Annons

Sportbloggen

Jan Semneby

Jan Semneby

I kväll är kulan i luften på alla håll och kanter: Sverige möter England i sista gruppspelsmatchen i EM, det spelas allsvensk fotboll och sist men inte minst Zlatans ligapremiär med Barcelona.

Men sedan bär det av mot Sverige för Ibrahimovic. Herrlandslagets VM-kvalmatcher mot Ungern och Malta nalkas och truppen samlas för att ladda upp i Stockholm. Första träningen är i morgon tisdag klockan 12.30 och vi rapporterar live från Stadion här i VM-kvalbloggen från träningen och den efterföljande presskonferensen.

Ola Billger

Jag älskar friidrott. Jag trivs i Göteborg. Ett fullsatt Ullevi är i sina bästa stunder ett tempel.
Men inte ens den kombinationen kan få mig att få upp intresset för Finnkampen i helgen.
Jag ser att förbundskapten Stefan Olsson vill ha en svensk dubbelseger och tänker lite stillsamt att:
Jaha. Joho. Tiddelipom.
Ledsen att såra alla friidrottsvänner som sitter och räknar poäng i kastgrenarna och funderar på vilken taktik som ger bäst utdelning på medel- och långdistans…men:
Ett år när de svenska friidrottsstjärnorna mest skadat sig och Berlin blev en svensk besvikelse känns ju Finnkampen alldeles extra iskall. Knappt en stjärna i sikte.
Det enda heta den här helgen är att Christian Olsson hoppar igen.
Hoppas benen håller, hoppas det blir långt, hoppas han kommer tillbaka
ordentligt.
Det bryr jag mig om på allvar.
Men inte resten.
Det kanske bli 35000-40000 på läktaren, det blir säkert rätt många hundratusen framför burken. Det blir upphetsade röster, det blir hjältar och spurter och mäktiga kast och det blir en osannlik rad risiga reslutat
Jag tänker inte säga att man ska lägga ned Finnkampen, det är för billigt och traditionerna är för stora.
Men:
Vem bryr sig om hur det slutar?
Ärligt?
Och hur länge till har Finnkampen råd att kännas iskall?