Annons

Sportbloggen

Ola Billger

Ola Billger

Det är tolv dagar kvar till EM-premiären mot Ukraina och trots det soliga lägret i Visby svävar fortfarande stora orosmoln över det svenska laget. Resultatet mot Island i kväll spelar inte så stor roll – men nu behöver Erik Hamrén få svar på fem viktiga frågor.

Hamréns lilla armé åkte till Gotland med frågetecknen fladdrande omkring sig i sommarvärmen. Efter några dagars träning, rehab, lekar, leenden och familjefest i Visby har några av dem försvunnit. Men de allra flesta frågorna – målvakten, backlinjen, mittfältet, nian och tian – väntar fortfarande på ett bra svar.

För den som vill slå sig in i en startelva i EM finns ett par chanser kvar – och nu behöver Erik Hamrén få rätt besked av spelarna mot Island på Ullevi i kväll.

1: Vilka ska spela ytterbackar?
En gång var försvaret svensk fotbolls adelsmärke, nu har backlinjen fler luckor än en normal julkalender. Till höger är det fortfarande oklart om det blir Andreas Granqvist eller Mikael Lustig som spelar i EM-premiären. Mikael Lustig är en av Hamréns favoriter men har knappt gjort en match i år efter alla sina ljumskbekymmer och behöver speltid. Andreas Granqvist har en kanonsäsong bakom sig och måste få en chans att spela på den positionen om han ska göra det jobbet i EM. Och på andra sidan straffområdet, ute till vänster, slåss Martin Olsson och Behrang Safari om en plats. Där är Martin Olsson just nu bättre, men ljumskarna krånglar även där och han får vila i kväll. Kanske får Lustig och Olsson chansen mot Serbien istället.

2: Vem ska spela bredvid Olof Mellberg?
Även om Andreas Granqvist kan slå sig in som mittback känns Jonas Olsson som det bästa valet på den positionen. Jonas Olsson har fortfarande inte gjort en tävlingsmatch för Sverige som mittback – och gott om tid tillsammans med kapten Olof Mellberg mot Island skulle sitta bra inför matchen mot Ukraina och Andrej Sjevtjenko.

3: Håller högeraxeln?
Andreas Isaksson är spelklar och står mot Island i kväll. Vid sidan om Johan Elmanders skada är strulet kring Isaksson lagets allvarligaste problem och därför vore det skönt med ett styrkebesked i målet i kväll.

4: Mittfältet?
Det finns hundra varianter att bygga ett mittfält på och det enda man kan vara riktigt säker på är att Sebastian Larsson kommer att spela till höger och att Kim Källström finns med från start mot Ukraina. Troligt att även Rasmus Elm tar en plats. Men nästan alla har 90 minuter på sig att vinna en plats i startelvan eller försvinna till avbytarbänken. Ikväll får Toivonen chansen till vänster – Hamrén vill ha vinnare på planen.

5: Anfallet?
Zlatan kan spela nästan var som helst. Mot Kroatien spelade Zlatan bakom Johan Elmander och det gick lysande. Om Johan Elmander blir frisk ska han spela – men till premiären är det kort om tid. Nu får Markus Rosenberg chansen att vikariera för arbetsnarkomanen Elmander. Frågan är om han tar den: det är vinna eller försvinna.
Det finns länder som har det värre, trots allt: Ukraina har knappt en frisk målvakt – och Italien går till EM under skuggan av en polisutredning. Men det viktigaste beskedet när matchen är slut strax efter klockan 22 i kväll: inga fler skador, tack.

Ola Billger

Det är en skam för idrotten att diktaturer får arrangera mästerskap. Flytta därför hockey-VM 2014 från Vitryssland till Sverige. Sportvärlden måste ta större hänsyn till mänskliga rättigheter.

