Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Läsarna vet mer än reportern.

Fram till för bara några år sedan var en sådan mening fullständigt oerhörd. Ingen skulle ha kommit på tanken att ens yppa den på en redaktion. I dag framstår den allt mer inte bara som en sanning, utan också som grunden för det mest radikala skiftet i den moderna journalistikens historia.

Men det är inte en helt okomplicerad sanning och missförstånden kring den är många.

Att läsaren vet mer än reportern innebär inte att ALLA läsare ALLTID vet bättre än reportern.

Heller inte att reportern kan lägga ned sin verksamhet utan att vi förlorar något i samhällsdebatten eller att det automatiskt är lätt att använda sig av den kunskap som läsarna har.

Nej, det är faktiskt inte ens säkert att man får ta del av den – i alla fall inte utan att förtjäna det.

Många traditionella medier har de senaste åren gjort det möjligt för sin publik att kommentera det som journalisterna producerar. Och i många fall har resultatet blivit rätt förfärande: tonen bland kommentarerna har snabbt förvandlats till hätsk, förolämpande och skrikig.

När jag föreläser inför journalister om brukar den här frågan alltid komma upp. Vad är det för bra med delaktighet om resultatet bara blir hat?

Jag brukar ställa några motfrågor: Finns ni själva i det rum ni har skapat för kommentarerna?

Är ni delaktiga i samtalet?

Tror ni att er frånvaro kan spela någon roll för resultatet?

Jag tror att om man både visar att man vill ha kommentarer och att man vill diskutera dem på lika villkor med de som lämnar dem – ja, att de faktiskt GER en något – så skapar man ett trevligare och mer ombonat rum, där det också finns vissa gränser för hur man uppträder.

Samtalet hyfsat tonen, alltså.

Men det räcker inte alltid, särskilt inte för stora sajter inom traditionella medier. Antagligen är flödet av strösurfare som bara glider förbi – och som aldrig kommer att vara intresserade av det samtal som förs – så stort att man kanske rent av får räkna med att få ett antal trashkommentarer hur man än gör.

Problemet är så klart att dessa kan göra rummet så trist att vara i att all konstruktiv diskussion raskt försvinner till andra platser. Så hur löser man då detta?

Kommentarernas plats inom medierna är en viktig fråga, särskilt för oss som tror på delaktighet. För det som händer nu är att många medier ser över sina rutiner och förbereder olika sätt att hindra människor från att posta anonyma kommentarer.

Allt som vi vunnit de senaste åren kan alltså rulla tillbaka om vi inte ganska fort ser till att hyfsa diskussionen i kommentarsfälten.

Samtidigt kan man fråga sig om det verkligen är mot detta område som vi ska rikta vårt intresse. För det är ju ganska uppenbart att antalet kommentarer – i bloggosfärerna överlag – håller på att minska och att diskussionen kring olika poster istället flyttar över till Twitter.

Stowe Boyd menade under förra årets Reboot-konferens i Köpenhamn att detta berodde på att bloggen till sin form inte var tillräckligt social.

Jag håller nog med i den analysen.

Trots allt bygger ju bloggen på ett slags huvudpost som alla ska relatera till, varpå en viss inneboende hierarki naturligtvis uppstår. Och därmed lämnar man ju öppet mål för den som bara är ute efter att utmana hierarkin genom att köra förbi och sträcka upp ett långfinger genom rutan, utan att stanna.

Samma sak gäller ju för den traditionella artikeln, som läsarna erbjuds att kommentera på till exempel en tidnings sajt.

Man kan försöka lösa dilemmat genom att själv försöka ta bort hierarkin, genom att förändra sin egen position i förhållande till läsarna och vara väldigt tydlig i sin syn på delaktighet. Eller genom att öppet betrakta det man levererar som arbetsmaterial, ännu ofärdigt.

Men man kan ju också tänka sig att det är en lättare väg att gå att helt enkelt lägga diskussionen på en plats där hierarkin inte existerar.

I dagsläget håller alla medier att bli sociala, genom att traditionell journalistik på olika sätt kopplas samman med sociala tjänster.

De flesta ser utvecklingen som självklar. Kanske borde vi även se det som en lika självklar utveckling att koppla samman mindre sociala medier med mer sociala medier?