmarkör
Professionella skribenter använder sällan snedstreck. Leta i en dagstidning, ett magasin eller en roman, och du kommer att upptäcka att det dröjer länge innan du hittar ett snedstreck. Skälen finns listade ovan. Om du använder snedstreck riskerar du alltså att signalera att du är en ovan skribent, och det är ju onödigt.

Får man aldrig använda snedstreck?
Jo, det får man. I tabeller, blanketter eller andra ställen där utrymmet är begränsat kan man behöva använda snedstreck istället för eller. I uttrycket och/eller behövs snedstrecket också. Men tänk på att och/eller oftast kan ersättas av ett enkelt eller. Skriv inte

Om du är gammal och/eller har ett funktionshinder har du förtur

när du lika bra kan skriva

Om du är gammal eller har ett funktionshinder har du förtur.

Snedstreck har också en specialfunktion, nämligen att markera en tidsperiod som innehåller delar av eller ligger i skiftet mellan två andra perioder:

Vi vill tacka alla elever och lärare för läsåret 2011/2012.
Roskildefestivalen äger årligen rum i månadsskiftet juni/juli.

Det används också i några etablerade förkortningar som

Ylva Byrman c/o Svensson (care of)
S/S Titanic (steamship).

Så rubrikens uppmaning kanske var väl hård. En bannlysning är att ta i. Men var förbaskat restriktiv med snedstreck!

Att: attention eller attesteras?

Ibland får jag tjänstebrev där adressen på kuvertet ser ut på följande sätt:

Linnéuniversitetet
Instititutionen för språk och litteratur
Att: Ylva Byrman
351 95 Växjö

Att att här signalerar att jag är den som förväntas ta emot brevet förstår de flesta. Däremot råder viss förvirring om vad att egentligen är en förkortning av. I ett webbforum diskuteras var i adressen att-raden ska placeras i förhållande till organisationsnamnet, och en av forumanvändarna utgår då från att det står för attention:

Om personnamnet står överst anses brevet vara privat. Står däremot företagsnamnet överst så får någon annan öppna brevet om mottagaren inte är närvarande (bortrest eller liknande, ej på toa).

Man brukar för övrigt inte skriva attention om namnet står överst.

Men hen blir då korrigerad av en annan användare:

Till kategorin onödigt kunnande lägger jag till ”Att:” kommer egentligen från ”Attesteras” och inte ”Attention” som många tror, och även jag har trott.

Även Fredrik Lindström antyder samma sak i den populärvetenskapliga Världens dåligaste språk (s. 167): att att står för attesteras men av många yngre felaktigt kommit att utläsas som attention med engelskt uttal (”a-tenn-schön”).

Men är detta egentligen korrekt? I Wiktionary står det att att kan vara förkortning både av attesteras och attention, men i Nationalencyklopedin hänvisas endast till uppslagsordet attention, där man anger det försvenskade uttalet atten-sjon och följande förklaring:

(formell anmaning i brev till) handläggning av viss person i ett företag e.d.: att. Sven Karlsson
HIST.: sedan 1964; av eng. attention ’uppmärksamhet’

Det är denna sista etymologiska förklaring som jag väljer att lita på, för uttydningen attesteras kan nog lämnas ur räkningen, åtminstone i brevsammanhang. Verbet attestera kommer ursprungligen från latin och betyder ’intyga’, och idag betyder det normalt att man skriftligt intygar riktigheten i nåt. Chefer attesterar ofta fakturor, och det utfärdas födelse- och vigselattester. Man skulle i och för sig kunna tänka sig att en avsändare intygar att en viss mottagare är den som är behörig att läsa brevet, men det verkar långsökt.

Däremot förekommer både Att och Attn ibland på engelska affärsbrev, även om Attn verkar vara den föredragna förkortningen. Det utläses normalt ”for the attention of”. Raden som anger specifik mottagare kallas också för attention line. Men jag är osäker på hur vanligt Attn är i bruket, eftersom referensverket Oxford English Dictionary inte tar upp vare sig att, attn eller attention line.

