Sportbloggen

Johanna Garå

Johanna Garå

Igår var jag ute på det spanska fotbollsförbundets
högkvarter i Las Rozas, en halvtimmes bilfärd utanför Madrid. (Originaltanken
var att krascha Maradonas party men fredagsträningen var stängd och det hölls
ingen presskonferens.

Real Federación de Española gottar sig fortfarande i att fylla
100 år, det ser man inte minst på denna jätteposter (till höger) som hänger vid
parkeringen.

Spansk press älskar sina siffror, det vet ni vid det här
laget. Därför var det busenkelt för reportrarna igår att hitta på en vinkel att
ringa hem om – kaptenen Iker Casillas gör nämligen sin 100:e landskamp om han får spela
mot Argentina i kväll. 28-åringen blir den tredje spanske spelaren i historien att
nå denna anmärkningsvärda siffra.

”San Iker” fick som väntat
nästan alla frågor på presskonferensen trots att den nye killen i klassen, Sevillas Jesús Navas
(som darrade på stämman när han svarade), och David Villa (”El Guaje”, barnet, kallad) också satt vid
podiet.

Ni som har varit med mig ett tag nu förstår vad gårdagens möte innebar. För ni minns väl leken? Jag mötte inte bara ”Cassie” – jag mötte mig själv.

Och jag fick samma intryck som tidigare gånger. En reko och avslappnad kille som verkar intelligent och social.

När han var färdig med alla intervjuer kom han ut från
mediebyggnaden precis där jag och ”Tjyvlyssnerskan” stod. Vi passade på att
fråga om han mindes hur det gick i debuten och vem som stod i Sveriges mål.

– Vi förlorade, va? Jag tror att de gjorde mål på
straff. Det var kanske han som spelar i USA nu. Ja, Ljungberg! Målvakten minns
jag inte, men han var blond.

Jag fick hjärnsläpp och föreslog Ravelli (som lade av 1997…)
medan min Schibstedkollega var mindre tagen av stundens allvar och prickade in
Hedman.

För tre år sedan, när Casillas var i Stockholm för att EM-kvala
mot Sverige, berättade han om landslagsdebuten – mot Sverige på Ullevi.
Han var 19 år och fick hoppa in i den andra halvleken. Gary Sundgren spelade och slutresultatet blev 1-1. Roland Nilsson satte straffen.

– Jag minns att jag var väldigt nöjd och stolt. Det var
pricken över i:et den säsongen då det gick väldigt bra för mig och Real Madrid
vann Champions League, sa han i Stockholm 2006.

Jag frågade då vem han bytte tröja med i det svenska
landslaget.

– Ingen! Jag ville behålla den som minne.

Casillas bästa landslagsminne så här långt är
inte oväntat EM-guldet 2008, då han fick lyfta bucklan efter Spaniens 44 titellösa år.

– Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det. Men även
semifinalen och straffläggningen mot Italien står ut så klart. Sämsta minnet är
alla kvartsfinaler och åttondelsfinaler då vi åkt ut tidigare gånger.

Summa summarum: jag står fast vid mitt val av Iker Casillas, ”Tjvyssnerskan”
är inte längre lika nöjd med att vara Éric Cantona.

Fler bloggar