Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Jag var tidigare medlem i Journalistförbundet. Det innebar att jag plötsligen också blev medlem i Kulturskaparna. (Det ville jag inte vara, så jag gick ur förbundet).

Jag är även ansluten till Sami, vilket nu innebär nu att jag också indirekt är en del av Musiksverige, en ny intresseorganisation som ”kommunicerar och driver den samlade musikbranschens frågor”.

Det är lätt att se de interna vinsterna med att skapa en organisation som samordnar information och tar fram vettig statistik kring branschspecifika frågor som försäljning, export och sysselsättning.

Och det är enkelt att problematisera organisationens väntade ickeproblematisering av upphovsrätten (som den är ”för”).

Men det mest intressanta med att Musiksverige bildats är nog ändå den strid om kulturbegreppen som för varje månad blir allt tydligare.

Jag har tidigare varit inne på betydelsen av att ord förlorar sina tidigare betydelser.

Alla de etiketter som vi har använt för olika kulturiga yrkeskategorier – ord som journalist, författare, musiker, fotograf, skribent, filmare – är i dag så pass upplösta att vi inte riktigt vet vad de betyder längre.

Och det är klart, om det blir svårare och svårare att slå fast vad en musiker är, så är det också knepigt att definiera ”musikbranschen”.

Som en logisk följd av detta försöker naturligtvis de som har störst intresse av att tillhöra gruppen visa upp en så svartvit bild av verkligheten som möjligt. Som om upplösningen inte var en realitet.

Jag tycker att Rasmus Fleischer formulerar det bra på Copyriot när han skriver ”`Musiksverige´ är en intresseorganisation och representerar således inte musiken, för musiken är inget intresse.”

Den här utvecklingen där kulturområde efter kulturområde mutas in på nytt, är både väntad och naturlig. Men den för samtidigt med sig ett betydande glapp i samhällsdiskussionen.

För vem räknar statistik för den nya, upplösta kulturen?

Vem skriver rapporter om vad som behövs för att den bäst ska komma till sin rätt?

Vem för dess talan gentemot politiker?

Ja, vem pratar egentligen om saker som samhällsvinster och utbildningsbehov när det handlar om det framväxande kulturliv som kommer att vara majoritetens?

I upplösningens tid är det lätt för inflytelserika grupper att befästa bilden att varje förändring i vårt kulturella beteende innebär ett hot eller ett problem.

Vi behöver också en diskussion om vilka möjligheter dagens kulturskifte ger, både på en individnivå och på en nationell nivå.

Anders Mildner

Det var inte särskilt många som pratade om internet under valrörelsen.

Politiker från alla läger vände bort blicken från frågor om fildelning, upphovsrätt och övervakning.

Och eftersom man var så mån om att hålla nätfrågorna på behörigt avstånd, omöjliggjordes också alla diskussioner som handlade om chanser att bygga ett nytt kunskapssamhälle, samt all internetrelaterad diskussion om viktiga ämnen som utbildning, framtidens skola, demokratiarbete, ökad delaktighet och möjligheter för nytt entreprenörsskap.

Effekten av politikernas tystnad är skrämmande, eftersom den så snabbt tolkas av medierna som ett kvitto på att frågorna är ointressanta eller överspelade, när det i själva verket förhåller sig precis tvärtom.

Förra veckan publicerade till exempel fackorganet Journalisten en ledare i samband med rättegången mot The Pirate Bay, där chefredaktören hävdade att ett skifte hade ägt rum sedan tingsrättsförhandlingarna.

Dels hade medieintresset för rättegången i den här vändan har varit mycket lågt, dels hade internetanvändarna ändrat inställning till fildelning.

Båda dessa antaganden är felaktiga.

En sökningar i mediearkiv visar att det de senaste månaderna ger hundratals träffar bara på The Pirate Bay – och då är inte bloggar och tweets inräknade. Eller böcker avden här typen.

Att mediernas intresse dock är lägre än förra rättegången är inte särskilt märkligt. Så är det nästan alltid då ett fall går vidare till högre instans.

I Journalistens ledare står det också att internetanvändarna nu ändrat inställning.

