Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

När jag var 20 år sökte jag in till en journalistutbildning. Det var vår, vädret var varmt och Berlinmuren hade fallit – men ännu inte helt hackats bort.

Det var med andra ord mycket länge sedan.

En av uppgifterna under inträdesprovet handlade om att värdera en rad nyhetshändelser. Vi skulle tänka att vi var lokalreportrar. Vilket var viktigast för just vår tidning?

Man kunde välja mellan tre alternativ.

1. Att en jordbävning dödat 100 människor i centrala Kina.

2. Att öst- och västblocket enats i Paris om nedrustning

3. Att byggnadsnämnden i vår lilla stad i lilla Sverige hade beslutat sig för att bygga en liten rondell i centrum.

Testet var naturligtvis till för att skilja agnarna från vetet. Rensa ut alla som inte förstått att känslor är en sak, journalistik en annan.

Du KÄNNER ju inte de där 100 människorna, alltså är RONDELLEN viktigast, löd svaret. Du BERÖRS inte av kärnvapenhotet, alltså är VÄGARNA i ditt närområde mer betydande.

Ju längre bort nyheterna utspelar sig, desto hemskare måste de vara för att vi ska bry oss. Sådan är vår journalistiska rutin. Tar vi ständigt in hela världens fasor, utan urskiljning, blir vi kanske tokiga. Eller?

Tittar man närmare på världskartan, upptäcker man snabbt att medierapporteringen inte följer några självklara mönster. Det är inte så att närmast alltid är mer intressant. Vissa länder hoppar vi ju faktiskt över. Under min uppväxt var till exempel Finland, Belgien, Schweiz och Holland i stort sett svarta hål.

Ingen kunde riktigt förklara varför, men tillsammans med större delen av Afrika och nästan hela Asien var dessa länder i praktiken bara teoretiska platser för den som inte var välberest.

Historiskt sett har medierna format vår världsbild på ett nyckfullt sätt. För ett tag sedan skrev Hans Ingvar Roth om detta i SvD – och ställde frågan hur det är möjligt att till exempel den förfärliga konflikten i Kongo tillåtits rasa i tysthet under så många år. Det är naturligtvis inget annat än skamligt.

Just nu pågår dock en utveckling som kan komma att förändra vad vi intresserar oss för. En effekt av den ökande användningen av realtidsmedier är ofrånkomligen att diskussionen i just detta nu allt mer hamnar i blickfånget. Det som väldigt många människor pratar om lyfts alltså upp och sprids till stora delar av världen.

Utan för den lilla svenska bubblan av bloggare och Twitteranvändare – där ämnena av naturliga skäl kretsar kring svenska företeelser och nyheter – växer nu en rad andra bubblor, som i jämförelse ter sig gigantiska. Jag tror att vi kommer att påverkas av dem.

Globaliseringens kulturella effekter har hittills oftast diskuterats i termer av likriktning, det vill säga att alla ser på ungefär samma tv-program, vet när den största internationella artisten kommer med en ny skiva och bär tämligen likadana kläder.

Men det är faktiskt rimligt att tänka sig att utvecklingen nu även kommer att innebära att vi för första gången hivar lokaljournalistiktänket över relingen och istället knyter an till de nyheter som diskuteras mest ur ett internationellt perspektiv. Och att vi då kommer att möta berättelser som vi annars gått miste om.

Bevakningen från Haiti – både den professionella och allt twittrande – har visat hur snabbt vi numera även emotionellt kan knyta an till ett nyhetsflöde som egentligen ligger väldigt långt ifrån oss. Det samma skulle kunna vara sanning för även betydligt mindre katastrofer, som tidigare inte ens hade blivit rapporterade om. Det är faktiskt inte så att vi inte bryr oss, vi har bara varit fast i en medierutin som låst in oss i ett tänkande att det vid varje tillfälle är rätt att sätta oss själva först.

Vi som bevakar nya medier möts då och då av kritiken att vi är för positiva. Att vi övervärderar utvecklingens betydelse. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror att ju mer du går med i olika stödgrupper på Facebook, ju oftare du spontanskänker pengar via sms eller Itunes, desto större kliv tar du bort från ett samhälle med skygglappar för hur andra människor har det.

Det räcker ju faktiskt att följa trending topics över ett par dagar för att upptäcka hur mycket som man aldrig har hört talas om. Man kan med rätta fråga sig vad det kommer att innebära för vår förståelse av världen när vi en dag kopplas samman med Kinas realtidsflöden.

Kanske kommer nyhetsutvecklingen framöver att påminna om språkutvecklingen, på det sättet att de stora språkområdena allt mer sätter agendan. Det leder då troligen inte bara till en annan sorts nyheter, utan också ett annat sätt för oss att förhålla oss till världen.

Ibland tänker jag på den där dagen för så länge sedan, då jag satt med inträdesprovet i min hand och med viss stolthet tänkte att jag faktiskt exakt hade förstått hur mediernas värderingar såg ut. Om jag hade suttit där i dag, skulle jag nog allvarligt ha funderat över vilket svar som var det rätta.

Man får vara bra självcentrerad för att inte glädjas åt en sådan utveckling, särskilt i tider som dessa.

Fler bloggar