Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Vi kunde höra Görans steg från fikarummet. Så här i efterhand skulle jag kunna likna dem vid ett framrusande djurs tunga klapprande, men det vore fel, för mest av allt lät fötternas klamp som om en stor arg chef rusade fram över trägolvet. Vilket ju precis också var fallet.

Inne i fikarummet satt vi – de anställda på Görans lilla företag. Vi hade tolv minuters rast på förmiddagen och tolv minuters rast på eftermiddagen.

Ingen visste riktigt var Göran hade fått tiden ifrån.

Man brukar ju säga tio minuter, femton minuter eller tjugo minuter, inte tolv. Men Göran hade sagt tolv och då var det tolv som gällde. Han var väldigt noga med detta. Vi behövde ingen klocka. Efter exakt tolv minuter hörde vi de tunga dunsarna från fötterna och alla reste sig snabbtsnabbtsnabbt.

Ibland fick jag backa in Görans Mercedes genom den trånga och långa passagen till gården.

Inte för att jag ville köra in den.

Inte för att jag tyckte att det var en bra idé att backa in en bil där – det var bara någon decimeter på varje sida – det naturliga vore att köra in den vanligt och sedan vända bilen på gården.

Men nu råkade jag vara anställd som chaufför och Göran var av uppfattningen att en chaufför som han hade anställt skulle fixa att backa in bilen.

Jag var kvar där ett år. Jag minns ingen som någonsin tog egna initiativ, lade fram några idéer, förslog något eller engagerade sig i sitt arbete en millimeter mer än nödvändigt.

När jag berättade att jag skulle sluta blev Göran rosenrasande. Han drämde näven i bordet och skrek: DET VAR JU FAN! HELVETE! JAG TRODDE DU SKULLE JOBBA DIG UPP I FÖRETAGET!

Det var en lite märklig sak att säga.

Det enda steget jag rimligen kunde ta var att sluta köra bil och istället bli satt framför en ammoniakdoftande maskin som nog inte var helt bra att sitta framför i längden. Jag förklarade att jag tänkte studera efter att först ha gjort lumpen. Göran blev vit i ansiktet.

– STUDERA? MEN VAFAN SKA DU BLI PÅ DET TROR DU?!

Jag pep fram vad jag skulle läsa och Göran stirrade på mig som om jag hade blivit tokig. Han verkade leta, men hittade inga ord alls. Till slut sa han:

–Ömm, bara gå, Anders.

I efterhand fick jag veta att en del av förvirringen bestod i att han hade hört fel och trott att jag skulle läsa prästvetenskap istället för pressvetenskap, vilket troligen också kunde förklara det lite mildare bemötande som jag fick därefter.

Jag känner väldigt många människor som i dag jobbar på arbetsplatser som inte skiljer sig nämnvärt från hur det var på det här stället.

Möjligen klampar chefen inte in under fikat efter tolv minuter och två sekunder, möjligen slipper de att backa in hans brackiga merca på gården. Men de har inget utrymme att ta egna initiativ, de betros inte med andra uppgifter än de som mycket exakt har formulerats av en enda person.

Arbetsordningen går uppifrån och ned och vid slutet av dagen bryr sig de anställda inte särskilt mycket hur det går för deras företag eller organisationer – det enda som spelar någon roll är att livet är någorlunda okej inom deras enskilda små bubblor.

Ja, faktiskt, jag känner extremt få människor som tycker att deras chefer är bra och nästan ingen som jobbar inom en större organisation som upplever att deras fulla kapacitet tas tillvara. Jobben är mer förvaring än utveckling.

De senaste åren har en rad konferenser börjat att bryta upp formerna för hur en konferens är.

Den gamla sortens konferenser – där man satt stilla och lyssnade – utmanas nu på flera håll av konferenser där åhörarna förvandlas till aktiva deltagare.

Den mest omtalade av dessa, SSWC, går nu i helgen.

SSWC är en total unconference. Agendan sätts på plats av deltagarna själva, som får börja vistelsen med att skriva upp sina idéer på schemat och därefter ansvara för sin programpunkt tillsammans med dem som är intressade av att besöka den.

Jobbanknutna konferenser befäster alltid på något sätt en ordning.

Det är inget fel i att då och då knipa igen flabben och ta emot kunskap från någon som har tillägnat sig den och som vill lära ut den, men blir man alltid satt att passivt och oreflekterat ta emot information på detta sätt, blir det bara ännu en kugge i det maskineri som bygger bilden av hur den naturliga arbetssituationen är.

Med andra ord: på konferenser lär vi oss mer än vad som sägs från scen.

Vi lär oss också vilken vår plats i hierarkin är. Och denna lärdom tar vi med oss tillbaka till våra arbetsplatser.

Av den anledningen bidrar konferenser ofta mycket lite till utvecklingen på företagen. Eventuell kunskap kan ju sällan användas, eftersom de anställda sällan får chansen att gå utanför sina jobbramar.

Jag tror många kan känna igen sig här. ”DET DÄR skulle vi göra på vårt jobb! Fast då skulle ju (fyll i lämpligt namn på mellanchef) bli tokig….”

På samma sätt har det varit med medierna.

När publiken har blivit satt att passivt ta emot information, har den underliggande lärdomen varit att den har varit förvisad till åskådarplatsen medan det har varit upp till andra, det vill säga sådana som figurerar i medierna, att förändra, påverka och influera världen omkring dem.

Nu förändras medierna. Och på samma sätt förändras konferenserna – av naturliga skäl först de som handlar om medier.

Jag tror att detta kommer att omdana företagen inifrån.

När konferensbesökare ser vilka fantastiska saker de kan skapa själva, bara hela deras kapacitet tas tillvara, framstår de stela och rigida strukturerna hemma på arbetsplatserna som precis så hämmande som de faktiskt är.

Därför är det fullt möjligt att betrakta de framväxande deltagande konferenserna som betydande politiska handlingar, som förändrar samhället genom att de låter människors kunskaper och kreativitet blomma ut på allvar.

Detta, om något, borde vi kunna kalla äkta tillväxt.

Fler bloggar