Vid förra rättegången ”ansågs nedladdning nästan vara en rättighet, något de flesta ägnade sig åt. I dag är läget ett annat. Även om nedladdning fortfarande är vanligt, så inser de flesta att illegal nedladdning är just det – olaglig.”

Det är svårt att finna bevis för en sådan argumentation.

Rapporten Svenskarna och Internet, som släpptes igår, visar tvärtom att fildelningen ö-k-a-r.

2010 års siffor är de högsta någonsin: Hela 24 procent av internetanvändarna fildelar.

Tittar man på lägre åldersgrupper ökar siffrorna – hälften av de unga männen 16-25 år fildelar och ytterligare en fjärdedel har gjort det någon gång.

Om detta då är ett problem – vad bör man göra åt det? Här finns tre alternativ. Janne Elvelid, som är projektledare på stiftelsen .SE, som publicerar rapporten, levererar det ena i en intervju med DN:

– Utbudet på de legala tjänsterna behöver bli bättre.

Ett annat läckte i dag ut från Justitiedepartementet, där det visar sig att regeringen planerar att göra det lättare för polis och åklagare att få ut personuppgifter från nätleverantörer.

I dagsläget lämnas sådana uppgifter bara ut om det handlar om brott som ges fängelsestraff, men i samband med att datalagringsdirektivet ska införas, vill nu regeringen ändra detta och sänka gränserna, så att uppgifterna kan lämnas ut även om brottet bara ger böter. Vilket då alltså innebär att även enstaka fildelare berörs.

Det sista alternativet är att skärpa straffen, vilket också kan innefatta åtgärder som att stänga av människor från internet.

Men vad händer om människor trots detta inte förändrar sitt beteende?

I går talade Cecilia Malmström på Internetdagarna.

Glappet mellan politikern och publiken kan nog bara beskrivas på ett enda sätt: som ofantligt.

En anledning till varför det förhåller sig på det sättet är att det gång på gång visar sig att de farhågor som internetdebattörerna har i stort sett nästan alltid besannas.

Det kritiserade datalagringsdirektivet – som ingen politiker ville diskutera i somras – var tänkt att vara ett verktyg för grov brottslighet. Så plötsligt förändras förutsättningarna, utan att väljarna har haft möjlighet att diskutera detta under valrörelsen.

Är det någon – oavsett vilken inställning man har till fildelningsfrågan – som på allvar tycker att det här är en bra väg att gå?

Är det någon som inte tror att dagens koncept med att ständigt smyga in lagändringar bakvägen inte bidrar till att öka avståndet mellan väljare och makthavare?

De nya it-ministern, Anna-Karin Hatt, har proklamerat att hon vill ta fram en digital agenda för Sverige. En startpunkt för det arbetet är kanske att försöka förstå att en internetpolitik också innefattar en öppen internetdiskussion.

Trovärdigheten i dagens internetpolitik närmar sig nu något slags nollpunkt, just beroende på politikernas tystnad.

Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration, sa Fredrik Reinfeldt i ett beryktat uttalande. Fast det skulle vi ju. Vi skulle bara inte göra det under en valrörelse. Och vi skulle bara inte prata så högt om det.

Anders Mildner

Alla som såg valvakorna på tv kunde notera att i stort sett inga politiker längre svarar på frågor.

Jo, svarar gör de, i och för sig, men inte på de frågor som ställs.

Ungefär så här:

– Ni har förlorat en tredjedel av era väljare och gör ert sämsta val någonsin. Vad beror det på?

– Jag vill tacka alla funktionärer som ställt upp och gjort en fantastisk valrörelse. Stämningen har varit på topp hela tiden och vi har verkligen lyckats föra ut vårt budskap att det viktigaste för Sverige just nu är att satsa på vård, omsorg och skola.

Anledningen till att vi får sådana här samtal är att politikern som får frågan vet att nonsenssvaret med all säkerhet flipprar förbi tittarna utan att märkas, medan ett erkännande om att något har gått dåligt, obönhörligen kommer att fastna.

Och kanske visas om och om igen.

