Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Höstintervju del 2: Johan Ehrenberg

Nej, det blev egentligen inte så mycket väsen efter Aftonbladets kultursidas Bonniergranskning. Men artiklarna väckte ändå en del tankar, framförallt när det handlade om mediekritik i sig.

För vad beror det på att vi så sällan ser genomgripande mediekritik idag? Vad hände egentligen med den debatt som trots allt var ganska levande i Sverige för 10-15 år sedan?

Och hur kommer det sig att de debattörer som förr pratade så mycket om mediemonopol, så sällan diskuterar internetutvecklingen?

Jag ställde dessa frågor till Johan Ehrenberg, som under 30 år ständigt haft ett kritiskt förhållningssätt till medierna. Det blev ett samtal över mailen som handlar om vem som har makt över Berättelsen i samhället och varför fysiska tidningar fortfarande kan ses som lösningen i en digital tid.

ANDERS: Jag är lite nyfiken på hur du ser på framväxten av mediekritik. För lite mer än tio år sedan kom det ju en våg av nytt förhållningssätt gentemot medierna, där inte minst ETC var en av de röster som introducerade nya synsätt.

Hur skulle du beskriva det som hände mot slutet av 90-talet? (Och varför hände det just då?)

JOHAN EHRENBERG: Jag känner inte igen din beskrivning. Kanske handlar det om din ålder? Jag tycker 80-talets början var den stora mediekritikvågen i Sverige. Det var då det skapades nya motröster, det var då journalistrollen började ifrågasättas och det var då mediemakten (i form av framförallt Bonnier) började diskuteras. Innan dess fanns vänster och alternativa rörelser helt utanför, det var en egen värld och medierna var bara husbondens röst.

På åttiotalet uppstod ett annat sätt att diskutera eftersom man faktiskt försökte göra saker själv också. Ungefär som musikrörelsen på 70-talet faktiskt kunde bli kritiskt analytisk genom att den gjorde egen musik också…

90-talet var för mig perioden då motrösterna tystnade. Det var en väldigt ensam vandring kändes det som, att ifrågasätta ekonomiska myter, ifrågasätta ägandets makt och så vidare, och så vidare.

ANDERS: Ja, åldern spelar säkert roll, liksom att jag ju kunde ta del av 90-talets diskussion som journalist, till skillnad mot 80-talets mediedebatt. Ändå uppfattade jag att det hände mycket som sammanföll i ett slags mediekritiskt förhållningssätt mot slutet av 90-talet.

Ni gjorde mycket på ETC, Ordfront gav ut Välkommen till dramafabriken, Dan Josefsson fick Guldspaden och Stora journalistpriset för sitt reportage ”Aftonbladets förlorade heder” (om hur det gick till när tidningen publicerade nazisternas hotbilder), Ordfront gav ut Chomsky, Adbusters fick stort genomslag, liksom Naomi Kleins No Logo, och så vidare – jag tycker nog att det fördes en diskussion som betydde något och att denna även syntes lite överallt i tv, radio och tidningar.

Vilka röster menar du försvann under perioden?

JOHAN EHRENBERG: Mot slutet av 90-talet tog det lite fart igen, vi hade ju ständiga reportage i ETC och medianummer och Dans fantastiska avslöjanden. Men det fanns ingen debatt utanför oss som drev det. Framförallt var det väldigt lite diskussion UTANFÖR journalistkåren och det är just utanför denna kår som debatten måste föras. Mediekritik är inte en inommedial sak.

Det var det jag menade med att det kändes som att vandra väldigt alena under några år. Vi (och Ordfront) var en av de få som försökte få igång diskussioner utanför de trånga medierummen.

ANDERS: Jag har undrat lite över tystnaden från många av dem som var ute i den mediekritiska debatten för 10-15 år sedan. Jag har frågat mig varför man så sällan hör dem prata om den demokratiserande utveckling som internet har medfört – inte minst ur ett medieperspektiv. Håller du med mig? Hur resonerar du kring detta?

JOHAN: Tystnaden beror nog mer på att det funnits väldigt få forum som betalar för mediekritik. Dvs du kan inte utveckla en kritisk debatt om ingen betalar för den. Och arbetarrörelsen har under hela 90-talet valt att tro på myten om objektiv journalistik, dvs det egna mediemisslyckandet har gjort att man faktiskt trott sig kunna agera på lika villkor med borgerliga krafter i medievärlden. Vilket ju är ett historiskt självbedrägeri.

Tanken att de borgerliga mediemonopolen skulle driva en kritisk mediedebatt är å andra sidan väldigt naiv. Varför skulle de göra det? Det är ungefär som att tro att banker ska driva en bankkritisk debatt.

Internet är en breddning av medieflödet men absolut inte en förändring av mediemakten. Tvärtom har internet inneburit en ökad koncentration av de aktörer som kan producera medier och våra berättelser. Det finns ingen möjlighet att skapa kritisk kontinuerlig avslöjande mediekritik om man saknar resurser. Nätverk kan göra en rejäl nytta med avslöjanden naturligtvis, men bara om avslöjandena fungerar i medievärldens berättelse.