Förebilden för engelskan kan vara det internationella postspråket franska, där man gärna skriver à l’attention de, som är den ordagranna översättningen av engelska for the attention of. Att fransoserna skulle förkorta detta finner jag mindre sannolikt. Överlånga formella fraser är nämligen deras signum. Medan en svensk sist i ett brev skriver MVH eller Vänligen, avslutar man i Frankrike hellre med en inte helt nätt formulering i stil med:

Je vous prie d’agréer, mesdames et messieurs, l’expression des mes sentiments les plus respectueux.

Den svenska översättningen av detta blir ungefär ”jag ber er att motta, mina damer och herrar, uttrycket för mina mest respektfulla känslor”. Det finns givetvis hela webbsidor som fördjupar varianter på olika franska brevavskedsfraser.

Jag är intresserad av när förkortningen att först började dyka upp på svenska affärsbrev. Nationalencyklopedins första belägg är från 1964 och kommer från Gullbergs svensk-engelska fackordbok. Där står att det svenska uttrycket ”under attention” på engelska heter ”for the attention of”. Min äldre kollega Solveig berättade att att användes redan när hon arbetade på kontor under 50-talet, och hon utläser det a-tenn-schön med engelskt uttal och använder alltså inte det försvenskade atten-sjon.

Ni läsare som är lite äldre, har ni nåt minne av när ni först mötte att på brev? Och har nån sett exempel på användning där att måste vara en förkortning av attesteras, till exempel vid vidimering av bevis eller liknande?

Hen eller den? Pronomenval med betydelse

Maj månads gästbloggare heter Benjamin Lyngfelt. Han är professor i svenska vid Göteborgs universitet och forskar till vardags om grammatik. Här på Språkbloggen ger han idag sin syn på vårvinterns bubblare bland pronomen: hen.

Månadens gästbloggare: Benjamin Lyngfelt
Det lilla ordet ”hen” har varit hett omdiskuterat senaste tiden. Positiva bloggar och tidningsartiklar renderar horder av upprörda kommentarer, som i sin tur besvaras med förundrade reflexioner över hur man kan så hetsa upp sig så över ett stackars pronomen. Reaktionerna är många och påfallande känsloladdade, vilket är en tydlig indikation på att debatten handlar om mer än bara språk.

Till att börja med är det (minst) två olika frågor som har blandats ihop. Den ena – och mest känsliga – gäller ”hen” med syftning på en specifik person, som man inte vill klassificera som man eller kvinna. Den andra – som i praktiken aktualiseras oftare – gäller hur man ska benämna godtyckliga individer som man inte vet könet på: ”Om någon vill röka får X göra det på balkongen”.

Den första frågan utgår från synen på kön som en social konstruktion, där det finns personer som inte vill delas in i en binär könsuppdelning – som antingen man eller kvinna. Det finns också en vilja att inte slentrianmässigt klassificera människor efter just kön. Här fyller ”hen” en tidigare lucka i språket; vi har inget annat ord med den betydelsen. Samtidigt är det ändå så att de flesta är vana vid en binär uppdelning i män och kvinnor, och en del blir provocerade av att den ifrågasätts. Så de som vill använda ”hen” på det här viset är förstås i sin fulla rätt att göra det, men får samtidigt räkna med reaktioner. Inte på grund av ordet som sådant, utan därför att frågor om kön och genus är notoriskt kontroversiella.

Den andra frågan handlar om vilket pronomen man ska använda när man inte vet specifikt vem man talar om. Förr användes ”han” könsneutralt – ”Om någon vill röka får han göra det på balkongen” – men det är knappast gångbart i dagens Sverige. I det fallet finns dock flera alternativ: ”han eller hon”, ”den”, ”hon/han”, ”vederbörande”, omskrivning med t.ex. plural – och ”hen”. Argumentet att vi behöver ”hen” därför att svenskan saknar ett könsneutralt pronomen är alltså inte sant. Däremot är ordet i högsta grad en av kandidaterna och den i särklass mest omdiskuterade av dem – om än inte den mest använda.