Dessutom: har man nu kommit överens om ett mantra att upprepa om och om igen, är det ju lika bra att fortsätta på ren autopilot tills man hittat på ett nytt.

Den här soundbite-ifieringen av nyheterna är en direkt effekt av tv-kulturen och har utvecklats under snart 60 år. Den logiska följden av detta såg vi i Svt:s valvaka, som arrangerades och kommenterades på samma sätt som ett sportevenemang.

Som ett resultat fördummas inte bara journalistiken, utan också den politiska diskussionen och innehållet i politiken.

Vissa ämnen blir dessutom omöjliga att ens ta upp, eftersom de är alldeles för komplexa för att malas ned till enstaka pigga fraser.

Vid det här laget är det uppenbart att tv inte klarar av att prata om internet, som exempel.

Nätneutralitet?

Upphovsrätt?

Den typen av frågor, väldigt svåra att diskutera på 20 sekunder, placeras därför omedelbart i ”vi ska så klart se över det”-facket i politikernas svar, varpå reportern genast går vidare till nästa fråga.

I morse såg jag ett inslag på morgonnyheterna om Facebook, där någon som företrädde en organisation i USA uttalade sig kritiskt om integritetsaspekterna.

Visst, det stod en liten titelrad under personens ansikte, men jag fick inte veta vad det egentligen var för en organisation eller vad den sysslade med eller varför just den här organisationens kritik var intressant.

Huvudsaken var ju att fylla den slot som hade avsatts för kritik.

Jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare.

För att jag skulle bli det, hade det krävts en sak: mer tid. Tid att förklara, tid att ge bakgrund, tid att analysera.

Intressant nu är att det finns vissa tecken på en motreaktion mot tv-kulturen. Men inte från journalisternas sida, utan ifrån pr-människorna som vill föra ut sitt budskap.

Sven Wennerström skriver om vad som hände under en presskonferens i Vita Huset där tv-kamerorna för en gångs skull inte var närvarande (läs ursprungstexten från The Washington Post här)

Mycket tänkvärt.

Anders Mildner

Vad är en sluten grupp? Och hur stor kan den vara?

I spåren av Facebookboomen tyder det mesta på att vi kommer att ha fortsatta svårigheter att avgöra var gränsen går.

Vi har ju trots allt har tagit steget från en ickedigital gemenskap (som för de flesta av oss var ganska liten) till en nätgemenskap (som för de flesta av oss är mycket större), vars konturer är otydliga och där alla inblandade har sin egen uppfattning om öppenhet och slutenhet.

För bara något år sedan betraktade nog många det här som barnsjukdomar.

Problemen skulle liksom gå över av sig själv med tiden.

Men förutom att missförstånden fortsätter att sätta griller i huvudet på alla användare av sociala medier, så kommer vi nog – bland annat som en reaktion på detta – att se en allt större strävan efter olika former av begränsning.

Facebooks nya grupper är bara ett exempel på vad Lydia Leavitt kallar ”en tillbakagång till 90-talet”, där de diskussioner som under en tid förts väldigt öppet, nu återigen hamnar i en lite mer stängd miljö.

Och det ligger något i det.

Ett annat exempel som tas upp i artikeln är appen Rally Up, som marknadsförs som ”The social network that emphasizes privacy and cuts out noise”.

Kanske är det ingen slump att allt fler exempel av den här sorten dyker upp precis när positioneringstjänsterna seglar upp som nästa riktigt stora grej.

Att offentliggöra var vi befinner oss upplevs nämligen ofta som mycket mer privat än att berätta vad vi gör eller vem vi gör det med.

Nystartade LikeOurselves verkar vara på jakt efter ett mellanläge.

Man loggar in, väljer vilka typer av grupper man anser sig tillhöra (till exempel: student, tekniknörd, singel och så vidare) och kan sedan skicka iväg små hej-hälsningar till andra gruppmedlemmar som befinner sig på samma ställe som en själv.

Dessa användare ser dock inte ditt hejande. Först när de – oberoende av dina kontaktförsök – också har skickar iväg ett hej till dig, får du grönt ljus och kan knata fram och ta kontakt.

LikeOurselves kallar detta för ”a zero-rejection way of starting a conversation”. Jag skulle nog kalla det för omständigt.

