Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Att följa nyheter om internet är som att titta på en centrifug.

Oavsett var saker och ting befinner sig när det börjar att snurra, hamnar allt förr eller senare ändå ute i kanten.

Den senaste veckan har medierna varit fulla med tankar och åsikter om Wikileaks. Och publiceringen av den stora mängden dokument från Afghanistan är spektakulär, hur man än väljer att betrakta den.

Men man kan fundera lite över varför det bara krävs några varv på mediesnurran innan större delen av diskussionen har samlat sig till en klump som handlar om vad Wikileaks egentligen innebär för de traditionella mediernas överlevnad, vilket väl kanske inte är den viktigaste frågan. Kanske hänger det samman med att (själv-)bilden av journalistik i så stor utsträckning förknippas med stora avslöjanden?

Hur som helst är det uppenbart att diskussionen riskerar att leda till både en felaktig bild av journalistiken och av internet om den fortsätter att ligga därute i kanten.

Journalistik är ju oftast de små avslöjandenas konst. Ihärdigt läsande av kommunal postgång. Enträget frågeställande utanför fullmäktigesammanträdet. Oförtrutet rapporterande om det omdebatterande vägbygget.

Ja, journalistik är, allt som oftast, hundra procent vardag. Det är därför den spelar roll. Det är därför den betyder något för alla de människor som tar del av den och som betalar för den – för att den säger något om just deras liv, just deras verklighet.

Undrar man om journalistiken verkligen behövs för att gå igenom 90 000 dokument från kriget i Afghanistan, så blir svaret: Ja, jo, kanske, men inte nödvändigtvis och i ärlighetens namn inte särskilt ofta.

Och även om det är givet att de stora internationella mediernas medverkan spelade avgörande roll för nyhetens genomslag, så tror jag inte ett dugg på att det krävs journalister för att klara av att sortera, gå igenom och säkra den här typen av material framöver.

I längden kommer transparensen och de mångas inblandning att garantera säkerhetskollarna på ett bättre sätt än att man väljer ett gäng expertuttolkare och sätter materialet i deras händer någon vecka i förväg.

På samma sätt tycker jag att vi skulle behöva skala ner den bild av internet som vi nu skapar i diskussionen kring Wikileaks.

Hundratals miljoner bloggar, twitterflöden och Facebookkonton som skildrar den vanliga vardagliga verkligheten förändrar världen och våra världsbilder i långt större utsträckning än vad en sajt som släpper spektakulära hemliga dokument vid enstaka tillfällen gör. Och utmanar faktiskt också regimer, företag och makthavare på ett mycket mer genomgripande sätt.

Om vi vill diskutera vilken medieutveckling som spelar någon roll för oss, så är det här vi borde börja. Inte minst eftersom det då blir tydligt att de hot som kan riktas mot Wikileaks från myndigheternas sida, i vilken stund som helst också kan riktas mot enskilda privatpersoner.

Det betyder så klart inte att Wikileaks inte spelar någon roll. Eller att det inte finns några problem med utvecklingen.

För vad händer till exempel med etiken?

Det enkla svaret är att den försvinner.

Vi har sett det förr (bland annat när det gällde The Pirate Bay och Arbogafallet) och vi kommer högst troligen att se det igen – kanske redan när det gäller vissa uppgifter i det enorma Afghanistanmaterial som Wikileaks publicerat.

Dessutom: vi lurar oss om vi tror att Wikileaks inte är mer än en enskild idé som drivs av en enda person. På samma sätt som The Pirate Bay var utslag av en kultur, så är Wikileaks en logisk följd av den kultur vi nu lever i. Mer av samma vara är att vänta. Mycket mer.

Hur ska vi förhålla oss till det? En start kan vara att erkänna: samtiden bjuder inga lätta frågor – och gårdagen hjälper oss inte med några lätta svar.