Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Det tog bara någon dag. Sedan var Twitter fullt av folk som diskuterade under den gemensamma hashtaggen #prataomdet.

Nu när det gått någon vecka har de traditionella medierna hakat på, samtidigt som pratet på Twitter har spridit sig långt utanför landsgränserna. I metadiskussionen – det vill säga diskussionen om fenomenet #prataomdet – framställs utvecklingen som en unik företeeelse.

Utan att försöka ta udden av den rörelse som #prataomdet har vuxit till, så tror jag att vi snarare ska betrakta de mekanismer som de senaste dagarna har gjorts synliga som något fullständigt grundläggande för dagens sociala nätverk.

För tänk efter. Nog hör vi talas om den här sortens berättelser hela tiden?

Inom den politiska sfären har de inträffat gång på gång ända sedan den folkliga resningen i Filippinerna 2001 (som samordnades med hjälp av sms). Vi har till exempel kunnat se hur studentprotester (som i Chile 2006) växt snabbt och liksom ur intet plötsligt format sig till en rörelse, eller hur staters agerande (som efter valet i Iran) knutit samman människor över hela världen i gemensamma nätaktioner.

Men vi nås också av återkommande nyheter som rör privatpersoner som på något sätt råkat illa ut eller som dragit igång spontana aktioner med häpnadsväckande resultat. Som när Kate Hanni i USA tvingades sitta i timmar på ett stillastående plan utan att bli avsläppt och i ren ilska skapade en grupp för missnöjda passagerare, vilket ledde till att kongressen drev igenom en lag om flygresenärers rättigheter. Eller när 17-åriga Felicia Margineau på mindre än ett dygn sådde det frö som ledde till att nära 10 000 personer 16 timmar senare samlades i en demonstration mot främlingsfientlighet.

När hon greppade mikrofonen sa hon: ”Jag är bara 17 år. Kolla vad jag har gjort. Tänk vad vi kan göra tillsammans”.

Och visst, demonstrationer och aktivistgrupper har alltid funnits. Skillnaden ligger i att de verktyg som vi nu använder totalt förändrar spelreglerna för hur grupper och nätverksbildningar skapas, styrs och följs. Det krävs nämligen inte längre behöver en intern hierarki för att grupper ska fungera eller växa sig stora. Det behövs ingen styrning. Ingen organisation. Inga ledare.

FRA-debatten är ett annat bra exempel på detta, där en fråga som överhuvudtaget inte syntes i de etablerade medierna lyckades samla hundratusentals aktivister på väldigt kort tid.

Alla dessa fall har präglats av att de har haft ett antal centralfigurer som den initiala diskussionen har kretsat kring. Noder, som Oscar Swartz kallade dem för under FRA-diskussionen.

Samtidigt är det intressant att notera att även om dessa figurer troligen varit helt avgörande för att få igång samtalet, så innebär det inte att alla som ansluter sig till det betraktar dem som något slags ledare, eller ens vet vilka de är. Diskussionen har ett eget liv – och sprids vidare av sin egen kraft.

I stort och smått, från explosiva rörelser som FRA-debatten och #prataomdet, till mycket mindre företeelser, är det här något som från och med nu kommer att prägla vårt samhällsliv. I allt högre grad. Det är den här typen av diskussion och aktivism som vi kommer att vara tvungna att förhålla oss till.

Det svåra med detta är att de nya nätverken drar bort mattan under fötterna på alla de hierarkier som vi byggt våra samtal på tidigare. Politikerna märkte det med önskvärd tydlighet under FRA-debatten. Hur skulle de hanterara en rörelse utan tydliga ledare? Vem skulle de tala med? (Svaret blev, som bekant: ”Vi slutar att snacka och hoppas att spöket försvinner”.)

Nu när #prataomdet har gått från växande diskussion till att spridas på samma sätt som ett virus (Malcolm Gladwell skulle ha haft nytta av exemplet för sin bok The Tipping Point, som just handlar om den här sortens mekanismer), så märks samma osäkerhet som vi såg hos politikerna från de traditionella medierna.

För vem ska egentligen ställa upp som ansikte utåt för en rörelse som inte bygger på att den företräds av några få utvalda – utan istället av att en enormt stor grupp människor pratar och pratar och pratar med varandra?

Ett sådan företeelse är inte helt lätt för den traditionella medelogiken att hantera.

Först när journalisterna ska skriva om fenomenet i sina egna tidningar eller göra reportage om det i sina tv- eller radiokanaler krävs en talesperson att visa upp. Trots att den ursprungliga gruppen som började att diskutera ämnet på Twitter till stor del bestod just av journalister – som då alltså inte hade några som helst problem med att föra ett samtal utan att förhålla sig till en ”ledare”.  Vad säger det om mediernas förmåga att skildra sin samtid?

Och det är lika sorgligt som sant att den #prataomdet-konversation som förts i sådan oerhört stor utsträckning faktiskt först blir riktigt puckad när professionella journalister ska försöka att hantera den. Varför? Jo, för att det är först då som vi får förenklingar och skapade konflikter som bara har som syfte att uppfylla det aktuella formatets krav på underhållning.

Samtidigt har självklart #prataomdet lett till ett stort antal debattartiklar och andra texter i traditionella medier som inte fördummat diskussionen.

Och i det sammanhanget är det intressant att se hur en rad skribenter med olika uppdragsgivare på bara några dagar har lyckats sätta ett slags gemensam agenda för innehållet i ett stort antal traditionella medier – tack vare en diskussion som förts utanför redaktionerna och som dessutom har pågått helt öppet. Det är nog första gången något sådant sker.

Här finns en viktig lärdom att dra inför framtiden. För ett öppet samtal om innehållet i journalistiken betraktas fortfarande på många håll som konkurrenshämmande, som något man ska akta sig för. #prataomdet visar tydligt att det snarare leder till fördjupning.

Fler bloggar