Anders Mildner
Mer övervakning.
Det blir en av följderna av bombådet i Stockholm. Socialdemokraterna går nu på regeringens linje och vill låta Säpo signalspana för att kartlägga terrorgrupper. Partiet passar också på att släppa vallöftet att riva upp FRA-lagen.
(UPPDATERING: Senaste vändningen i vändandet finns här.)
Om man ställer frågan ”Tycker du att det är okej med hårdare övervakning?” precis efter att ett land upplevt något som bomben i Stockholm, ja, då kommer självklart en majoritet att svara ja. Med undermeningen: bara det förhindrar fler sådana här attentat. Det är i mina ögon fullständigt naturligt.
Klart man kan känna så.
Men det innebär inte att vi nödvändigtvis måste basera också hela vår politiska diskussion på snabbt uppblossande känslor.
Tvärtom borde vi kunna kräva att våra politiker för en djuplodande, fortlöpande och öppen diskussion om frågor som övervakning – just eftersom det är viktigt att vi får ett brett perspektiv på den politik som har långsiktiga följder. Särskilt om den kan sägas formulera ett slags grund för maktförhållandet mellan stat och medborgare. Vilket ju är precis vad övervakningslagarna gör.
FRA-debatten har om något varit ett tecken på motsatsen till öppen och långsiktig diskussion.
Den sågs som ett djupt problem när den på medborgarnas eget initiativ dök upp. Vilket också var anledningen till att frågan var stendöd under valrörelsen.
Nu verkar det som om vi kommit till ett läge där anything goes. Opinionen är så bortdribblad att Socialdemokraterna närmast verkar se det som ett tillfälle att vinna politiska poäng på att ändra uppfattning.
Vi kan alltså förvänta oss att all diskussion om de här frågorna från och med nu kommer att ses i ljuset av attentatet i Stockholm.
Värt att komma ihåg är då att inga steg in på övervakningsvägen någonsin har ansetts vara tillräckliga. Det har alltid behövts lite till, lite mer, lite extra.
När är det nog? Det finns inget svar på den frågan, eftersom det aldrig kommer att vara nog. Övervakningen strävar efter att flytta dit informationen finns – men informationen och kommunikationen ökar ständigt i både omfattning och utbredning.
Det vi ser är alltså inte ett steg som tas för att hantera en ny, specifik situation, utan en pågående process, som faktiskt inte har ett slut.