Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Alla som såg valvakorna på tv kunde notera att i stort sett inga politiker längre svarar på frågor.

Jo, svarar gör de, i och för sig, men inte på de frågor som ställs.

Ungefär så här:

– Ni har förlorat en tredjedel av era väljare och gör ert sämsta val någonsin. Vad beror det på?

– Jag vill tacka alla funktionärer som ställt upp och gjort en fantastisk valrörelse. Stämningen har varit på topp hela tiden och vi har verkligen lyckats föra ut vårt budskap att det viktigaste för Sverige just nu är att satsa på vård, omsorg och skola.

Anledningen till att vi får sådana här samtal är att politikern som får frågan vet att nonsenssvaret med all säkerhet flipprar förbi tittarna utan att märkas, medan ett erkännande om att något har gått dåligt, obönhörligen kommer att fastna.

Och kanske visas om och om igen.

Dessutom: har man nu kommit överens om ett mantra att upprepa om och om igen, är det ju lika bra att fortsätta på ren autopilot tills man hittat på ett nytt.

Den här soundbite-ifieringen av nyheterna är en direkt effekt av tv-kulturen och har utvecklats under snart 60 år. Den logiska följden av detta såg vi i Svt:s valvaka, som arrangerades och kommenterades på samma sätt som ett sportevenemang.

Som ett resultat fördummas inte bara journalistiken, utan också den politiska diskussionen och innehållet i politiken.

Vissa ämnen blir dessutom omöjliga att ens ta upp, eftersom de är alldeles för komplexa för att malas ned till enstaka pigga fraser.

Vid det här laget är det uppenbart att tv inte klarar av att prata om internet, som exempel.

Nätneutralitet?

Upphovsrätt?

Den typen av frågor, väldigt svåra att diskutera på 20 sekunder, placeras därför omedelbart i ”vi ska så klart se över det”-facket i politikernas svar, varpå reportern genast går vidare till nästa fråga.

I morse såg jag ett inslag på morgonnyheterna om Facebook, där någon som företrädde en organisation i USA uttalade sig kritiskt om integritetsaspekterna.

Visst, det stod en liten titelrad under personens ansikte, men jag fick inte veta vad det egentligen var för en organisation eller vad den sysslade med eller varför just den här organisationens kritik var intressant.

Huvudsaken var ju att fylla den slot som hade avsatts för kritik.

Jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare.

För att jag skulle bli det, hade det krävts en sak: mer tid. Tid att förklara, tid att ge bakgrund, tid att analysera.

Intressant nu är att det finns vissa tecken på en motreaktion mot tv-kulturen. Men inte från journalisternas sida, utan ifrån pr-människorna som vill föra ut sitt budskap.

Sven Wennerström skriver om vad som hände under en presskonferens i Vita Huset där tv-kamerorna för en gångs skull inte var närvarande (läs ursprungstexten från The Washington Post här)

Mycket tänkvärt.