Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Efter att ha varit förhållandevis urkopplad under dagen, slängde jag ett öga på mina flöden sent på lördagskvällen. Därefter satt jag som klistrad vid skärmen.

Att följa katastrofen i Chile och beredskapen inför den efterföljande tsunamin i realtid var en omskakande upplevelse. Men också en bra bild av hur mycket i nyhetsförmedlingen som just nu befinner sig i förändring.

För bara något år sedan hade det naturliga valet varit att följa utvecklingen från något mediebolag som jag hade någon sorts relation till.

Jag hade ställt frågan: Vem kan jag lita på när det gäller nyheter som dessa? Vem brukar överdriva? Vem brukar bevaka det aktuella området? Vem har reportrar som jag har förtroende för?

I går funderade jag över en helt annan sak, nämligen: Hur kommer jag så nära källorna som möjligt?

Svaret låg inte så långt borta.

Efter att ha slängt ut en fråga på Twitter, hade jag efter bara två minuter hittat tre liveströmmar som – kompletterat med twitterflödet #hitsunami – gav mig en fantastiskt bra uppdatering.

Men jag fick faktiskt mer än så. Jag fick också värdet av att kollektivt dela en nyhetshändelse i realtid.

Vi var många som deltog i diskussionen – från hela världen – och som minut för minut bidrog till att skapa förståelse och kunskap kring utvecklingen, samtidigt som vi också delade en oro för vad som kunde hända.

Den samlade rapportering som jag på detta sätt kunde ta del av, präglades till stor del av sans, förnuft och insikter.

Det är lätt att jämföra med hur vissa traditionella mediebolag under precis samma kväll, av ren rutin, i stället valde att spela på riskerna i sin bevakning, så att faran skulle framstå som så stor som möjligt (varpå besökarnas intresse att hänga sig kvar vid just deras sajt så klart var tänkt att öka).

Vad man kan fundera över är alltså vad som händer med bilden av sanningen när vi alla kan komma lika nära källorna som reportrarna. Jag tror att den sansas.

Man kan också fundera över vad som händer med oss.

Jag tror att vi börjar att bry oss mer.

Under den mest dramatiska timmen i går, hade jag två tankar i huvudet. Den första var: Hur kan man hjälpa? Den andra var: Hur i hela friden kan folk fortsätta att prata om sport och OS när DETTA sker precis samtidigt?

Men det där tunnelseeendeaktiga OS-twittrandet gav ändå en väldigt bra bild av hur den professionella journalistikens utmaningar ser ut, slog det mig efter ett tag.

Vad som sker nu, är ju att reportrarna och allmänheten allt oftare följer nyhetsutvecklingen exakt samtidigt.

Vad skiljer dessa två grupper från varandra i just det ögonblicket då något händer?

Inte särskilt mycket.

Under OS ropar den vanlige sportintresserade personen ”Heja Kalla!” rakt ut i Twtitterflödet och får svaret ”Kom igen Kalla!” av sportchefen på den stora tidningen.

Det här deltagandet har växt fram mycket snabbt inom sportjournalistiken. Och det känns fullständigt naturligt. Fansen och krönikörerna står sida vid sida, precis som de gör under matcherna och tävlingarna.

Det finns en klar vinst med detta, vilket mitt eget beteende under gårdagen visar.

För vad var det jag gorde?

Jo, jag gick direkt till det utländska nyhetsflödet.

Jag gick förbi VARENDA svenskt filter – FÖRUTOM mina vänner.

Vill svenska medier ha något med stora internationella nyheter att göra, måste de nog i allt större utsträckning fortsättningsvis ta sig in i den diskussion som förs mellan mig, mina vänner och världen runtom dem. På precis samma sätt som sportreportrarna gjort under OS.

Då blir det dessutom mer intressant för mig att knyta an till en eventuell uppföljning dagen efter.

Det fiffiga är att man har skäl att anta att även journalistiken kommer att sansas och bli mer insiktsfull av utvecklingen.