Hockey-VM delar Sverige; många tycker att det är årets höjdpunkt. Andra är trötta på ett mästerskap som avgörs varje år utan de bästa. De närmaste åren slipper vi det snacket.
Att VM avgörs i Stockholm och Helsingfors både 2012 och 2013 är ett genidrag och gör att intresset kommer att vara stort.
Det är bara att smaka på några av årets toppnamn: Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Johan Franzén och framför allt den mäktige Daniel Alfredssons sista strid garanterar att detta kommer att bli en riktig idrottsfest.
Men i bakgrunden svävar en fråga som är ännu viktigare än om Tre Kronor tar guld, silver eller brons.
När internationella hockeyförbundet håller kongress borde man i anständighetens namn flytta VM 2014 från Minsk till Stockholm och Helsingfors.
Vitrysslands president Aleksander Lukasjenko är en tyrann som förföljer oliktänkande och krossar all opposition. Landet är Europas värsta diktatur och en rest av en svunnen tid. Mitt i allt detta har han dessutom tid att träna hockey tre dagar i veckan.
Att låta en sådan människa skina i strålglansen från ett VM är fullständigt groteskt.
Att ge Vitryssland och dess hockeytokige president VM 2014 var ett präktigt självmål av hockeyvärlden, men det finns fortfarande gott om tid för hockeypamparna att reparera det misstaget.
Gör om, gör rätt. Låt Sverige och Finland få arrangera VM tre år i rad.
Det svenska ishockeyförbundet har ingen som helst vettig uppfattning i den här frågan; ordföranden Christer Englund gömmer sig bara bakom meningslösheter. Och Internationella hockeyförbundet, IIHF, som inte vill flytta VM hälsar att man är ”neutralt vad gäller politik, ras och religion, förbundet tar alltså inte ställning i sådana här saker”.
Man tar sig för pannan.
För vad som händer i Vitryssland är inte en fråga om politisk uppfattning. Detta handlar om mänskliga rättigheter, inte om skillnader mellan höger, vänster och mittemellan.
Det finns grader i helvetet, alla potentiella arrangörer har skamfläckar, även de mest demokratiska länderna. Men: Det finns en absolut gräns. Varje gång en diktatur får arrangera ett mästerskap är det en skam för idrotten.
Ju större mästerskap, desto större skam.
Självklart borde respekten för mänskliga rättigheter vara ett ännu tyngre kriterium för ett arrangörsland än transporter, hotell och arenor. Idrottsvärlden kan inte i längden prata om fair play samtidigt som man blundar och delar ut VM till diktaturer.
Om idrotten haft något kollektivt vett borde givetvis Kina aldrig fått arrangera OS 2008 och Qatar inte fotbolls-VM 2022. Bägge besluten var sanslösa, och att Putins Ryssland får ett vinterspel och sen ett fotbolls-VM är på gränsen.
Så visst behöver sportvärlden ta ett större ansvar. Men det är samtidigt märkligt att det alltid är just idrotten som hamnar i centrum för bojkottkrav.
När rösterna höjdes mot OS i Kina för fyra år sedan fanns det gott om folk som ville att Sverige skulle bojkotta spelen. Väldigt få av dem skrek när telekomjätten Ericsson samtidigt skrev på avtal värda 8,5 miljarder.
Nu hotar politiker att bojkotta EM i Ukraina efter regeringens behandling av Julia Tymosjenko. Tysklands förbundskansler Angela Merkel kommer inte, inte heller EU-kommissionens ordförande Manuel Barroso.
Det är bra och tydliga signaler mot en regering som behöver bli granskad av omvärlden.
Men, som sagt, det finns grader i helvetet. Ukraina är inte Vitryssland, och även om det är smaklöst att oppositionsledaren sitter i fängelse spelar inte länderna i samma division när det gäller bristen på mänskliga rättigheter.
Däremot är det ingen större skillnad mellan Vitryssland och Azerbajdzjan.
Om tre veckor är det Eurovision i Baku. Den lilla oljerika republiken är ett paradexempel på ett land som inte borde få bada i internationell strålglans: de mänskliga rättigheterna missbrukas, oppositionella fängslas, presidentämbetet går i arv och valen är ett skämt. Lägg till det att det förekommer tortyr och att pressfriheten är minimal.
Hade det varit en tävling i idrott och inte musik hade bojkotthoten redan avlöst varandra. Men hittills har få krävt att Loreen ska stanna hemma.