Även när det gäller denna funktion pågår alltså en hätsk debatt för och emot ”hen” – och i betydligt mindre utsträckning för och emot ”den”, som ändå är det uttryck som främst rekommenderas i exempelvis Språkriktighetsboken. Själv vill jag snarast argumentera för båda alternativen (vi bortser för tillfället från ”han/hon”, ”vederbörande” och andra otympliga varianter). ”Hen” och ”den” betyder nämligen inte riktigt samma sak och erbjuder därmed en tilltalande nyansrikedom. Vi kan använda ”hen” som könsneutralt pronomen när vi vill att det ska märkas – och ”den” när vi vill att det inte ska märkas.

”Hen” är det genusmedvetna alternativet. Det är könsneutralt såtillvida att det inte specificerar något visst kön, men knappast i något annat avseende. Tvärt emot vad man kanske väntar sig aktualiserar det frågor om kön, just genom att vara så påtagligt könsneutralt att det blir en markering. Detta beror till stor del på att ”hen” även här förknippas med sin andra innebörd, eftersom båda betydelserna är könsneutrala fast på olika sätt. Man kan förstås se det som en fördel att samma ord kan täcka båda funktionerna, men då får man också de genusideologiska kontroverserna på köpet. Man gör sin ståndpunkt känd, men riskerar att mottagaren hakar upp sig på ordvalet i stället för att ta till sig det man ville förmedla.

Alternativet ”den” är å andra sidan är inte bara könsneutralt utan närmast könlöst, eller åtminstone opersonligt, även detta på gott och ont. En spontan invändning kan vara att ”den” typiskt syftar på saker snarare än personer, alltså att ordet skulle vara objektifierande. Så kan det kanske upplevas om man syftar på specifika personer, men knappast i de mer allmänna situationer där könsneutrala pronomen oftast förekommer.

Själv använder jag vanligtvis ”den” – eftersom jag för det mesta skriver om andra saker än kön. Då vill jag inte aktualisera någon genusmedvetenhet; jag vill att läsaren ska tänka på det texten handlar om. I det läget ska pronomen helst fungera som ett diskret smörjmedel som håller ihop texten utan att dra uppmärksamheten till sig. Men om någon vill göra annorlunda får den gärna göra det.

Jämför: ”Men om någon vill göra annorlunda får hen gärna göra det.” I just det här samman­hanget verkar båda varianterna fungera, med skillnaden att ”hen” märks lite mer än ”den”. Här är ”den” knappast objektifierande, då det redan är en opersonlig situation. Och det finns faktiskt konstruktioner där ”den” är det normala sättet att syfta på människor: ”Den som vill göra annorlunda får gärna göra det.” (”Hen som …” är för övrigt ett tänkbart alternativ även här.) ”Den” är alltså inte generellt begränsad till syftning på döda ting, och ibland har man faktiskt anledning att uttrycka sig opersonligt. Gångbarheten beror mest på situationen.

Så hellre än att fråga oss om det är ”hen” eller ”den” (eller något annat) som är att föredra generellt bör vi alltså fråga oss vilket av uttrycken som passar bäst i det aktuella fallet. De fyller helt enkelt olika funktioner. Det är ganska fantastiskt att ett litet pronomen som ”hen” är tillräckligt uttrycksfullt för att förmedla en ideologisk markering. Att ordet därmed blir kontroversiellt beror helt enkelt på att frågor om kön är kontroversiella. Och vill man undvika detta finns det lite blekare ”den” att tillgå.

Det är möjligt att ”hen” så småningom blir så inarbetat att det förlorar sin ideologiska laddning, och en del menar att vi redan är på god väg dit. Tidigare har jag fått intrycket att de som använder ”hen” är tämligen få och att de användningarna knappast är stilistiskt neutrala. Det har alltså verkat osannolikt att uttrycket skulle få ordentligt fotfäste utanför den genusmedvetna kultureliten. Nu kommer det dock fler och fler tecken på ökad användning – särskilt bland ungdomar, där ”hen” inte förefaller vara lika utmanande. En modernare syn på genus utgör alltså en bättre grogrund för ”hen”. Men den som hoppas på det omvända, dvs. att ökad spridning av ”hen” skulle göra samhället mer jämställt, hoppas nog förgäves. Som Mikael Parkvall tydligt har visat här i SvD, finns det ingen korrelation mellan vilka pronomen ett språk har och hur jämställd det språkets kultur är.

