Annons

Sportbloggen

Jan Semneby

Jan Semneby

André Myhrer älskar musik. Rock´n´roll. Både att spela själv och att lyssna på. Han lär ha sett alla tre Springsteenkonserterna på Stadion i somras.
Som inbiten rockälskare själv sedan tidiga tonår är jag naiv nog att tro att Myhrers intresse hjälpt honom i hans idrottande. Jag tänker på det här med attityd och mental inställning. Det går att hämta mycket inspiration från Bruce Springsteen.
Att den mentala inställningen är A och O visade sig i damernas slalom. Maria Pietilä Holmner fick det goda rådet frn sin mentor Anja Pärson att ha kul och njuta av OS. Det kunde sånär ha gett även Maria en medalj.
Och det vsade sig igår. Myhrer har den rätta attityden och inställningen. Utan att darra på läppen förkarade han i tv efter första åket att den tid han tappat inte var någon omöjlighet att ta igem. André har alltid gett ett avslappnat och coolt intryck i intervjusituationer.
Slalombronset var den första svenska alpina OS-medaljen på herrsidan sedan Lars-Börje ”Bulan” Erikssons super g-brons i Calgary 1988 och den första slalommedaljen sedan IngemarStenmarks guld får ganska såexakt 30 år sedan. Precis som de teman som genomsyrar Springsteens texter om att allt är möjligt visade André Myhrer att även de manliga svenska utföråkarna kan ta medalj. Nästa år på VM i Garmisch-Partenkirchen blir det guld! Rock on.

Jan Semneby

Det är synd om Anja Pärson. Hon gjorde vad ingen annan svensk utförsåkare hittills gjort i OS, tog ett brons och fick åtminstone tillfälligt omgivningens – framför allt den utländska omgivningens – respekt och beundran för det sätt som hon kämpade sig till medaljen efter kraschen i störtloppet. Men det räckte bara att hon misslyckades i storslalom och slalom för att de negativa och hånfulla kommentarerna skulle dyka upp.
Men Anja Pärsons styrka är att hon inte bryr sig om sånt, åtminstone inte utåt. Hon drivs av en unik vilja att vinna och jag tror att den viljan räcker en säsong till. Uttalanden under OS tyder på att hon funderar i de banorna och då jag tog upp framtiden med henne så jag träffade henne i Åre i december pratade hon om den separationsångest hon tror att hon kommer att ha när hon beslutar sig för att lägga av. Nästa vinter är det VM, det räcker fint som motivation för Anja att ta revansch för dett misslyckade VM:et förra vintern.

Jan Semneby

Allt är inte guld som glimmar i Whistler. Lika glad och imponerad som jag var efter herrarnas stafettguld i onsdags, lika arg och besviken var jag efter damernas andra storslalomåk i går. Med en bana stakad av Anders Pärson och bättre förhållanden trodde jag att svenskorna åtminstone skulle kunna ta in lite tid. Nu gjorde de den sämsta insatsen jag sett dem göra på länge. Ok, Anja Pärson besväras av sin skada. Men Maria Pietilä Holmner?
Det är tur för svensk utförsåkning att Anja bet ihop och tog sitt bragdbrons, en prestation utförd med järnvilja. I övrigt har OS så här långt varit ett lika stort fiasko som VM förra vintern.
Nu återstår slalomtävlingarna. Anjas slalomåk i superkombin lovade gott men orkar hon ladda om till i kväll?

Jan Semneby

En bortkastad dag i dimman i storslalombacken i går. Nu ska andra åket köras i kväll svensk tid. Det hade varit bättre att börja om från början och köra om hela tävlingen. Inte för att det kanske hjälpt svenskorna, det känns som de inte är så mycket bättre i storslalom den här säsongen. Men för att ge en rättvis tävling för alla. Det var ju inte bara det att dimman satte stopp för det andra åket, en arrangörsmiss gjorde att Julia Mancuso fick avbryta sitt åk eftersom Lindsey Vonn låg kvar i backen och Mancuso fick göra om sitt åk senare vilket är en nackdel.
Men Österrike och Frankrike ville förstås inte att allt skulle köras om, deras tjejer ligger ju i topp inför det andra åket. Och Österrike har stor makt i den alpina världen. Nu kunde de stödja sig på en skrivning i reglementet där det står att hela tävlingen BÖR avgöras på en dag. Kanske dags att byta ut BÖR mot SKA?

Jan Semneby

Det är mycket med det psykologiska. Helena Jonsson överväger att skaffa sig en mental tränare efter misslyckandet i OS. Maria Pietilä Holmner säger att hon är glad att hon inte haft några pallplatser i vinter för då känner hon ingen press på OS.
Även om Marias uttalande kan tyckas lite märkligt så ligger det någonting i det. Det finns alltid en fara i att nå stora framgångar i världscupen i början av en OS-säsong och utmålas som medaljhopp. Se på Helena Jonsson, se på skicrossåkaren Anna Holmlund. Det krävs en Anja Pärson eller Charlotte Kalla att klara av sådana förväntningar.
Men nu har Maria PH fått som hon ville inför kvällens storslalom. Hon kan åka utan press vare sig från sig själv eller någon annan och hon behöver inte tänka på världscuppoäng och FIS-punkter. Är det något tillfälle som hon kan kliva fram så är det i kväll. Hon gjorde det i Åre-VM där det blev silver, hennes genombrott. Och hon kan hämta inspiration hos Anna Ottosson som efter att ha haft en liknande säsong som Maria klev upp på pallen och mottog en bronsmedalj i storslalomtävlingen i Turin-OS för fyra år sedan. Så släpp bromsen i kväll, PH. Fånga dagen.

