Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Efter rätt många år är mina lp-skivor uppe i bokhyllorna igen. Det känns bra. Trevligt är kanske ordet. Att få ha sina minnen med sig i rummet, ständigt närvarande. Även om jag inte har någon skivspelare – och även om jag, när jag väl skaffar en, oftast kommer att spela musik från datorn.

På samma sätt som man i filmer ibland möter interiörer som försöker vara tidstypiska genom att endast bestå av möbler från det årtionde som ska skildras, tar vi ofta fel när vi tror att nuet består av 100 procent samtid. Sanningen är precis tvärtom. Mestadels består samtiden av ihopsamlad dåtid, lagrad och sparad.

Nästan ingen teknik försvinner. Trots att lp:n ersattes av cd:n, som i sin tur ersattes av mp3:or, så finns vinylskivorna kvar som nischat format. Detsamma kommer att vara sant för i stort sett all kultur vi har uppfunnit. Den kommer att existera sida vid sida med nya uppfinningar, i lång tid framåt.

De stora skiften i medieutvecklingen och i vårt beteende som den här bloggen har handlat om, är historiskt sett gigantiska. Och vi har bara sett början på vad de kan komma att innebära. Men förändringen pågår samtidigt som våra gamla vanor och vår gamla teknik bibehålls. Det gör att diskussionen om förändringarna i vår kultur ibland blir svår att föra på ett vettigt sätt. För man kan ju ställa frågor som:

– Kommer tidningen att försvinna?

– Kommer tv-tittandet att upphöra?

– Kommer pappersboken dö?

– Kommer den storskaliga musikindustrin att förtvina?

– Kommer den traditionella filmbranschen att haverera?

Och utan tvivel svara nej hela vägen.

Vad vi får är istället en allt större nischning. Den är redan tydlig i samtliga exempel ovan och den kommer att gå vidare till område efter område, i takt med att våra digitala vanor utvecklas och förändras.

Det intressanta här är att nischerna aldrig verkar att försvinna när de väl har etablerats. På samma sätt som det fortfarande finns gott om stenkakeentusiaster 62 år efter att de egentligen skulle ha upphört att existera, kommer det att finnas gott om (fyll i fritt val här själv)-entusiaster om 20 år.

Men lika fel som det är att bygga en interiör som bara utstrålar 100 procent samtid, är det så klart att bygga ett rum som består av 100 procent dåtid. Det blir också fel – och framförallt får det ödesdigra konsekvenser för utvecklingen, innovationen och chanserna att ta tillvara på framtidens möjligheter.

Ändå är det precis ett sådant rum som dagens politik försöker snickra ihop. Som en reaktion på medieutvecklingen de senaste tio åren och som en eftergift till det kraftfulla lobbyarbete som pågått under lika lång tid.

Genom att vägra att se att delar av det som gårdagens medieindustrier har producerat håller på att förvandlas till nischer, försöker regeringen just nu bygga ett slags hembygdsrum för dåtidens kultur – och därefter tvinga samtidsmänniskorna att leva hela sitt liv där.

Det fungerar inte som affärsmodell och det fungerar verkligen inte som kultur. Och oavsett hur många repressiva övervakningslagar man än kramar ur sig kan resultatet inte bli annat än ett skakigt bygge som förr eller senare kommer att rasa ihop. Vad vi behöver prata så mycket mer om är alla de missade möjligheter som vi förlorar på vägen, medan snickrandet på den här drömmen om ett liv i det förgångna pågår.

Själv tackar jag för nu för mig, packar ihop mitt textliga pick och pack och skickar en nyårshälsning till alla läsare som kommenterat, korrigerat, samtalat, länkat och diskuterat med mig under den tid då jag har haft den här bloggen. Tack alla, ni är bäst!

Fler bloggar