Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

I veckan blev jag lite rädd för min Gmail.

När Google ”rullade ut” den nya och mycket omskrivna satsningen Buzz till alla användare sa det liksom bara – pang! – och sedan var den fullkomliga röran ett faktum. Utan att jag hade gjort endaste lilla minsta sak.

Och nej, jag är inte nöjd. Inte alls, faktiskt.

Överskådligheten är obefintlig. Inställningarna knepiga. Utseendet under all kritik. Det finns idag ingenting som får mig att vilja använda Buzz. Enda känslan som jag får av detta är stressande informationsöverdos.

Vilket jag alltså inte får av de över 700 människor som jag följer på Twitter.

Mikael Zackrisson uttrycker det väldigt bra när han radar upp problem efter problem på sin VA-blogg.

Den stora frågan man kan ställa sig när man får en sådan här tjänst utrullad över sig, handlar nog snarare om utvecklingen i stort än om användarvänligheten i den första versionen av just detta verktyg.

För är vi verkligen redo för den fullständiga realtidsvärlden, där allt är transparent och allt sammankopplat?

Antagligen inte.

Och varför skulle vi egentligen vara det?

De flesta runtom oss började att använda Facebook för mindre än tre år sedan. Och Twitter för kanske mindre än ett år sedan. Ändå har bara dessa två verktyg redan förändrat oss så mycket (ja, faktiskt), att vi nog ibland tror att det stora klivet, rent kulturellt, liksom redan är taget.

Det är det nog inte.

Möjligen har vi bara tagit små pyttesteg på den sociala realtidsstegen och försöker nu febrilt hantera alla dilemman som uppstått på vägen: vi måste fundera på om vi ska skilja våra vänner från våra ”vänner”, vi måste välja hur mycket av våra liv som vi vill vara transparenta med och vi måste försöka hantera en vardag där allt mer ständigt pockar på vår uppmärksamhet.

När nu Google sakta sluter vissa av sina cirklar och kopplar samman Google Latitude och Google Profiles med Buzz-flödet och skapar en sammanhållen punkt för alla användares övriga uppdateringar, är det lätt att känna ångest bara inför tanken på att behöva fundera över de här frågorna ur ännu ett perspektiv.

Kanske är det bara att vänja sig. Ingenting tyder på att dessa frågor kommer att minska i betydelse framöver.

Och vi får nog vara beredda på att vi inte kommer att hitta några lösningar som håller i längden.

Det sociala mobila livet stavas ad hoc. Hur vi kommer att hantera det i längden är än så länge en gåta.