ANDERS: Jag berörde själv ämnet här efter att Aftonbladet kört sin serie om Bonniers. Det är ganska mycket från den diskussionen – om inte allt – som jag känner igen från 90- och det tidiga 00-talets diskussion. Vad är dina tankar om detta?

JOHAN: Jag tycker du är blind för helheten. Jag har inte sett en enda ny kanal skapad via nätet som förändrar makten över berättelsen. Jag är faktiskt oerhört förvånad över hur journalister försöker lösa mediemaktsproblemet genom att hänvisa till ett nät som vi redan sett misslyckats bli en motmakt.

Nätet är en ny distributör av samma berättelse som tidningarna har. Liksom radio och TV blev. Det är samma problem med nyheter och debatter på nätet som på TV eller en dagstidning. Det kostar några veckors arbete för att göra ett seriöst jobb. Vem betalar det. OK det finns försök med frivilliga donationer och det finns stöd till publiceringar från användare. Men när det inte förändrar makten blir alltid strömmarna mindre och även sådana kanaler har svårt att överleva. Synen på internet som en demokratisk motröst är det bästa alibi mediemakten kunnat få.

ANDERS: Jag förstår vad du menar med att makten över berättelsen inte förändras. Men vid sidan av de etablerade medierna och deras internetsatsningar är vi ju mitt uppe i en utveckling där vanliga människor faktiskt skapar sina egna berättelser och skildrar sin egen verklighet – med hjälp av bloggar, tweets, statusuppdateringar, bilder, filmer, musik och så vidare.

Det finns inga tecken på att denna skildring är på väg att upphöra, snarare tvärtom.

Jag ser detta som motbilder och jag tror både att de spelar en väldigt stor roll idag och att de kommer att öka i betydelse framöver. Men du håller inte med om detta?

JOHAN: Nej. Jag tror du överskattar den typen av berättande rejält. Det är självklart så att personligt diskuterande via nätet kommer att få en större roll i samhället, att vi istället för lunchmöten för att diskutera val, använder ett nätverk och dator.

Men berättelsen om livet handlar om vilka nyheter, vilka vinklar, vilka sanningar vi andra förhåller oss till. Och där har antalet styrande röster minskat. Inte ökat. Internet har varit en del i mediemaktens koncentration till ännu färre mäktiga aktörer. Inte motsatsen.

ANDERS: Efter valet publicerade du en text om behovet av motröster, där du bland annat skrev:

”Så vad kan vi göra? Vi har redan startat sju tidningar som är motmedier runt om i landet. Nu vänder vi oss till alla som läser och lyssnar. Hjälp oss starta 20 till! I stad efter stad måste rödgröna röster få födas. Andra nyheter, andra exempel, andra fakta.”

Det känns som om din tro på fysiska tidningar – och tidningar som format och koncept för att sprida åsikter – fortfarande är väldigt stark. Hur tänker du här och hur ser din analys av framtidens marknad för ETC ut?

JOHAN: Tidningar kommer överleva lika länge som radio och TV och film och… Ja all media. Att vi gör tryckta tidningar handlar om två enkla saker.

Folk betalar för det. Presstöd fås genom att folk betalar för tidningarna. Utan presstöd skulle ETC tidningarna försvinna bums.

Men de skulle också försvinna bums om folk inte var beredda betala för dem. Och de är inte beredda att betala för en webb.

Vad är det då som skapar betalviljan? Jo dels tradition och kultur naturligtvis.

Vi är trots allt barn av vår tid, tjugoåringar läser tidningar till kaffet, vi har fler unga läsare än gamla (och det har ETC alltid haft).

Men också det faktum att tidningar är en unik kulturform i sig själv. Det finns få medier som så snabbt kan gå från djupt allvar till trams på en sekund (du bläddrar frivilligt) utan att du blir irriterad. Det finns få medier som kan kombinera bild och text på ett lika snabbt sätt som tidningar. En bra tidning är helt enkelt överlägsen SOM TIDNING.

Ungefär som en bok alltid är överlägsen som bok.

Däremot är en tidning usel som radio eller webb.

Sen finns det en viktig sak med tidningar rent ekonomiskt. I och med att de kan finansieras så kan de också skapa INNEHÅLL som i sin tur kan användas på andra sätt. Via facebook eller egen webb. Via ljudböcker. Via webbTV.

Men det viktiga är att inse att betalningen för innehållet kommer från tidningen. Det är den som föder journalisterna som i sin tur – om de är duktiga – kan sprida innehållet även via andra kommunikationer.

ETC har 19 000 prenumeranter idag. Jag räknar kallt med att ha dubbelt så många före nästa val. ETC tidningarna tillsammans har kanske 60 000 läsare varje vecka men vi har dessutom 40 000 nätläsare. Lyckas vi dubbla antalet tidningar så dubblar vi också helheten, vi pratar 200 000 människor som kan ta del av ett avslöjande långt bortanför vad borgerliga mediehus anser vara viktigt.

Tidningarna är motorn för att skapa motmakt helt enkelt. Det är klart kampanjerna mot presstödet därför kommer öka om något år.

Fotnot: detta är den andra delen i en serie höstintervjuer. Den första hittar du här.

Fler bloggar