Det är en skam för idrotten att diktaturer får arrangera mästerskap. Flytta därför hockey-VM 2014 från Vitryssland till Sverige. Sportvärlden måste ta större hänsyn till mänskliga rättigheter.

Hockey-VM delar Sverige; många tycker att det är årets höjdpunkt. Andra är trötta på ett mästerskap som avgörs varje år utan de bästa. De närmaste åren slipper vi det snacket.
Att VM avgörs i Stockholm och Helsingfors både 2012 och 2013 är ett genidrag och gör att intresset kommer att vara stort.
Det är bara att smaka på några av årets toppnamn: Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Johan Franzén och framför allt den mäktige Daniel Alfredssons sista strid garanterar att detta kommer att bli en riktig idrottsfest.
Men i bakgrunden svävar en fråga som är ännu viktigare än om Tre Kronor tar guld, silver eller brons.
När internationella hockeyförbundet håller kongress borde man i anständighetens namn flytta VM 2014 från Minsk till Stockholm och Helsingfors.
Vitrysslands president Aleksander Lukasjenko är en tyrann som förföljer oliktänkande och krossar all opposition. Landet är Europas värsta diktatur och en rest av en svunnen tid. Mitt i allt detta har han dessutom tid att träna hockey tre dagar i veckan.
Att låta en sådan människa skina i strålglansen från ett VM är fullständigt groteskt.
Att ge Vitryssland och dess hockeytokige president VM 2014 var ett präktigt självmål av hockeyvärlden, men det finns fortfarande gott om tid för hockeypamparna att reparera det misstaget.
Gör om, gör rätt. Låt Sverige och Finland få arrangera VM tre år i rad.
Det svenska ishockeyförbundet har ingen som helst vettig uppfattning i den här frågan; ordföranden Christer Englund gömmer sig bara bakom meningslösheter. Och Internationella hockeyförbundet, IIHF, som inte vill flytta VM hälsar att man är ”neutralt vad gäller politik, ras och religion, förbundet tar alltså inte ställning i sådana här saker”.
Man tar sig för pannan.
För vad som händer i Vitryssland är inte en fråga om politisk uppfattning. Detta handlar om mänskliga rättigheter, inte om skillnader mellan höger, vänster och mittemellan.
Det finns grader i helvetet, alla potentiella arrangörer har skamfläckar, även de mest demokratiska länderna. Men: Det finns en absolut gräns. Varje gång en diktatur får arrangera ett mästerskap är det en skam för idrotten.
Ju större mästerskap, desto större skam.
Självklart borde respekten för mänskliga rättigheter vara ett ännu tyngre kriterium för ett arrangörsland än transporter, hotell och arenor. Idrottsvärlden kan inte i längden prata om fair play samtidigt som man blundar och delar ut VM till diktaturer.
Om idrotten haft något kollektivt vett borde givetvis Kina aldrig fått arrangera OS 2008 och Qatar inte fotbolls-VM 2022. Bägge besluten var sanslösa, och att Putins Ryssland får ett vinterspel och sen ett fotbolls-VM är på gränsen.
Så visst behöver sportvärlden ta ett större ansvar. Men det är samtidigt märkligt att det alltid är just idrotten som hamnar i centrum för bojkottkrav.
När rösterna höjdes mot OS i Kina för fyra år sedan fanns det gott om folk som ville att Sverige skulle bojkotta spelen. Väldigt få av dem skrek när telekomjätten Ericsson samtidigt skrev på avtal värda 8,5 miljarder.
Nu hotar politiker att bojkotta EM i Ukraina efter regeringens behandling av Julia Tymosjenko. Tysklands förbundskansler Angela Merkel kommer inte, inte heller EU-kommissionens ordförande Manuel Barroso.
Det är bra och tydliga signaler mot en regering som behöver bli granskad av omvärlden.
Men, som sagt, det finns grader i helvetet. Ukraina är inte Vitryssland, och även om det är smaklöst att oppositionsledaren sitter i fängelse spelar inte länderna i samma division när det gäller bristen på mänskliga rättigheter.
Däremot är det ingen större skillnad mellan Vitryssland och Azerbajdzjan.
Om tre veckor är det Eurovision i Baku. Den lilla oljerika republiken är ett paradexempel på ett land som inte borde få bada i internationell strålglans: de mänskliga rättigheterna missbrukas, oppositionella fängslas, presidentämbetet går i arv och valen är ett skämt. Lägg till det att det förekommer tortyr och att pressfriheten är minimal.
Hade det varit en tävling i idrott och inte musik hade bojkotthoten redan avlöst varandra. Men hittills har få krävt att Loreen ska stanna hemma.

Förra sommaren skänkte han Norge lite tröst med sitt VM-guld efter massakern på Utøya.
Nu får Alexander Dale Oens tragiska död en hel idrottsvärld att sörja.

I sin sista tweet, i måndags, skrev han att han såg fram emot att få resa hem från det långa träningslägret i Flagstaff, Arizona:
”Två dagar kvar av lägret häruppe i Flagstaff, sen åker vi tillbaka till Norges vackraste stad, Bergen.”
I tisdags morse dog han av en hjärtattack efter träningen.

Igår strömmade reaktionerna, tårarna och kondoleanserna in:
– Alexander Dale Oen var en stor idrottsman i ett litet land.
Norges statsminister Jens Stoltenberg

- Jag är chockad över att en kär vän och stor rival har gått bort.
(Japans bröstsimstjärna Kosuke Kitajima)

– Du komer att bli ihågkommen för att du gav Norge hopp i en av dess mörkaste stunder.
(Marcus Rogan, österrikisk simstjärna)

– Det käns overkligt att Alexander Dale Oen inte längre är med oss. Mina tankar går till hans familj, hans väner och til hela laget i Flagstaff.
(Norske alpinstjärnan Aksel Lund Svindal)

– Vila i frid Aleksander Dale Oen, du var en verklig mästare och jag beundrade dig.
(Serbiske fjärilstjärnan Milorad Cavic)

- Vila i frid min vän, Aleksander Dale Oen.
(Australiske sprintstjärnan Eamon Sullivan)

Sydafrikas stjärna Cameron van den Burgh – som en gång höll på att bli attackerad av en haj tillsammans med Dale Oen – skriver på Twitter:
– Till min största rival och min bästa vän: må du vila i frid. Min bröstsimsbroder. One love”.

Det blev förstås fest i Schladming efter att André Myhrer tagit hem slalomcupen. Och icke oväntat gjorde André ett framträdande med sitt band. Han har samlat på sig en imponerande samling gitarrer under sina resor till USA.

Varje säsong spelar han och bandet Segertåget in en video med en ny låt. För två år sedan hette den Kommer hem med metall, Myhrer hade ju ett OS-brons med sig hem från Vancouver. Säsongens låt, skriven och producerad av Erik Mossnelid heter Rock me och ni kan se videon här.