Sammanfattningsvis är ”hen” ett ord som dels har en alldeles unik funktion, dels kan användas på samma sätt som andra könsneutrala uttryck, i synnerhet ”den”, fast med extra ideologisk udd. Den kombinationen erbjuder rika möjligheter till stilistisk variation och nyansering. Så på sätt och vis vore det synd om ”hen” normaliserades; då skulle vårt ordförråd bli en nyans fattigare. Den/Hen som lever får se.

 

Andra texter om hen
Magnus Eriksson, litteraturvetare, som menar att hen är utmärkt i styrdokument och andra formella texter
Per Ledin, professor i svenska: ”Hen är ett bra pronomen som inte gör samhället mer jämställt”
Ylva Byrman i Språktidningen: Vem är den där hen? (tyvärr har kursiveringar fallit bort vid överföring från tryck till webb)
En mer än 4 år gammal text om hen-användning bland transpersoner (Fatima Grönblad i Språktidningen)
RFSL:s ordförande Emelie Mire Åsell:  ”Argumenten mot hen påminner om rysk homofobi” apropå förnekelsen av transpersoners existens och förgivettagandet att alla barn skulle identifiera sig med en binär könsuppdelning

Gör SvD:s tidigare kviss: Testa vad du kan om språk och kön

Ett seminarie eller ett seminarium?

Ett läsarmejl:

Man har väl blivit gammal och lite senil. Men vad jag kommer ihåg så fick man lära sig i skolan på 50-talet hur man skall behandla ord som slutar på –ium. Så verkar det inte vara nuförtiden. Man kan höra gymnasieelever och lärare säga ett gymnasie. Jag har till och med sett annons i dagstidningen där man försöker värva elever till ett naturbruksgymnasie. På min vårdcentral där man tar proverna står det laboratorie ovanför dörren. När jag påpekade att det var fel har man tagit ned skylten men någon rättstavad har inte kommit upp istället.

Har jag missat debatten om detta eller har detta missbruk accepterats? Jag har förgäves väntat på att Språket i P1 skulle ta upp detta. Jag har inte heller sett att Språkrådet har gjort det trots att de gett rekommendationer om ord som slutar på konsonant + um t.ex. centrum. Det enda ställe där jag sett att detta tagits upp är i Svensk ordbok på sidan 2686 under ordet seminarium, där man skriver:

Pluralformen seminarier har genom analogislut givit upphov till singularformen *seminarie, som dock får anses felaktig. Samma sak gäller formerna *akvarie, *inventarie, *kompendie och *stipendie.

Vid de senare orden finns en hänvisning till seminarium. Så det är dessa fem ord som de tycker är de viktigaste. Det ord jag först började reagera på var *solarie och det var väl på åttiotalet.

Om nu inte skolan förmår eller vill lära ut detta längre får vi väl sluta använda såna ord och hitta på andra enklare som vi kan behandla. Ett ord har jag hittat där båda formerna officiellt accepterats. Premium och premie har ju fått olika betydelser och enligt SAOB har detta fortgått sedan 1700-talet. Är det det enda ord som accepterats?

Hjälp mig.
Med vänlig hälsning
Wilhelm Alström

 

Ylvas svar:
Om jag bara skulle döma utifrån ditt mejl skulle jag gissa att dina sinnen är vid god vigör. Att då och då känna sig gaggig är normalt. Ibland när jag är trött i skallen börjar jag misstänka att jag lider av nån typ av juvenil demens, men jag är ingen expert på denna typ av diagnoser och det var ju hur som helst inte det ditt brev gällde.