Hur som helst ligger det intressanta i försöken att finna en väg där man kan para det bästa från slutenheten med det bästa från öppenheten.

Vi kommer alldeles säkert få se fler lösningsförslag på det här dilemmat framöver.

Och om världen blir mer sluten eller mer öppen som ett resultat av utvecklingen är väl närmast att betrakta som 10-talets variant på frågan om glaset är halvfullt eller halvtomt.

Anders Mildner

Höstintervju, del 1: Diana Janse




Sedan en tid tillbaka bloggar ett tiotal UD-medarbetare.

Det innebär att vi nu på ett nytt och mycket mer direkt sätt kan följa – och diskutera – Sveriges utrikespolitiska arbete på platser som Addis Abeba, Warszawa, Ankara, New York och Bagdad.

Men vad betyder den här förändringen i UD:s kommunikation egentligen? Och hur påverkar den de medarbetare som nu får lite friare händer att på ett mer publikt sätt skildra vardagen?

Ett av de senaste tillskotten i bloggsatsningen är Diana Janse.

I våras kom hon ut med boken ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”, om sina erfarenheter från två år i Afghanistan (recension i SvD här), och nu är hon nyutnämnd ambassadör i Tbilisi, Georgien.

Hennes blogg heter Utpost Tbilisi.

Vilka är dina huvudfrågor som du fokuserar på just nu?

– På Georgiens EU-närmande, på det stora svenska utvecklingssamarbetet här, på det praktiska med att få ambassaden på plats och på att själv komma på plats – bygga nätverk, lära mig mer om mitt stationeringsland och människorna i det.

Historiskt sett har det naturligtvis inte varit självklart att man inom UD fört ett öppet samtal på det sätt som ni nu börjat med på UD-bloggarna. Vad innebär det skiftet?

– Visst är det ett skifte, och det hade nog dröjt innan det hittat till UD om inte Bildt banat vägen. Han var ju något av en pionjär när han tog bloggandet till UD, och då var det långt ifrån självklart.

– Jag hoppas att det kan bidra till en lite större förståelse för vad vi gör. Det var också något jag ville bidra till med min bok – jag hade väldigt svårt att känna igen mig folks föreställningar om vad diplomater egentligen sysslar med.

Hur har diskussionerna gått internt?

– Ingen aning.

Som ambassadör i Tbilisi, vilka avvägningar känner du att du måste göra när det gäller vad du kan skriva om på bloggen?

– Jag måste naturligtvis ta hänsyn till att jag ska kunna verka här så effektivt som möjligt.

Och vad innebär det i praktiken? Att du redan från början vet med dig att vissa ämnen är för känsliga eller olämpliga att ta upp i bloggform? Eller något annat?

– Ungefär så. Att ropa högt är inte alltid den bästa vägen till inflytande.

De enskilda medarbetarna inom UD får rimligen starkare röster när de deltar i ett ständigt pågående offentligt opinionsbildande samtal. Håller du med om det? Och vad blir i så fall effekten för den interna hierarkin inom UD?

– Kanske det, vi får väl se. Själv kan jag tycka att det inte har något egenvärde; vårt uppdrag är att serva vår regering, det är deras arbete och röster som ska stå i centrum.

Jag frågar eftersom jag tror att de personer som ett samtal om ett ämne kretsar kring – som alltså är samtalsledande – skaffar sig ett nytt slags mandat i en tid där nya medier delvis förändrar de traditionella mediernas spelregler.

Förr var det ju självklart att man som journalist gick med sina frågor den person som rent hierarkiskt befann sig i toppen. I dag är det lika troligt att man söker sig till den som är samtalsledande, oavsett vilken formell befattning denna person har.

Jag tänker att denna förändring borde innebära något för en organisation som UD, som jag uppfattar som starkt hierarkisk (av väldigt naturliga skäl, förvisso)?

– Det kan säkert vara bra men jag är inte säker på att det är så nytt – som journalist har man väl alltid sökt kunskap på flera ställen och inte bara köpt vad högsta nivån har sagt? Det hoppas jag är fallet i alla fall.

