Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

För någon vecka sedan gjorde jag ett tappert försök att se på tv koncentrerat. Det vill säga: utan att göra NÅGONTING annat.

Jag befann mig på ett bekvämt hotellrum. Jag hade köpt chips, läsk och godis. Ställt in mig mentalt på att sitta i ro och tystnad och titta på Martin Scorseses låånga polisdrama The Departed. Så började filmen. Och min kamp.

När man diskuterar medievanor glömmer man lätt att det finns många olika sätt att mäta verkligheten.

En fråga man kan ställa är till exempel: Tittar du på tv?

Då får vi ett svar som säger något om vanorna, men inget om sammanhangen.

En annan fråga skulle kunna vara: Gör du någonting annat samtidigt som du tittar på tv?

Jag tror att allt fler gör det. Speciellt unga tar det nog för givet att oftast ha med sig en dator eller telefon som sällskap vid tv:n.

Den vanligaste förklaringen till beteendet är att tv:n som medium är allt för passivt i en social värld. Tiden då vi satt stilla och lät oss matas med envägskommunikation går mot sitt slut.

Vanor bryts snabbt. Jag har ju skrivit om det tidigare. Nu på hotellrummet gjorde jag ett ordentligt försök att återvända till mina gamla vanor.

Det borde gå, tänkte jag.

Även om The Departed på ett sätt är typisk för Scorseses senare produktion – långdraget, schablonartat, tomma gester – så är den ju samtidigt betydligt mer inbjudande än de flesta polisfilmer som visas på tv.

Redan efter en halvtimme blängde jag på datorn. På telefonen. På tidningarna. På böckerna. Jag upptäckte hur svårt det var att släppa de distraktioner som jag var van vid och upprätthålla tv-koncentrationen.

Och det är ju egentligen inte så konstigt. Med dagens medievanor vänjer vi oss vid att ständigt mötas av feedback och bekräftelse.

Men framförallt vänjer vi oss vid att söka oss BORT från stilla ögonblick, tomma på respons från andra människor.

Dessa vanor är nog svårare att bryta än vi tror. Vi byter en kultur mot en annan – och sedan blir vi antagligen fast i den nya. Kan man då både ha kakan och äta den? Är det inte det vi försöker göra idag, när vi med allt större svårigheter pendlar fram och tillbaka mellan en social och en passiv kultur.

Via Anton Johansson hittar jag fram till en intressant artikel av Paul Carr om Ipad, Kindle och läsandet.

Paul Carr menar att bokens största problem är att bokkulturen inte kommer att klara kampen mot involverande, aktiva och sociala aktiviteter.

Han skriver:

”Even for those who love books enough to persevere with reading without e-ink will soon face another problem with the awesomeness of the iPad.

The device does so many different things so well that there’s a constant urge when you’re using one to do something else.

Two or three pages into a book, you’re already wondering whether you’ve got new mail, or whether anyone has atted you on Twitter.

One of the joys of reading is to be able to shut yourself away from distractions and lose yourself in a book. When the book itself is packed with distractions, the whole experience is compromised.”

Och det är kanske dags att vi börjar fundera lite över innehållet när vi pratar om medieutveckling. För vilka typer av tv-program ska egentligen produceras för en publik som bara ägnar halva sitt intresse åt det som försiggår på rutan?

Vi vet ju att våra vanor går åt det hållet, så det borde vara rimligt att vi nu börjar fundera över vilken typ av information som det är möjligt att presentera för åskådare av vår sort.

Men också: vilken sorts böcker skriver vi för läsare som inte ser boken som en värld att gå in i – utan snarare som ett verktyg som snabbt kan hjälpa dem att ta ett språng ut i det sociala?

På hotellrummet ger jag till sist upp och skickar desperat ut en trevare till mina vänner att jag sitter och ser The Departed på ett hotellrum och att den ju faktiskt är väldigt lång.

Jag får inget svar.