Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Överallt i världen gör myndigheter razzior mot mediebolag och beslagtar deras utrustning. För många journalister är detta vardag. En del i kampen för ett fritt samhälle.

Nytt sedan några år tillbaka är att polisen nu hävdar att det föreligger skäl att tro att medierna använder sig av piratkopierad utrustning innan deras datorer tas ifrån dem och reportrarna tystas.

Att använda sig av kriget mot piraterna som ett led i politiska trakasserier mot oliktänkande har blivit allt vanligare, berättade Sasa Vucinic när jag intervjuade honom för lite mer än ett år sedan.

Det är naturligtvis häpnadsväckande, men samtidigt logiskt. Varför skulle inte skurkstater utnyttja varje möjlighet som ges – särskilt eftersom piratfrågan så tacksamt har lobbats upp på den internationella agendan som ett allvarligt globalt problem?

(Detta är för övrigt en av anledningarna till varför dagens kamp om global yttrandefrihet nu också drivs med hjälp av open source-program. Fri mjukvara för en fri press, är ett av slagorden.)

Internationellt sett är det alldeles uppenbart att internet i allt större utsträckning håller på att förvandlas till ett slagfält där diktaturer dagligen kämpar mot frihetssträvande människor.

Som oftast förlorar.

Bryr vi oss om detta?

Och om vi gör det – hur visar vi det? Vad i vår egen inhemska politiska debatt visar att vi har förstått vilka värden som står på spel? Det är värt att fundera över, särskilt under en valrörelse.

Vi i väst lever i en privilegierad del av världen, eftersom vi hittills inte har behövt bekymra oss över tillgången till internet.

Vi är vana vid att ständigt vara uppkopplade och bygger nu fler och fler samhällsfunktioner runt vårt beteende. Vi tar internet för givet, samtidigt som politiken och lobbygrupperna i allt högre utsträckning börjar formulera ett rakt motsatt budskap till medborgarna: Ni vet, vi KAN faktiskt stänga av er. Och då stänger vi av er från hela samhället.

Att människor på andra håll i världen vet allt om hur det är att tystas eller att aldrig ens få komma till tals, är tydligt när man ser på den undersökning som nyligen publicerades av BBC.

Bolaget har frågat 27 000 människor i 26 länder och fått ett entydigt resultat. Nära fyra av fem människor betraktar tillgången till internet som en grundläggande rättighet.

Man skulle kunna sammanfatta synen så här: 2010 kommunicerar vi via internet. I den stund du stryper någons internetaccess, kommer du också att förvägra denna människa rätten att kommunicera fritt. Då begår du något sorts brott.

Att detta brott är större än ett upphovsrättsligt brott – vilket det än må vara – borde vara uppenbart för alla som tänker efter ordentligt.

Eller slänger ett öga på den verklighet som de allra flesta människor i världen faktiskt lever i.

Frågan blir då ofrånkomligen hur det kan komma sig att vi i Europa har så svårt att leva upp till vårt ansvar som fria nationer och istället för att förfina våra demokratier väljer att gå med med resoluta steg mot en värld där frihet att kommunicera inte längre kommer att kunna tas för given. Det är faktiskt en gåta.