X
Annons
X

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

– 1,2 miljoner jobb kommer att försvinna!

Ja, det blir resultatet om inget görs åt den illegala fildelningen.

Titta på siffran igen. 1,2 miljoner!

Det är ju… väldigt mycket. Eller hur? Alla förstår att ett sådant hot naturligtvis måste mötas med extraordinära insatser.

Så vad är då detta frågan om?

Jo, det är lobbygruppen Kulturskaparna som efter en veckas tystnad visar sitt rätta ansikte. Den redan så omtvistade gruppen – som säger sig söka ”dialog”, men som i stort sett inte alls deltagit i den stora diskussion på internet som deras första debattartikel genererade – citerar nu på sin sajt en ”färsk rapport från ICC” som gör Kulturskaparna mycket bekymrade”.

Det första man ska fråga sig när man får en rapport slängd i ansiktet är vem som har tagit fram den. Därefter är det vettigt att fundera en del över vilket syftet med att ta fram rapporten har varit.

I det här fallet krävs det inte många sekunder innan man inser sammanhanget.

Rapporten som Kulturskaparna hänvisar till har tagits fram av BASCAP (Business Action to Stop Counterfeiting and Piracy) som har som uttalat mål att berätta för världens regeringar att fildelning skadar ekonomin.

När den sortens organisationer presenterar en rapport som hävdar att 1,2 miljoner jobb är på väg och försvinna, så säger det sig självt att de vill något specifikt.

Och det är bara att läsa på deras sajt för att få reda på det alla redan i förväg hade kunnat gissa. Här ställs nämligen omedelbart krav på hårdare lagar och strängare straff.

Mest pikant är uppmaningen att alla i Europaparlamentet bör ställa sig bakom den kritiserade så kallade Gallo-rapporten, som bland annat vill att vi ska börja att jämställa ungdomar som fildelar med kriminella ligor som säljer förfalskade varumärkeskläder i stor skala. För att kunna straffa fildelare extremt mycket hårdare än i dag.

Alltså är den ena kon hemma i hagen för Kulturskaparna, som på intet sätt tog avstånd från strängare straff och tuffare lagar i sitt första inlägg (utan bara noterade att det inte verkar räcka ENBART med dessa åtgärder).

Är det två kvar?

Ja, helt lätt är det inte att få kläm på Kulturskaparnas lobbyprogram, särskilt inte eftersom de flyr all debatt där människor ställer följdfrågor.

Men nog talar mycket för att gruppen kommer att fortsätta att driva frågan att internetleverantörer ska ”ta sitt ansvar” och påverka innehållet som distribueras. I samband med att de lyfter fram den här beställningsrapporten för hårdare straff skriver de ju:

”Rapporten är ännu ett tecken på hur viktigt det är att vi alla – kulturskapare, internetoperatörer, distributörer, producenter, politiker och internetanvändare – bidrar till att det växer fram fler och bättre lagliga alternativ till illegal fildelning.”

Den sista kossan att driva hem kan mycket väl handla om fasta ersättningssystem. Två av medlemmarna i Journalistförbundets styrelse har den senaste tiden oberoende av varandra tagit upp den så kallade kassettersättningen (numera heter den privatkopieringsersättningen) i samband med diskussioner om Kulturskaparna.

Är det en slump? Tja, vem vet? Men det vore egentligen logiskt.

På frågan om det är rimligt att tänka sig en gemensam lösning för hur bild, text och musik ska betalas på nätet, svarar till exempel Arne König, vice ordförande för Journalistförbundet, så här till tidningen Journalisten:

”Jag tror att det kommer att finnas många olika lösningar, som måste anpassas efter vilken kulturform det handlar om. Ett exempel på ett försök till lösning är hur man i Tyskland har börjat belägga varje ny dator med en extra avgift på 14 euro, som går till upphovsmännen”

Det är ett anmärkningsvärt uttalande, nära på obegripligt faktiskt, särskilt eftersom han talar i egenskap av företrädare för journalister.

Men möjligen kan man här se en trestegsraket ta form, där Kulturskaparna satsar på att lobba för:

1) Strängare lagar och hårdare straff (även om man utåt i debatten vill tona ner denna del, rimligen av opinionsmässiga skäl).

2) Krav på internerleverantörer att kontrollera nätet.

3) Införandet av ökade statiska avgifter, som en utvidgad privatkopieringsersättning.

Den sista punkten skulle innebära att att ett medlemskap i en kulturskaparorganisation också gav medlemmarna direkt avkastning.

Den här sortens ersättningar fördelas ju mellan de stora och etablerade spelarna på marknaden och genom att lansera sig själv som en sådan ser man antagligen också en framtida möjlighet för sin egen organisation.

För fackförbundens del kan man förstå lockelsen. Medlemsantalet rasar just nu, samtidigt som yrkesidentiteterna löses upp på grund av att samhället förändras och allt fler människor får tillgång till de verktyg som en gång gjorde kulturskapare till en avgränsad elit.

Nu kan ersättningen i sig träda fram som en nyckelspelare, både för organisationerna och för identiteten: får du del av denna ersättning, så ÄR du också en del av kulturskaparyrkeseliten. Punkt slut. Och då hjälper samhället dig med din affärsmodell, oavsett om den fungerar på marknaden eller inte.

Kulturskaparna ställer krav på att bli tagna på allvar. De ställer krav på att få access till den politiska sfären.

Vi bör ställa kravet att de börjar att tala klarspråk om sin aganda och att de tar öppet ansvar i debatten för det samhälle de vill medverka till att skapa.

Om inte annat borde det vara uppenbart att medlemmarna i de organisationer som står bakom Kulturskaparna förtjänar en sådan tydlighet.