Språkrådet har faktiskt tagit upp att former som ett seminarie och ett terrarie är inte korrekta. Min prognos är dock att vi inom de närmaste två decennierna kommer att ha dessa former i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). I den danska motsvarigheten till SAOL, Retskrivningsordbogen, kommer nämligen ord på -ium att få parallellformer på -ie i den nya upplagan som kommer i slutet av 2012:

Idag anerkender Retskrivningsordbogen ikke at ord, der normalt skrives med endelsen –ium kan skrives med –ie istedet. Således er formerne akvarium, kriterium, territorium og kollegium tilladt mens formerne akvarie, kriterie territorie og kollegie ikke er det og kun må bruges i sammensætninger. Fremover vil denne type ord have dobbeltformer således at såvel –ium og –ie er tilladt. (Lingvistikbloggen vid Århus universitet)

Jag har personligen inget principiellt att invända mot former som ett seminarie. I bruket smälter de in tämligen oproblematiskt, och de kan inte missförstås. Den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord. Serier och arkivarier har singularformerna serie och arkivarie. Att språkbrukare därför utifrån ordformer som seminarier och seminarieuppgift skapar singularformen seminarie, tycker jag är ett rätt rationellt beteende.

Man kan invända att ord på -ie tidigare alltid varit en-ord (se mer om substantivdeklinationer här). Det heter ju en arkivarie, men vi säger inte en seminarie. Detta för oss in på en annan intressant aspekt som du tar upp: när ord som ett premium får parallellformen en premie. Ett annat exempel är ett studium och en studie. Man kan fundera över om ord som kompendie och stipendie på sikt kan komma att bli en-ord. Ett av orden du tar upp, nämligen inventarie, har haft denna utveckling. I en studie av Språkbankens bloggkorpusar fick jag noll träffar på inventarium och 23 träffar på (en) inventarie. Den senare formen verkar alltså tränga ut den förra, åtminstone i gemene mans språkbruk. Men SAOL har än så länge endast med uppslagsordet inventarium.

Hur vanliga är då former som ett seminarie? I redaktionell text som tidningstext är de ännu ovanliga, så de accepteras inte bland professionella skribenter. Men om vi återigen tittar på bloggtexterna ser vi att formerna är på frammarsch. Här redovisar jag procentandel ie-former för några ord.

Terrarie (andel ie-former)   42 %
Seminarie   17 %
Stipendie    16 %
Gymnasie    13 %
Kriterie    11 %
Solarie    7 %
Akvarie    7 %
Kompendie    2 %
Laboratorie    1 %
Territorie    0%

Som synes varierar det rätt mycket med olika ord, vilket sannolikt har att göra med hur vanliga orden är i vardagssammanhang. Människor som aldrig använder ordet territorium kommer ju heller aldrig att använda formen territorie. Jag vill också nämna att procentsiffrorna för terrarium, kriterium och laboratorium får tolkas med försiktighet, eftersom dessa ord bara förekommer mellan 50 och 100 gånger i den 267 miljoner ord stora textkorpusen.

Hur vanligt måste ett fel bli för att bli rätt? Olle Josephson har i en språkspalt hävdat att det inträffar när de felaktiga formerna utgör mellan 5 och 10 procent av den totala andelen belägg i presstext. Där är former som ett terrarie och ett seminarie inte än, men med tanke på hur det ser ut i bloggarna är det nog bara att vänta lite. Ett decennie eller så.

”17:e maj är Norrmännens dag”

Idag tänkte jag ta upp två skrivregler som man lätt missar på. Den första handlar om datumskrivning. När vi talar om siffror finns det två kategorier. Vi har grundtalen: ett, två, tjugofem och hundra. Sen har vi ordningstalen: första, andra, tjugofemte och hundrade.

När vi säger datum högt använder vi ordningstal. Idag är det den tjugoandra maj (själv är jag från Skåne och skulle helst säga tjugoandre maj, men jag böjer mig artigt för standardnormen för den här gången). I skrift kan det därför falla sig naturligt att skriva den 22:e maj, men så skriver vi faktiskt inte. Istället skriver vi normalt datum på följande vis:

den 22 maj
den 10 juni
den 2 oktober

Datum skrivs med grundtal, trots att vi läser ut dem med ordningstal.