Ola Billger

Förra sommaren skänkte han Norge lite tröst med sitt VM-guld efter massakern på Utøya.
Nu får Alexander Dale Oens tragiska död en hel idrottsvärld att sörja.

I sin sista tweet, i måndags, skrev han att han såg fram emot att få resa hem från det långa träningslägret i Flagstaff, Arizona:
”Två dagar kvar av lägret häruppe i Flagstaff, sen åker vi tillbaka till Norges vackraste stad, Bergen.”
I tisdags morse dog han av en hjärtattack efter träningen.

Igår strömmade reaktionerna, tårarna och kondoleanserna in:
– Alexander Dale Oen var en stor idrottsman i ett litet land.
Norges statsminister Jens Stoltenberg

– Jag är chockad över att en kär vän och stor rival har gått bort.
(Japans bröstsimstjärna Kosuke Kitajima)

– Du komer att bli ihågkommen för att du gav Norge hopp i en av dess mörkaste stunder.
(Marcus Rogan, österrikisk simstjärna)

– Det käns overkligt att Alexander Dale Oen inte längre är med oss. Mina tankar går till hans familj, hans väner och til hela laget i Flagstaff.
(Norske alpinstjärnan Aksel Lund Svindal)

– Vila i frid Aleksander Dale Oen, du var en verklig mästare och jag beundrade dig.
(Serbiske fjärilstjärnan Milorad Cavic)

– Vila i frid min vän, Aleksander Dale Oen.
(Australiske sprintstjärnan Eamon Sullivan)

Sydafrikas stjärna Cameron van den Burgh – som en gång höll på att bli attackerad av en haj tillsammans med Dale Oen – skriver på Twitter:
– Till min största rival och min bästa vän: må du vila i frid. Min bröstsimsbroder. One love”.

Ola Billger

Det blev inte de engelska journalisternas egen favorit, Harry Redknapp.
Det blev inte heller Stuart Pearce, som ville ha jobbet mest av alla.
Istället leds England av Roy Hodgson och man kan väl säga så här:
Han lär inte underskatta Sverige i alla fall.

Roy Hodgson är inte en tränare som sätter engelsmännens hjärtan i brand – men kanske är det precis därför han kommer att klara jobbet bra.
Han är ett säkert kort, med massiv erfarenhet och framgångar på internationell nivå.
Det som är dåligt för England är bra för Sverige i detta EM – och tvärtom.
Även om Roy Hodgson inte precis är folkets val i England i allmänhet eller i Liverpool i synnerhet – han sparkades efter bara 191 dagar som tränare – så hade England kunnat få något mycket värre än Roy.
Men det skulle vara kul att veta vad Steve Gerrard tänker just nu – han var ju med när Roy Hodgsons anseende hamnade i fritt fall i Liverpool.
Och det skulle vara ännu roligare att veta vad Wayne Rooney och Rio Ferdinand funderar idag. Bägge twittrade sig sinneslösa av beröm för Harry Redknapp när Fabio Capello gick i vintras.
Sverige spelar mot England 15 juni och det är en match som kan avgöra EM-ödet för bägge lagen.
Nackdel för Sverige: Han har mycket bättre koll på Sverige än alla tidigare engelska förbundskaptener tillsammans och till skillnad från det lag han ska leda och de journalister som bevakar varje steg han tar lär han inte underskatta Erik Hamréns mannar.
Nackdel för England: bristen på världsspelare, överskottet av hybris.
Hur man än vänder och vrider på saken är Englands största problem att världens mest överskattade och underpresterande landslag saknar tillräckligt vassa spelare.
Och då spelar det inte så stor roll på kort sikt om det är Roy, Harry eller någon annan som styr skeppet.