Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

För bara något år sedan var det i stort sett omöjligt att handla med kort i Danmark. Oavsett vilken affär man kom in i, blev svaret: Kun Dancard!

Den här idén – att ha ett eget nationellt kort och ignorera resten av världen – var naturligtvis precis så dansk som bara danska idéer kan vara. På senare tid har situationen dock förändrats och numera går det oftast utmärkt att resa genom landet med Visa eller MasterCard.

Trots att kontokortens segertåg över världen har förändrat så mycket (alla som tågluffade på 80-talet känner antagligen igen allt strul som de där resecheckarna ställde till med: själv hade jag under flera veckor mina allt mer svettiga checkar tätt klistrade runt magen i ett slags obekväm magväska avsedd för just detta ändåmål), så fortsätter kortsystemet att krångla med oss, nästan varje dag.

När jag beställer böcker för 1 480 kronor eller köper en dator på nätet för 19 000 är allt lugnt.

Men när jag gör alla de små vardagliga betalningarna är det genast bekymmer.

Vissa affärer tar inte kort för köp under 50 kronor, andra vill att man ska handla för mer än 80 kronor.

Vissa kaféer lägger på tre kronor på varje köp för att kompensera för kortavgifterna, andra dänger, helt oskäligt, dit en femma. Som en kaffe för 30 kronor skulle vara skäligt, till att börja med.

Egentligen skulle man kunna sammanfatta det så här: allt som på något sätt har med banker att göra är fortfarande krångligt, osocialt och segdraget.

Att pengar ofta inte kan flyttas mellan konton på en helg, trots att man är uppkopplad mot sin internetbank och sköter pengaflytten med sina egna klick? Tja, det är lika logiskt som om det mail man skickar på fredagen först skulle kunna levereras till mottagaren på måndag morgon.

I takt med att världen fragmenteras och splittras upp i ett oändligt antal subkulturöar, är det lite av en historisk paradox att den långa svansen fortfarande måste betalas utifrån det stora banksystemets villkor.

Visst, det dyker upp fler och fler mikrobetalningssystem och inom en nära framtid kommer vi alla troligen att kunna dra fram mobilen istället för plånboken när vi ska betala på kaféet.

Men den som tror att detta kommer att sopa undan alla betalningar som man måste göra innan man kan betala det man vill köpa (idag betalar vi ju först för att överhuvudtaget ha kortet, därefter vanligtvis också den summa som butiken får betala för att vi använder det), har nog för höga förhoppningar.

Allt talar nämligen för att mellanhänderna blir fler – inte färre, skriver Eliot Van Buskirk i en läsvärd artikel i Wired.

Samma utveckling känner vi igen från musikbranschen. När artisterna hoppade över skivbolagen för att gå direkt till de betydande digitala distributörerna, dök det upp ett flertal nödvändiga steg på vägen till release, som snabbt hackade i sig delar av de potentiella intäkterna. Och plötsligt var vinsten…. ja, vadå?

Nya mellanhänder föds alltså vanligen rätt kvickt när de gamla rundas. På något sätt känns det som om vi egentligen borde kunna bygga något som var annorlunda. Frågan är bara: hur?