Också den andra regeln: vi skriver nationalitetsbeteckningar och språk med liten bokstav, eller gemen som det också kallas. Det är rätt vanligt att man ser skrivningar som ”nu har Grekerna det jobbigt”, ”ett Spanskt vin” eller ”han pratar inte Franska”, men detta är alltså ett felaktigt bruk i svenskan. Korrekt är att skriva grekerna, spanskt och franska.

Den 17 maj är alltså norrmännens dag.

Vulgära ord för bakdelar

Varning: Detta blogginlägg resonerar om regional fördelning av två vulgära ord för kroppens bakdel. Läsare som tar illa upp av vulgärt språkbruk och fula ord i allmänhet bör alltså sluta läsa nu.

Jag gav några översättarstudenter i uppgift att översätta ett stycke ur en roman av den irländska författaren Frank McCourt. I passagen ingick ordet arse, och då infinner sig frågan hur man lämpligast översätter detta till svenska. De flesta var ense om att de mest likvärdiga alternativen är röv och arsle. Men vilket av dem ska man välja? En av översättarna menade att hon upplevde röv som dialektalt, främst göteborgskt. Men jag menar att också arsle har regionala begränsningar. Jag är från skånska landsbygden och skulle aldrig ta detta ord i min mun, inte för att jag är fin i kanten utan för att det inte ingår i mitt aktiva ordförråd. Däremot var röv – på gott och ont – ett vanligt förekommande ord under hela min uppväxt.

Jag funderade lite över detta. Kan det vara så att röv och arsle är ett ordpar som uppvisar en komplementär distribution, alltså att språkbrukare som säger röv ogärna säger arsle och tvärtom? Riktigt så är det inte, har mina twitterefterforskningar visat, eftersom det finns språkbrukare som rapporterar att de använder båda orden. I detta fall var det stockholmare som uppvisade variation. Men det verkar finnas fog för hypotesen att man som språkbrukare i regel har en preferens för ett av orden och att det finns en regional variation. Sydsvenskar med skorrande r rapporterar att de omöjligt kan säga arsle: ”det låter helt stört på skånska”. På samma sätt rapporterade några norrlänningar att de i princip uteslutande sa arsle. (Mer välartade språkbrukare använder kanske inget av orden, men dem bortser vi från just nu.)

För att få lite bättre underlag sökte jag i Språkbankens bloggkorpus med 267 miljoner ord, där man också kan se vilken stad bloggen är registrerad i. Ett stort metodproblem är att vi moderna människor är så mobila – vi får anta att det bland Malmöbloggarna finns en inte oansenlig andel som är uppväxta någon helt annanstans. Men detta till trots ger ändå siffrorna en fingervisning om regional fördelning. Jag redovisar nedan procentandelen röv-förekomster i förhållande de totala antalet röv-, arsle- och arsel-förekomster för några städer.

Fallande skala från de som helst säger röv till de som helst säger arsle
Malmö 88 %
Göteborg 77 %
Örebro 75 %
Södertälje 62 %
Piteå 60 %
Östersund 57 %
Borås 56 %
Gävle 53 %
Västerås 52 %
Sundsvall 48 %
Luleå 48 %
Umeå 33 %

Översättaren som hävdar att röv var mer dialektalt än arsle får nog se sin hypotes spräckt. I de flesta av mina undersökta orter är röv vanligare. Även i Umeå, den stad där arsle förekommer mest frekvent, står ändå röv för en tredjedel av beläggen.

I Språkbankens Korp-gränssnitt kan man också ta fram topplistor för ordens relativa frekvens, det vill säga hur ofta de förekommer per miljon ord. På ren svenska är det helt enkelt de städer vars bloggare använder röv och arsle mest.

