Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Det är en vecka kvar till valet och om det rått något tvivel tidigare, så står det i fullständigt klart nu: de flesta partier har fortfarande inte riktigt begripit vad de ska använda sociala medier till.

Även om särskilda strateger anställts inom organisationerna för att jobba just med det nya medielandskapet, så verkar den gängse bilden vara att politikerna i toppen har applicerat något slags return on investment-syn på verktyg som Facebook och Twitter, där det enda som skulle kunna legitimera ett bredare samtal med invånarna i det land de vill styra, är omedelbar avkastning i form av röster.

Dörrknackning ger bättre resultat! ropar partifunktionärerna och kommer nog – får man förmoda – fortsätta att missa poängen, oavsett hur många fint pedagogiska texter som skrivs om ämnet.

Och det kan ju kännas lite tröstlöst, inte minst eftersom alla vore förtjänta av politiker som förstod den demokratiska vinsten av att de är delaktiga i ett samtal på lika villkor med medborgarna.

Samtidigt är utfallet av valrörelsen trösterikt – en av styrkorna i den nya mediekulturen att den inte omedelbart låter sig reduceras till att vara ett stumt pr-redskap.

Själv tror jag att kulturens essens ofta visar sig i det lilla. Med andra ord: det är inte alltid stora pengastarka organisationers användande av ett verktyg alltid ger den bästa bilden.

Sociala medier präglas fortfarande av en stor fantasifullhet, en leklusta.

Eftersom inget föder infallsrika projekt som begränsningar, är det kanske inte så konstigt att just Twitter, med det rätt snåriga kravet att allt man skriver måste vara under 140 tecken, har lett till så många olika roliga idéer och vidareutvecklingar.

Mängder av Twitter-anknutna konstprojekt har så klart redan startats , men det var först när jag stötte på TWITTERART som jag slogs av beständigheten i vår till synes eviga vilja att skapa små bilder av de allra enklaste verktyg.

Vi kan helt enkelt inte låta bli.

Ge oss en miniräknare och vi ser den som en målarduk.

Ge oss 140 tecken och vi gör precis samma sak.

Man kan så klart tycka att det här är fånigt, meningslöst.

Men om jag i dag skulle hålla upp något för de dörrknackande politikerna, så är det de här bilderna, eftersom de visar vilken styrka som kan finnas dold även där man minst anar det.

Mitt i det här flödet av hundar och streckgubbar, så dök nämligen den mest innehållsrika tweeten från den 11 september upp.

”Tystnaden är fullmatad”, säger Arvo Pärt i Jenny Leonardz fina reportage i SvD från samma dag.

Vilket skulle kunna stå som rubrik för den här tysta tweeten, skapad för att minnas terrorattacken 2001 och placerad där den märks som mest – i det högljudda flödet av kontinuerligt brus.

Kanske är detta den svåraste lärdomen i en tid som i så hög utsträckning präglas av effektivitetskrav och pengafokus: ibland kommer man bara fram till ett innehåll som betyder något på riktigt genom att leka sig fram.

Fler bloggar