Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Detta är den första delen i en serie sommarintervjuer.

Nyhetsprosan uppstod i telegrafkön. Stressade krigskorrespondenter fick begränsad tid på sig innan näste man tog över spakarna och började sända hem sina meddelanden.

Texterna blev därefter: kortfattade, rappa, skrivna med ett högt tempo.

Påputtade av tekniken blev de framväxande nyhetsmediernas viktigaste uppgift att sammanfatta varje dygn och paketera det i en snygg förpackning.

Vilket ju faktiskt namnen fortfarande kan berätta för oss: Svenska Dagbladet. Dagens Nyheter. The Daily Telegraph. The Daily Mail. Snällposten (senare Sydsvenskan). Expressen. Aktuellt. Rapport.

Alltså: journalisterna åkte ut, bevakade världen, skickade hem resultaten – som sammanställdes, faktagranskades och publicerades. Nästa dag började allt om från början.

Vid sidan om journalistikens bearbetning av dagens händelser har forskarna tuffat på i ett långsammare tempo och ofta med ett lite säkrare resultat. Men med ungefär samma cykel: problemformulering, inhämtning, sammanställning, kontroll, säkerställande av resultat och publicering.

De senaste åren har dock ett skifte inträffat som möjliggjort en helt ny mediesfär. Omvärldsrapporten har blivit till allmängods i och med att allt större del av världens befolkning har fått en möjlighet att skildra sin egen verklighet via bloggar, mikrobloggar och statusuppdateringar.

Och på precis samma sätt har det långsammare och mer kvalitetssäkrade kunskapsbyggandet blivit kollektivt i och med framväxten av sajter som till exempel Wikipedia.

Inom de kommersiella medierna väntar nu integrering, samarbete, utveckling. Rösterna som strävar efter traditionsbunden genre-isolationism blir allt färre.

Den starka debatten om de traditionella mediernas framtid har dock lett till att vi blivit lite närsynta. Vi tenderar att betrakta små policyförändringar hos svenska mediebolag som banbrytande och ser inte alltid de svindlande förändringar som sker på andra håll.

För den mest intressanta frågan är ju fortfarande: Vad är möjligt i en värld där allas röster plötsligt kan bli hörda?

Ett av de mest spännande nya perspektiven här kommer från kenyanska Ushahidi, som sedan starten för tre år sedan blivit en föregångare inom det som allt oftare kallas för ”activism mapping”.

Activism mapping innebär en kombination av aktivism, medborgarjournalistik och geotaggande – och kan ge resultat som är häpnadsväckande.

Ushahidi startade efter krisen i Kenya 2007. Grundarna lät människor skicka in ögonvittnesrapporter om våld via mail och sms och markerade platserna på en Google-karta.

Sedan dess har tekniken bland annat använts för att rapportera om våld mot invandrare i Sydafrika, för att kartlägga oroligheter i Kongo, för att ge en bild av medicinbristen i Östafrika, för att visa vidden av förödelsen och det mänskliga lidandet under Gazakriget och för att berätta om läget efter jordbävningen på Haiti.

Värdet av den här sortens crowdsourcade rapporter är lätt att se – på många håll i världen – liksom att kraften som vilar i att sammanställa en stor grupp människors ögonvittnesskildringar är enorm och omskakande (”ushahidi” betyder för övrigt just ”vittnesbörd” på swahili).

Ushahidi har på kort tid vuxit från idé till att bli en riktig organisation. Men vad väntar nu?

– Plattformen kommer att utvecklas så att vi kan sätta ännu mer makt i händerna på våra användare, säger Jessica Heinzelman från Ushahidi.

– Men vi räknar med att även fortsättningvis vara en liten organisation som främst jobbar med att bygga och förbättra det här redskapet. Vårt mål är att tillhandahålla en plattform som är så bra som det bara går. Sedan får enskilda individer eller organisationer bestämma hur de ska använda det på bästa sätt, i sin unika kontext och för sina specifika mål.

Intresset från grupper som jobbar för mänskliga rättigheter har så klart varit stort. Jag antar att ni även har varit med om det motsatta – att regimer har försökt stoppa er?