Röv
1. Göteborg (1,0 gånger per miljon ord)
2. Karlstad (1,0)
3. Landskrona (0,8)
4. Malmö (0,6)
5. Örebro (0,6)
6. Stockholm (0,6)
7. Borås (0,6)
8. Helsingborg (0,6)

Arsle och arsel (avrundningsfel vid summering kan förekomma)
1. Umeå (0,8 gånger per miljon ord)
2. Luleå (0,6)
3. Sundsvall (0,5)
4. Borås (0,5)
5. Västerås (0,4)
6. Göteborg (0,3)
7. Örebro (0,3)

Man ska givetvis inte dra några alltför långtgående slutsatser av denna lilla undersökning, men vi kan notera att städerna i Västsverige sticker ut genom att placera sig högt på båda topplistorna. I Göteborg och Borås förekommer röv eller arsle 1,3 respektive 1,1 gånger per miljon ord. Örebroarna är inte så långt efter med en relativ frekvens på 0,9. Detta kan jämföras med min hemstad Lund, där de summerade relativa frekvenserna inte är högre än 0,1.

De vulgära göteborgarna använder alltså orden röv och arsle tretton gånger så ofta som de väluppfostrade akademiska lundensarna. Åtminstone i bloggar. Om det är så att lundensarna kompenserar för sin vårdade bloggstil genom att istället säga röv oftare i muntliga samtal låter jag vara osagt.

Referat av Språkrådsdagen

Förra veckan ägde Språkrådsdagen rum. Språkvårdare och språkintresserade från hela landet samlades för att lyssna på föredrag och se prisutdelning av Klarspråkskristallen, Minoritetsspråkspriset och Erik Wellanders pris. För den som vill veta vad som togs upp finns här ett referat av dagen.

Rabbla rättstavningsramsor!

Utantill-inlärning har blivit rätt bespottat under senare decenniers skolpedagogik. Men jag gillar att lära utantill och tror att det är bra hjärngympa, som ofta är nyttig. För när faktakunskap finns bekvämt åtkomlig i huvudet får hjärnan mer kraft att ägna sig åt att skapa värdefullt vetande genom kreativ problemlösning och vass analys. Men lära utantill kan ibland vara tråkigt, och därför gillar jag fiffiga ramsor som kan fungera som stöd för minnet. Mnemoteknik, minneskonst, brukar det kallas av dem som vill stoltsera med sin klassiska bildning.

Med hjälp av minnesregler kan man lära sig komma ihåg allt från grundämnena i periodiska systemet (helibebbknoffne!) till färgkoderna på elektroniska resistorer. Idag tänkte jag dock att vi skulle fokusera på minnesramsor för rättstavning.

Den snyggaste ramsan av alla är den med dj-orden. På bara 12 ord får den in alla svenskans dj-ord (utom adjö, om man ska vara petnoga), och dessutom med ett litet rim.

I djungelns djup ett djävulskt djurdjärve djäknen låg på lur.

Jag brukar försöka säga den på finlandssvenska, eftersom de svenska modersmålstalarna på andra sidan Bottenviken uttalar dessa ord med hörbart d. En djäkne är en skolpojke, och det kanske man inte behöver stava till så ofta, men så fick vi även in lite ordkunskap i ramsan.  Nästan lika bra som dj-ramsan är ramsan som innehåller alla stj-ord:

Det är lättare att stjäla en stjälk än att stjälpa en stjärna med stjärten.

Inte fullt lika snitsigt men ändå fungerande är rimmet för svenskans fyra skj-ord:

Jag skulle skjuta min hästskjuts ur skjulet men fastna’ med skjortan i hjulet.

Ungefär där tar min kunskap om rättstavningsramsor slut. Jag vet att det finns en om hj-ord som kan sjungas till Mors lille Olle-melodin:

Hjalmar en hjälte vid Hjälmaren bor,
hjälmen hjässan han fått av sin mor.
Liten och hjulbent men hjärta han har,
mod uti bröstet och hjärnan är klar.

Jag tycker dock att den missar lite för många ord för att vara riktigt bra: hjalt, hjon, hjord, hjort, hjortron och hjälp fick inte vara med. För gj-orden gjord, gjuse och gjuta behöver man knappt en ramsa, eftersom de bara är tre stycken.

