Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

På ett flyg till London satt jag en gång för några år sedan på en av de två sämsta platserna i planet.

Längst fram, med obefintligt benutrymme och med en vägg en decimeter framför huvudet, försökte jag och en indisk man förgäves öppna plastpåsarna med maten utan att träffa varandra med våra fäktande armbågar.

När lunchen var uppäten hittade mannen den lilla förpackningen med den citrondoftande handservetten. Han tittade på den. Vände på den. Letade efter någon information som uppenbarligen inte fanns ditskriven.

Han sneglade nervöst på mig. Jag sneglade tillbaka med svensk tystnad.

Mannen öppnade paketet, vecklade ut servetten, höll den framför sig. Sedan tryckte han den snabbt mot sitt ansikte och täckte hela ansiktet med den, gnuggandes. Tittade mig i ögonen och sa lätt nervöst leende: Yes? och nickade frågande mot mig.

Jag log ansträngt och sa av någon anledning: Yes.

– Ah, yes! svarade mannen glatt och fortsatte ivrigt att gnugga in citrondoften i sitt ansikte. Jag smusslade snabbt undan mitt eget paket.

När vi inte alls vet vad vi ska göra eller hur vi ska göra det, letar vi i vår omgivning efter hjälp på traven. Social proof kallas det här ibland.

Nu har Dan Zarella, som stått för många intressanta undersökningar om hur medievärldens sociala mekanismer egentligen fungerar, testat vilken betydelse jakten på social proof har för vårt beteende på internet.

Och även om det finns massor av små trådar att utveckla vidare i de fyra miniexperiment som Zarella har genomfört (vilket han också lovar att göra), så är det mest uppseendeväckande resultatet att viljan att vara först verkar gå före viljan att göra som alla andra.

Testet gick ut på att Zarella la till en knapp som visade hur många retweets inlägget hade fått. Den gav också besökarna en möjlighet att själv retweeta det.

I en värld där alla vill göra som alla andra, skulle naturligtvis en knapp som visade att inlägget retweetats många gånger få fler nya retweets än en knapp som tydligt berättade att INGEN hittills hade velat skicka vidare ett tips om texten.

Lustigt nog blev resultatet det motsatta.

Dubbelt så många valde att klicka på retweetknappen om den visade att ingen annan hade varit på storyn innan.

Jag tror att det här testet säger en hel del om vad som är värt något i form av kulturellt och socialt kapital på internet.

Att du levererar nyheter, att du ständigt matar maskineriet med friska intryck, spelar en större roll för hur omgivningen betraktar dig än att du gör precis som alla andra.

Undersökningen säger naturligtvis också en del om vår jakt på bekräftelse och vår strävan att hitta en roll i ett brusande digitalt mingel. Alltså, ungefär: ”Jag är den som är nyttig för dig att stå i kontakt med!” Den berättar också troligen en del om varför vårt digitala liv även kan upplevas som stressande.

Samtidigt kanske vi här också ser en grundorsak till varför internetutvecklingen så oförtrutet pushar utvecklingen på alla fronter framåt, vad det är som gör att debatten och nyhetsflödet på nätet är så stor och så givande – och varför den nya informationen aldrig sinar. Även om det är sommar, semester och alla egentligen är lediga.

Möjligen hade också mannen på flyget hållit med mig.

– Ah, yes!