Försvann du nu?

En gång runt 1980 (tror jag), läste jag en bok av (tror jag) K Arne Blom, som handlade om en person som varje dag vid samma tidpunkt såg en annan person stå utanför sitt fönster.

Tills det en dag inte dök upp någon.

Vad kunde det bero på?

Hade ett brott begåtts?

Och vem skulle man i så fall anmäla försvunnen – det här gällde ju en total främling.

Ja, så minns jag boken nu i alla fall. Innehållet kan ha twistats något i mitt huvud på 30 år. (Kanske någon deckarexpert kan ge svar?)

Hur som helst, jag kom att tänka på boken när det slog mig hur märkligt tomt det kan kännas när folk man har i sina flöden plötsligt tystnar.

Jag har ju skrivit om det där med svårigheterna att hoppa av uppdateringståget den senaste tiden. Och mötts av väldigt många reaktioner från människor som känner igen sig.

Den plötsliga tystnaden från röster man är van att höra varje dag är på något sätt ytterligare en detalj i den här problematiken.

Man sitter där och saknar något, men vet inte exakt vad.

Inte så att de där statusraderna nödvändigtvis ger en något var för sig – jaså du har varit på Systemet i dag, big deal – men ändå.

Man vänjer sig.

Till den dagen de inte längre uppdaterar sig och man faktiskt kan känna tomheten efter en närvaro som inte längre är där. Och då säger man, ja, vadå?

– Eh, du du är inte på Facebook längre?

– Nej, jag hinner inte med, känner jag.

– Aha. Men du, jag saknar dig där.

– Där?

– Ja.

– Inte här?

– Nej där. Det blir tomt bland mina flöden, förstår du.

Nja, jag vet inte. Mycket av vad som triggar oss i sådana här sammanhang handlar ju om bekräftelse. Och kanske är det så att vi också kan få bekräftelse av flödet i sig, alldeles oavsett om de enskilda budskapen riktas direkt till oss eller inte.