Jan Semneby

SvT har flera kommentatorspar på plats i Vancouver. En ”vanlig” kommentator och en expert som utövat sporten som aktiv eller som tränare. Oftast blir det en bra balans mellan lekmannen och experten som gagnar tv-tittarna. Utom under curlingsändningarna.
Både Katarina Hultling och Elisabeth Gustafson har spelat curling på världsnivå. Det är ett problem. Det blir för mycket expertsnack från båda och det är svårt för tv-tittare som inte själva är experter på denna i olympiska sammanhang rättt så svårbegripliga sport att ta sig in i sändningen och förstå vad som händer och taktiken som lagen använder sig av. Det Hultling och Gustafson med sin mångåriga erfarenhet ser som självklarheter är det inte hos merparten av tittarna. Lite mindre fikonspråk under resten av curlingturneringen tack.

Jan Semneby

Jag kan inte annat än beundra Anja Pärson för hennes vilja och mentala styrka. Krasch och vadproblem till trots, hon fortsätter med full energi och tränar på morgnarna och ser fram mot onsdagens storslalom där hon, som alltid, tänker köra för medalj. Inget kan stoppa henne.
Samtidigt säger Helena Jonsson att det ska bli skönt att komma hem. Det är lätt att se Anja Pärson som en maskin vid sidan av Helena som inte var mentalt stark nog för sitt första OS. Men Anja har varit i samma situation som Helena. Jag minns tävlingarna i Cortina i januari 2007 några veckor före VM i Åre. Inget gick Anjas väg. Jag har aldrig sett henne så nedslagen och modlös och efteråt berättade hon att hon gråtit i bilen då hon var utom synhåll för oss journalister och fotografer.
Men Anja kom igen. Och det är jag säker på att Helena Jonsson gör. Nu vet hon vad det innebär att tävla på ett OS. Och hon har faktiskt en medaljchans kvar i kväll tillsammans med lagkamraterna i skidskyttestafetten.

Jan Semneby

Det har, med all rätt, riktats hård kritik mot IOK (som äger bolaget som produverar tv-sändningarna) den bristfälliga tv-produktionen och framför allt grafiken i skidskyttet. Men även vi som gillar att titta på den alpina utförsåkningen har fått betydligt sämre service i rutan än vad vi får från vanliga världscuptävlingar. Av någon underlig anledning visas aldrig startnumren för åkarna i grafiken vilket gör det svårt att hänga med.
Detta, tillsammans med alla brister och skandaler kring arrangemanget som framkommit, kan göra Vancouver till de sämst arrangerade vinterspelen på länge. Men vi lär inte få uppleva samma sak som efter Atlanta-OS då Samaranch frångick traditionen att tacka för de bäst arrangerade olympiska spelen någonsin vid avslutningsceremonin. Så har IOK-presidenterna alltid sagt utom just efter Atlanta och dess mycket bristfälliga arrangemang 1996.

Jan Semneby

Bode Miller vet hur man prickar in en formtopp. I somras funderade han på om han skulle lägga av. Den alpina världens bohem och gossen Ruda beslöt sig för att återförenas med det amerikanska landslaget och satsa på ett sista OS men skadade sig under volleybollspel och missade försäsongsträningen. Vid premiären i Sölden tävlade han inte, han var bara där för sitt skidmärkes presskonferens.
Men nu står han där som olympisk mästare i superkombination, hans tredje OS-medalj på lika många starter i Vancouver-OS. OS-guld var det enda han saknade. En skön revansch för fiaskot i Turin-OS där Miller hånades av amerikanska medier för att han var mer intresserad av att besöka Sestrieres barer än att ta OS-medaljer.
Detta är med all sannolikhet Bode Millers sista säsong som utförsåkare. Han aviserade för ett tag sedan planer på att försöka kvala in till US Open i tennis i september. Man kan säga mycket om Miller och hans ibland korkade uttalanen men han är vid sidan av Hermann Maier den alpina sportens störste profil de senaste 10-12 åren. Jag kommer att sakna honom.

Jan Semneby

Det finns en scen i U2-filmen Rattle and hum. BB King och Bono sitter backstage inför ett framförande där BB ska göra låten When love comes to town tilsammans med bandet. Den gamle bluesmannen läser igenom texten och säger till Bono: ”great emotions young man, great emotions”.
Jag kom att tänka på detta igår kväll efter det fantastiska skidloppet. Stora känslor. SvT:s expertkommentator Per Elofsson grät när han skulle kommentera Hellners och Olssons insatser. Det kändes som OS i München 1972 då en gråtande Toivo Öhman kommenterade Ulrikas guldhopp.
Per Elofsson fick aldrig något OS-guld och kanske han tänkte på Salt Lake City då han var favorit på tremilen men knäcktes av fuskaren Johan Mülegg och bröt.
Pers tårar var ett känslosamt ögonblick och det var äkta och oregisserad tv när den var som bäst. Great emotions indeed.