Men en ramsa för lj-ljuden skulle jag gärna se. Känner ni läsare till någon? Sannolikt är det så att det inte finns någon riktigt bra, och därför utmanar jag nu er kreativa läsare. Kan ni skalda något riktigt fiffigt som får in följande ord: ljud, ljuga, ljum, ljumske, ljung, ljunga (det blixtar gör), ljus, ljuster (fiskeredskap), ljuta (döden) och ljuv?

Om ni vill kan ni hoppa över ljunga, ljuster och ljuta, eftersom dessa ord är rätt ovanliga i allmänspråket.

Kultursvep
Riksdagsledamoten Gunnar Axén (M).

Moderat politiker rasar mot P1 Sommar

”Public service är vänstervridet”

FOTO: Claudio Bresciani/TT

Korttänkt jämföra litteratur med tv

Krönika

Isabelle Ståhl om Amazon Unlimited.

”Borde skrämma livet ur alla som sålt skolor”

Lästips för politiker

Del 4 Elfriede Jelinek.

Omdiskuterat dödsfall väntar i The Simpsons

Kultursvep

En karaktär ska falla ifrån.

Tabut i svenskjudiska offentligheten

Krönika

Ricki Neuman om skuldkänslor.

”Jag är inte en sådan som drömmer”

Söndagsintervjun

Åsa Grennvalls mörker.

Festivalerna där 9 av 10 bokningar är män

Mansdominans på svenska festivaler.

Steven Seagal portad från bluesfestival

kultursvep

Putinvän förargar Estland.

Gör Annie Lööf-tatuering

kultursvep

Komikern i ny tv-serie om politik.

Priset för lån av e-böcker fyrdubblas

litteratur

Flera bibliotek har inte råd.

Knausgård
floppar i USA

Litteratur

Kritik mot norsk ”sensation”.

Kritikern väljer konstutställningar

Konst

”Bergströms mönstervärld fascinerar”.

Utøyas minnesplats -
sår som aldrig läker

Tre år efter

”Vissa saker behöver människor och samhälle komma ihåg.”

Så här kan monumentet se ut

Bildspel

Se Jonas Dahlbergs förslag här.

”Teknologin
hatar mig med”

Profilen

Cameron Diaz i film om amatörporr.

Vad hände efter
självmålet i VM?

Quiz

Dick Harrison om Colombias historia.

Inspireras till nya Attefallshuset

Bildspel

Se det flyttbara strandhuset.

Kartlade Sydafrikas moraliska slagfält

Under Strecket

Per Wästberg efter vännens död.

Mannheimer; skarp och opretentiös

Minnesord

Den krassa verklighetens mästare.

Sverige är beroende av impulser utifrån

Kulturchefen

”Extra viktigt för oss.”

Krönika

”Jämför språk med muskler”

Isabelle Ståhl: Jag skräms av retorikexpertens roll.

Det är på sommaren
vi ska läsa elithyllan

Krönika

Våga motstå spänningsromanen.

Checklista för dialektlyssnaren

Språkspalt

Koll på diftongerna i sommar!

Kulturchefen

Våra dörrar måste fortsatt vara öppna

Fristäderna bör bli fler.

Tove Bengtsson

Tove BengtssonSpelbloggen

Till bloggen
Lokko

”Pavel, sök en förebild utan järnrör”

Det är förstås bara ett förslag.

Verskonst från exilen

Under strecket

Melitta Urbancics poesi nyupptäckt

Hon skapade en rysk vår i Sverige

under strecket

Ryssland var hett i 1880-talets Stockholm

Det litterära Odessa varken ryskt eller ukrainskt

Under strecket

En litterär rörelse föddes vidOdessas stränder.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Kultur med livet
som insats

Leka med döden

Skottskadad för konsten.

Filmat våld lockar unga till Isis

Under strecket

Slåss om arvet efter bin Ladin.

Här är sommarens
bästa läsning

Del 2

SvD:s tips om läsning på semestern.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.