Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

I morgon kommer jag att delta i ett seminarium om forskningskommunikation i Göteborg.

Det är ett angeläget ämne – som det inte talas så mycket om som det borde.

Universitet och högskolor är ålagda att rikta sig utanför sina egna murar. Den så kallade tredje uppgiften (vid sidan av de två första, utbildning och forskning) brukar formuleras så här:

”I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.”

Men hur ska man egentligen betrakta den tredje uppgiften i en tid när medielandskapet genomgår så stora förändringar som just nu?

När så många människor – inklusive forskarna – har möjlighet att när som helst bli sina egna medier?

Tittar vi på mediesfären är det uppenbart att alla som jobbar inom den är fullt upptagna med att försöka förstå vad dagens förändringar innebär för nuet och för framtiden.

Överallt diskuteras just nu frågor som: Vad händer med journalistiken? Vad händer med publiken? Var finns riskerna? Vilka är möjligheterna?

Nu är visserligen mediebolagen pressade av en ekonomisk verklighet som ser radikalt annorlunda ut än tidigare. Men journalisternas intresse för frågorna handlar inte bara om pengar, utan också om äkta engagemang.

Ett sådant saknar jag ofta när det handlar om forskningskommunikation. Visst ordnas det seminarier, visst diskuteras nya strategiska möjligheter, visst går det att hitta en rad exempel på enskilda forskare som använder sig av nya grepp för att sprida sina tankar och sina resultat – men man får leta med ljus och lykta för att finna någon som tar sig an den politiska dimensionen av forskningskommunikationen och dess förändrade förutsättningar.

För frågan handlar ju egentligen inte bara om vilka flinka förtjänster som forskarvärlden kan finna i dagens verktyg eller hur den borde lära sig att förstå journalister bättre för att navigera lite bättre i den ofta rätt förvirrande informationsfloden. Utan också om vad det omgivande samhället anser att medieutvecklingen borde innebära för forskningskommunikationen.

Vad kan vi kräva av våra universitet och högskolor när det gäller synen på den tredje uppgiften?

Frågar ni mig är det allra minsta detta: att den börjar att diskuteras i ett nytt ljus.