Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

I går gick jag omkring på Moderna Museet och tittade på konst medan resten av Stockholm stod utanför och glodde på avspärrade prinsessgator. Med andra ord var det en ganska avkopplande stund i nästan fullständig stillhet.

Museet visar delar av sina samlingar på samma sätt som man brukar: med kronologin som vägvisare. Längst bort kommer de första åren på 1900-talet, sedan rör man sig igenom århundrandet medan man går genom byggnaden.

Även om jag personligen inte tycker att museet ror hem så många av de pedagogiska poänger som är möjliga med ett sådant upplägg (det är ofta rätt svårt att avgöra vad, om något, som de olika rummen egentligen berättar), så är ju i alla fall tanken uppenbar. Och presentationen blir onekligen betydligt mindre rörig och förbryllande än om verken hade placerats huller om buller och ingen hänsyn hade tagits till tidsperioderna.

Vi är vana vid att behandla kultur på det här sättet: att sortera den, kategorisera den, göra den begriplig genom att sätta ljuset också på det som finns runtomkring.

Men detta är också ett väldigt typiskt sätt att hantera kultur som vi har lite av. Genom att sätta in de enskilda verken i deras sammanhang framhäver vi ju samtidigt det som gör dem unika.

Nu går vi inom en rad kulturformer mot en tid då verken i sig inte längre kommer att kunna betraktas som unika hur vi än gör. Musik är ett bra exempel.

Mycket musik kommer från och med nu att vara tillgänglig för alla, överallt, hela tiden. Det påverkar som vi vet hur vi betraktar det ekonomiska värdet av musik som vara, men även – tror jag – vilka sammanhang vi anser vara betydelsefulla.

Tänk dig att alla Modernas besökare hade ägt kopior av samtliga verk som museet visar. Vilken sorts utställning hade då varit möjlig för museet? Vilka historier hade det haft möjlighet att berätta, om det fortfarande ville vara relevant?

Motsvarigheten till den promenad genom tidsåldrarna som jag gjorde på Moderna är i dag svår att göra inom musiken. Det beror naturligtvis mest på bolagen, som av knäppa licensskäl väljer att skriva ut den digitala licensen som releaseår, vilket gör det väldigt knepigt att veta när en skiva egentligen kom ut. Släpptes Blonde on Blonde 2005? Scary Monsters 2010?

Men bortom de rent tekniska skälen till varför det ser ut som det gör, finns också en annan orsak till att kronologin allt mer sällan synliggörs: den blir helt enkelt mindre intressant. För när tillgängligheten ökar och allt mer kultur sprider sig till allt fler grupper i samhället, blir de individuella sammanhangen lika mycket eller mer intressanta som den historiska kontexten.

Alltså får vi ett annat närmande till kultur: Här är de låtar på Scary Monsters som JAG tycker är bäst. Här är Mona Sahlins Spotifylista.

Betydelsen av kultur kommer därmed i mycket större utsträckning än tidigare ständigt omformas – och generella sanningar om kultur blir väldigt svåra att saluföra.

Frågan är vad detta innebär för museerna?