– Den största skillnaden är väl allas möjlighet att göra sin röst hörd alldeles oavsett vad journalisterna vill lyfta fram; som till exempel politiker behöver man inte förlita sig på att någon vill publicera det man har att säga, eller att man blir rätt citerad i en brännande fråga – man kan själv publicera sig, alldeles utan klipp, utan en oönskad vinkling. Det ser jag som den stora maktförskjutningen. Journalisterna har förlorat monopolet på vad som publiceras.

– Visst är UD en hierarkisk organisation på många sätt, men min erfarenhet är att det inte förhindrat en livlig debatt innanför väggarna. Att det är en linje utåt – vår regerings – som gäller är ju inte så konstigt. För att citera den gamla teve-serien ”Yes, Minister”: ”We can’t have two policies.”

Och – med risk för att bli tjatig – så är vi i Regeringskansliet anställda för att stötta våra ministrar i deras beslutsfattande och värv, inte för att driva en egen politisk dagordning.

Från ett pressfrihetsperspektiv brukar situationen i Georgien beskrivas som svår. Samtidigt går internetutvecklingen långsamt och har inte riktigt kommit igång än.

Vad tror du internetutbyggnaden kan betyda för mediernas och medborgarnas möjlighet att föra en fri och öppen diskussion i Georgien?

Och vad kan förhindra en utveckling som man ser på många andra håll i regionen, där internet beskärs, censureras och övervakas?

– Jag skulle säga att det inte är pressfriheten – som i friheten att som journalist uttrycka vad man vill, inklusive då självklart kritik mot regeringen – som är huvudproblemet.

Problemen är snarare kvaliteten på journalistiken samt koncentrationen av de som har störst genomslag.

Majoriteten av georgierna konsumerar TV snarare än skrivna media, och de stora tevekanalerna har alla i alla fall snarlik profil.

Men vill man ha en annan radikalt motsatt bild än den dominerande så finns den att tillgå. Likaså har i princip alla som har teve också kabelteve, så det finns ju ett annat, icke-georgiskt utbud att tillgå också.

I utbrytarrepublikerna är förstås situationen mycket kärvare.

– Vad gäller internetutbyggnaden så grävs det flitigt i trottoarerna här i Tbilisi har jag noterat; det görs en stor satsning på att få på plats infrastruktur för ökad kapacitet på internetsidan.

Visst är det så att det inte kommer att nå alla på länge, det är ju i första hand ett storstadsfenomen, men det ökar kommunikationsmöjligheterna generellt och rimligtvis då också aktiviteten i det politiska samtalet.

Du kom tidigare i år ut med boken ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”, om dina två år i Afghanistan.

Kan man i realtid skriva sig till förståelse i rollen som ambassadör?

– Åtminstone för mig är det oerhört centralt att skriva för att förstå. Att skriva skärper tanken. Att skriva innebär att jag tvingas ta ställning, och formulera varför.

Jag håller helt med dig här. Men hur mycket realtid tror du fungerar från din position? Själv twittrar jag mig ofta till förståelse, i ett ständigt pågående meningsutbyte med många andra människor som också diskuterar samma ämnen.

Det kanske inte är lika självklart att du skulle göra det – helt oavsett att du säkerligen jobbar mycket mer och har mindre tid över?

Skulle du se några värden i att delta den sortens flöde av tankar för din egen del, i din roll?

– Oj, det låter jobbigt… Visst kan jag skriva när som på dygnet och oavsett omständigheterna om så krävs, men när jag själv får välja – och det kan jag ju vad gäller bloggandet – skriver jag helst när jag har lite lugn och tid att samla tankarna.

UD-bloggarna är på svenska. Även om det är lätt att förstå varför, stänger det också in era texter i en svensk sfär och möjliggör inte för folk på plats att delta i diskussionen och komma med sina synpunkter.

Är det något ni har diskuterat?

– Jag vet inte, jag har ingen aning om hur resonemangen har gått. Men min utgångspunkt kan knappast vara en annan den svenska; där där jag har mitt uppdrag, det är den svenska regeringen jag arbetar för.

