Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Jag var tidigare medlem i Journalistförbundet. Det innebar att jag plötsligen också blev medlem i Kulturskaparna. (Det ville jag inte vara, så jag gick ur förbundet).

Jag är även ansluten till Sami, vilket nu innebär nu att jag också indirekt är en del av Musiksverige, en ny intresseorganisation som ”kommunicerar och driver den samlade musikbranschens frågor”.

Det är lätt att se de interna vinsterna med att skapa en organisation som samordnar information och tar fram vettig statistik kring branschspecifika frågor som försäljning, export och sysselsättning.

Och det är enkelt att problematisera organisationens väntade ickeproblematisering av upphovsrätten (som den är ”för”).

Men det mest intressanta med att Musiksverige bildats är nog ändå den strid om kulturbegreppen som för varje månad blir allt tydligare.

Jag har tidigare varit inne på betydelsen av att ord förlorar sina tidigare betydelser.

Alla de etiketter som vi har använt för olika kulturiga yrkeskategorier – ord som journalist, författare, musiker, fotograf, skribent, filmare – är i dag så pass upplösta att vi inte riktigt vet vad de betyder längre.

Och det är klart, om det blir svårare och svårare att slå fast vad en musiker är, så är det också knepigt att definiera ”musikbranschen”.

Som en logisk följd av detta försöker naturligtvis de som har störst intresse av att tillhöra gruppen visa upp en så svartvit bild av verkligheten som möjligt. Som om upplösningen inte var en realitet.

Jag tycker att Rasmus Fleischer formulerar det bra på Copyriot när han skriver ”`Musiksverige´ är en intresseorganisation och representerar således inte musiken, för musiken är inget intresse.”

Den här utvecklingen där kulturområde efter kulturområde mutas in på nytt, är både väntad och naturlig. Men den för samtidigt med sig ett betydande glapp i samhällsdiskussionen.

För vem räknar statistik för den nya, upplösta kulturen?

Vem skriver rapporter om vad som behövs för att den bäst ska komma till sin rätt?

Vem för dess talan gentemot politiker?

Ja, vem pratar egentligen om saker som samhällsvinster och utbildningsbehov när det handlar om det framväxande kulturliv som kommer att vara majoritetens?

I upplösningens tid är det lätt för inflytelserika grupper att befästa bilden att varje förändring i vårt kulturella beteende innebär ett hot eller ett problem.

Vi behöver också en diskussion om vilka möjligheter dagens kulturskifte ger, både på en individnivå och på en nationell nivå.