Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

För en vecka sedan blev jag uppringd av en journalist som undrade vad jag hade för tankar om Ipred-lagen, så här drygt ett år efter att den införts.

Läget är ju lite oklart för tillfället, eftersom det första Ipredfallet har gått vidare till Högsta domstolen.

Vad händer nu? undrade journalisten. Mitt svar blev att oavsett vad som händer kommer det att bli sämre.

Det första scenariot är att HD skakar liv i lagen igen – vilket inte på något sätt kommer att förändra något för den kultur som lagen riktar sig mot. Däremot riskerar rättsosäkerheten att öka när nöjesindustrin börjar att leka privatpolis.

Det andra är att vi kommer att se krav på ännu tuffare tag, vilket mycket väl kan leda till att människors tilltro till rättssystemet försvagas.

För vad ska man annars tro att resultatet kommer att bli i ett samhälle som lägger ned så mycket kraft på att beivra något som så många av medborgarna inte ens är villiga att betrakta som ett brott?

Problemet är att de åtgärder som antipiratgrupperna föreslår aldrig kommer att räcka. Det kommer alltid att krävas ytterligare några steg – och de kommer i sin tur aldrig att räcka.

Redan nu är det tydligt hur lobbyarbetet för att skärpa lagarna ytterligare redan är igång och att vad som verkar vara läckta dokument ännu en gång tyder på att den logiska slutstationen för den här (internationella) politiken är att nöjesindustrin snabbt och lätt vill kunna stänga av folk från internet.

Och då har plötsligt upphovsrättsfrågan kommit att handla om demokratiska rättigheter.

Oavsett vad man tycker i grundfrågan, borde vi alla kunna vara överens om att politikerna under ett valår inte bör kunna slippa undan den här diskussionen genom att försöka kollra bort illa pålästa journalister med löften om att ”se över” lagar, bara de kommer till makten.

Situationen kräver faktiskt lite större ansvar än så.

Skulle 2010 kunna bli det år då internetpolitiken för första gången diskuteras ideologiskt i alla partier? Frågorna är ju, faktiskt, så angelägna.

Vem ska avgöra vilka människor som tillåts kommunicera fritt i samhället?

Och var går gränsen där man ska fråntas denna rätt?

Vi vet vad nöjesindustrin svarar. Men vad svarar politikerna? Och hur delaktig känner du dig som väljare i den diskussionen?

Fler bloggar