– Det händer faktiskt mer sällan än man kan tro. Men ett sådant exempel är från Sudan. Ushahidi användes av The Sudan Institute for Research and Policy och Asmaa Society for Development i samarbete med en rad medborgarrättsorganisationer för att övervaka valet i april i år.

Den sudanesiska regimen svarade med att blockera domänen i två dagar, men internationella påtryckningar fick dem att ändra sitt beslut.

Vad kan Ushahidi berätta för oss om framtiden för gruppaktivism?

– Ushahidi kan vara ett väldigt kraftfullt verktyg för aktivister. Det ger aktivisterna en effektiv plattform för att samla information, men är också ett redskap för att engagera människor och för att sända ut information.

– Detta innebär inte dock att det inte behövs någon organisation. När en av Ushadidis grundare, Ory Okolloh, nyligen pratade inför en grupp teknikentusiaster i Kapstaden, sa hon: ”Bli nu inte till er allt för mycket! Ushahidi är bara tio procent av lösningen.” Det är människorna bakom plattformen som gör att den fungerar. Det är människorna som ger den dess kraft.

I en artikel i The New York Times, tas en spännande aspekt av Ushahidi upp – nämligen att insamlandet av den här sortens källmaterial gör att vi förändrar vår bild av information. Möjligen kommer den framöver aldrig att framstå som vare sig sann eller falsk – utan mycket mer mångfacetterad.

Men vad vad skulle det innebära för människor att leva i en värld där man inte längre betraktade information som antingen sann eller falsk?

– Förändringen ligger i uppfattningen av begreppet sanning och möjligheten för vanliga människor att vara med och skapa bilden av den – inte nödvändigtvis i tillgången på sanning i sig, säger Jessica Heinzelman.

– Ushahidi kan hjälpa till att skapa en mer komplett bild av sanningen i och med att vi öppnar upp för massrapportering. Det här handlar ju oftast om människor som inte har tillgång till traditionella mediekanaler, vilket leder till att vi får bredare perspektiv.

– Den här utvecklingen startades av bloggarna. Nu tar Ushahidi den ett steg vidare, genom att ge dem som bara har den allra enklaste mobiltelefon en möjlighet att delta i vad vi kallar ”truth sharing” – på ungefär samma sätt som vi såg att Twitter användes till i Iran.

Jessica Heinzelman fortsätter:

– Större delen av våra medier berättar historier från ett perspektiv. Läser du Haretz eller Al-Quds Al-Arabi? The Economist eller Mother Jones? Ser du på CNN eller Fox News? Har du lätt för att urskilja vem som har rätt när nyheterna från samma händelser presenteras tillsammans med kommentarer som motsäger varandra? Vad är egentligen sant?

– Ushahidi – och crowdsourcing i allmänhet – utmanar idén om att det bara finns en sanning, speciellt för personer som är nöjda med sin nyhetsfiltrering efter att de har valt medier utifrån kriteriet att källorna ska ha åsikter som ligger i linje med deras egna.

Och kanske bidrar den här utvecklingen till att även vi förändras – vi som oftast befinner oss långt borta från den värld där tjänster som Ushahidi kan spela en avgörande roll för hur livet ser ut nästa dag.

Som en annan av Ushahidis grundare, Erik Hersman, skriver på sin blogg:

”Finally, a digitally connected world not only grants us a front row seat to the rest of the world, but also the power to influence events and create change in a way that was impossible just a few short decades ago.

So that events that may occur thousands of miles away are in fact – quite literally – in our digital backyard. Which makes it a lot harder to just sit back and watch.”

Orden skulle kunna läsas som poesi för den sociala revolution som växer sig starkare för varje dag som går. Eller som en behövlig tankeställare i här hemma i sommarvärmen: för på andra sidan ditt datorfönster finns en hel värld som vi inte längre försvinner när vi vänder blicken ifrån den. Den skapar sina egna medier och kommer i allt större utsträckning att pocka på vår uppmärksamhet genom att rinna in i våra flöden och kanaler. Vad vi gör av denna nya information kommer med största sannolikhet att bidra till att definiera både oss och våra samveten.