Dessutom är det otroligt tacksamt att få uttrycka sig på sitt modersmål.

(Detta är den första delen i en serie höstintervjuer.)

Anders Mildner

– Det kommer naturligtvis inte sluta där vi är i dag.

Det var en av mina allra första dagar på universitetet och vad föreläsaren sa tänker jag fortfarande på varje vecka. Vi pratade om medieutveckling och våra kroppar och hur medierna för varje år kommer allt närmare människan.

Från teater och konserter (med flera meter mellan musik/dramatik och publiken) har avståndet ständigt krympt.

Konserter blev skiva, som blev radio. Radio blev portabel radio och flyttade från vardagsrummet till kök och sovrum. Portabel radio blev Walkman och satt plötsligt direkt på öronen. Nya hörlurar stoppades sedan IN i öronen.

Teatern blev tv, som blev dator, som blev bärbar, som blev Ipad. Nästa steg är glasögon med skärmar. Kan stridspiloterna, kan vi.

Men, som min föreläsare så riktigt noterade för 21 år sedan, kommer det så klart inte sluta där. Medierna söker sig oförtrutet närmare våra kroppar och den enda rimliga slutstationen, om det nu finns någon sådan, är att vi pluggar in oss själva på ett Johnny Mnemonic-artat sätt.

Samtidigt kan man ana motsatt utveckling för de sociala tjänster som vi i dag håller nära våra kroppar.

Alla framgångsrika verktyg, som Facebook, Twitter och Foursquare är just nu knutna till den telefon som vi ständigt håller i handen eller åtminstone har inom räckhåll.

Men det är klart att internet även kommer att flöda ut till andra fysiska objekt. Internet of things har vi ju pratat om i flera år vid det här laget.

I det sammanhanget är nystartade Bump intressant.

Tanken med Bump är att förvandla registreringsskyltar på bilar till en enhetlig identifieringsskylt, som även rymmer mailadress, telefonnummer och bonuskort för shopping. Läs mer hos Wired.

I dag används teknik som automatiskt registrerar vilka bilar som är vilka, bland annat av olika sorters vägtullssystem.

Bump vänder på kommunikationen och ger bilisterna en möjlighet att interagera både med varandra och ut mot resten av världen, till exempel näringsidkare.

Visst, det här är ju en nästan komisk urtyp av en amerikansk idé, att knyta så mycket identitet till just bilen.

Ändå visar tankarna bakom Bump tydligt på en trend där de objekt vi omger oss av kommer att växa i betydelse.

I långt större utsträckning än tidigare kommer vi att vara våra saker – och våra saker kommer att vara oss.

Den enda antagandet man kan göra av detta är rimligen att också ägandet I SIG kommer att växa i betydelse.

Och ja, det döljs naturligtvis en politisk dimension i en sådan utveckling.

Anders Mildner

I går letade jag mig igenom samtliga filmer som en streamingtjänst erbjöd. Det var som att stå i en videobutik 1983. Jag vet, eftersom jag gjort det.

Första gången jag hyrde film, lämnade jag butiken med Den krypande hämnaren i handen.

Inte för att just den rullen var så bra att jag nödvändigtvis behövde se den – utan snarare för att utbudet var så litet att det knappt fanns några val.

Den videovåldsdebatt som tog fart under 1980-talet berodde för övrigt till stora delar på just detta: distributionen av filmer var så dålig att butikerna bara hade skräp att hyra ut.

27 år senare råder fortfarande distributionsproblem. Och runt 2003-2004 låg det möjligen någon rimlighet i diskussionen att branschen inte riktigt hunnit med att ställa om till den nya tekniken. Men nu är det faktiskt bara löjligt.

I det här sammanhanget är The Pirate Bay fortfarande intressant som spegel av samtiden. Sajtens topp-100-lista innehåller nämligen i stort sett bara filmer (för tillfället bryter endast två spel och ett datorprogram mönstret).

The Pirate Bay är fortfarande en gigantisk sajt med enormt många användare.

Detta trots att den bygger på gammal teknik och oftast erbjuder sega nedladdningar och dålig kvalitet.

Är slutsatserna av detta verkligen så svåra att dra?